Idag inleddes HT-09 och därmed mitt sista år på MAH!
Detta i sig ger mig oerhört blandade känslor.
Samtidigt som det har varit oerhört jobbigt med alla studier, har det varit väldigt roligt, intressant och naturligtvis mycket, mycket utvecklande.
Därutöver lämnar jag inom ett år högskolans trygga och invanda värld, jag ska stå på egna ben och förhoppningsvis leder detta till ett intressant, tillfredsställande och efterlängtat arbete med vår framtid - ungdomarna.
Jag längtar, samtidigt som jag räds (finns det jobb osv.).

Jag begrundar just nu hur många härliga och intressanta människor jag har mött och lärt känna!
(Ja, och mindre roliga och mindre intressanta oxå, för den delen.)

En av de mest fascinerande människorna jag mött genom min högskoletid
är nog faktiskt kursledaren som jag mötte idag.
Det visade sig vara en helt underbar kvinna!
Hon ingav förtroende och inlevelse och jag fick en trygg känsla någonstans i magtrakten.

Kvinnan hade tidigare arbetat som mellanstadielärare och kommit fram till att hon ville plugga vidare, gick forskarutbildning och brann nu, i en iver som var väldigt smittande, för att få lov att kombinera pedagogiken och sin forskning, genom att undervisa vuxna på MAH i sitt hjärteämne - historia.

Något som slog mig när hon berättade (just berättade, inte briljerade, vilket jag tycker är en stor skillnad) om sina tidigare arbeten och sin nuvarande forskning var att hon gjorde det så snitsigt; med ett pedagogiskt syfte (som inte var uttalat, utan man kunde läsa det mellan raderna), för att ge oss infallsvinklar till vårt kommande forskningsarbete.
Så snyggt! 

En kunnig, engagerad, empatisk och intressant människa stod alltså framför vår lilla grupp (vi blir ca 10 st)
och lovade att hon skulle lotsa oss genom de olika kurserna och slutligen fram till målet - C-uppsatsen.
Hoppingivande och lovande!

Att, som hon, ha "kommit upp sig i samhället" (vi diskuterade klassbegrepet och hon berättade att hon kom från en typisk arbetarklass), vara forskare, ha skrivit avhandlingar, disputerat och ändå kunna hålla sig på "mikronivå" och behålla sitt genuina intresse och tillika kunna förmedla detta till "den lilla människan" och ändå stå med båda fötterna på jorden, är få förunnat.

Det är en konst att kunna hantera framgång och karriär och fortfarande behålla sina medmänskliga egenskaper, att inte bli "märkvärdig".
Hon var inte märkvärdig, hon var naturlig och genuin och vi var hennes medmänniskor.

Många är de människor jag mött såväl inom högskolans värld som i min privata sfär, som blivit just "märkvärdiga" och som tycker att de är "förmer än andra".
Hon var inte så och studentdemokrati rådde tillika på hög nivå.
Det var skönt.
Vi var jämlikar, fast ändå inte.

Jag kände att vi blev respekterade som hennes medmänniskor, hon var genuint intresserad; hon ville veta mer om oss, våra liv, vår föreställningsvärld och våra mål.

Jag kände mig trygg och jag känner mig taggad.
Min intuitiva känsla är att det här kommer att bli bra!