"Afrodite surrar och fnular":

Solen lyser upp över det rimfrostiga skånska landskapet.
Det är vackert, men väldigt kallt och påminner mig om vad som komma skall - ett långt och kallt vintermörker.
Träden börjar fälla sina gulnande blad, som skapar ett färgglatt täcke på marken.
Det är vackert, men ändå på något sätt sorgligt.



De gröna bladen på våren skänker en helt annan känsla.
Den inger hopp och förväntningar.
Knoppar som brister, värmen som stiger och landskapet som åter vaknar.



Ja, ni hör ju vilken sorts människa jag är.
Ingen höst- och vintermänniska alls.
Å andra sidan är det även mysigt på hösten.
Man går liksom i ide på något sätt.
Kraven sänks.
Man måste inte lika mycket.
Man tänder en massa ljus, kryper med gott samvete ner under en filt med en bok i sällskap.





Det är ok att inte göra mer än så.
Det känns som en tid för återhämtning.
Återhämtning från vad och till vad?

Oavsett så längtar jag väldigt mycket tills det åter blir varmare klimat i vårt avlånga land.
Jag kan liksom inte riktigt förlika mig med stillheten och mörkret.
Hösten och vintern är en transportsträcka till våren, så är det bara.
Sen kan man ju göra transportsträckan mer eller mindra angenäm.
Och då tänder jag en massa ljus, umgås med familj och vänner, läser en god bok och tar igen mig inför nästa vår och sommar, med all dess grill, sol och härlighet...
Åh, vad jag längtar!



Söndagskramar från mig!