Jag går genom hallen och tycker mig se något i ögonvrån och tänker:
"Nä, nu är du trött, inbillar dig eller så börjar du få hallisar"!
Jag fortsätter ner i källaren för att omfördela i maskinerna och för att ta upp vikt tvätt.
Lite senare står jag i köket med mina högar och då ser jag något i ögonvrån igen!
Jag känner mig osäker, jag blir rädd, känner mig otroligt hotad och vågar knappt lyfta blicken.
Jag gör det, tittar åt vänster...

Jag kväver ett skik från avgrunden, jag börjar kallsvettas, hyperventilerar och stryker mig mot väggen för att ta mig mot källardörren. Jag måste ha hjälp av näst äldsta sonen!
Jag rusar ner i källaren och påkallar sonens uppmärksamhet med kvävda skrik, stammande ord och gråt i rösten.
"En/ett sp..." lyckas jag haspla ur mig.
Sonen, som själv hunnit bli blivit rädd utbrister ett "För helvete, kan du sluta låta som om någon har dött"!
(Nä, tänker jag...inget är dött än. Men snart, hoppas jag"!)
Han kommer upp, fixar och donar lite, medan mammans hans fortsätter hyperventilera och nu sprutar även tårarna.
"Såja, fixat"! säger han lugnande efter ett par minuter
Japp, jag är paniskt rädd för spindlar!!!
Och detta var en jättebamsing!!!