Insomnia och drömmar

För några måndagar sedan vaknade jag klockan 4.30 och kunde inte somna om.

Detta är inget ovanligt. Inget ovanligt alls.

Antingen kan jag inte sova på kvällen/natten eller så vaknar jag mitt i natten/tidigt på morronen och kan inte somna om...

 

Denna måndag gjorde jag kaffe direkt då jag insåg att det skulle bli en lång dag.

Jag bänkade mig framför TV:n, där jag följde uppdateringarna kring stormen Sandy, som härjade i USA denna dag.

Jag placerade min lappis i knät och surfade runt lite här och lite där.

Ja, jag satte mig riktig mysigt tillrätta där, i soffan.

 

Vid åtta, efter 3,5 timmars vakenhet, kände jag mig åter trött.

Kanske, kanske skulle jag kunna somna en liten, liten stund...?

Frusen, kall och trött, satt jag mig i ordning i soffan med en massa kuddar och filtar.

För, fy vad jag frös!

 

Och så somnade jag...

Och drömde...

 

I första drömmen var Mannen och jag på något möbelvaruhus som vi aldrig hade varit på tidigare.

Och vi där för att byta/köpa ny parasoll. Vår stora superparasoll hade gått sönder.

 

Min älskling pratade med biträdet och förklarade vad som var fel och hon gick för att höra sig för om de möjligtvis hade en likadan parasoll hemma.

 

Under tiden pratade Mannen och jag. Och skojade. Och skrattade.

Och det kändes så verkligt!

 

Jag kunde känna doften av honom.

 

Jag kunde känna kyssen som han gav mig...

ÅH!

 

Och så vaknade jag!

 

Omtumlad och ledsen, somnade jag sedan om...

 

I nästa dröm var jag tillbaka i augusti månad.

Den bedrövliga månaden som förändrade mitt och Boyzens liv för alltid...

 

Månaden då min älskling och killarnas pappa lämnade oss för alltid...♥

 

I drömmen var du sjuk, min älskling, precis som du blev i den förbannade verkligheten.

Men det fanns en skillnad.

I drömmen låg du inte på ett operationsbord utan mig/oss när du somnade in.

Nej, du låg i min famn.

Precis så som det skulle ha varit...

 

Men det fanns ännu en skillnad.

I drömmen var du vaken in i det sista.

I verkligheten var du nersövd dina sista tre dygn, utan att nånsin vakna upp...

 

I min dröm pratade vi.

Vi skrattade.

Vi skojade.

Vi skrattade.

Vi grät.

Tillsammans.

 

Vi var tillsammans! ♥

 

Vi grät i varandras armar över hur orättvist livet kan vara.

Vi var fullt medvetna om vad som skulle ske.

Vi visste till och med att det var sista dagen.

 

Så fruktansvärt sorgligt!

 

Sjukhuset i drömmen hade en gigantisk korg-gunga som hängde i taket.

I den halvlåg vi tillsammans.

 

Gång på gång strök du bort mina tårar.

Och kysste mig.

Jag kramade dig hårt, hårt, hårt.

Du kramade tillbaka.

Vi ville inte släppa varandra.

Kunde inte släppa varandra!

 

Det var så verkligt och det var så mysigt.

Och bara så för jävligt...!

Så jävla sorgligt! ♥

 

Drömmen var så sprängfylld av intryck, känslor, dofter och ljud.

Kändes så verklig...

 

Plötsligt stannade gungan...

...och din sista kyss liksom frös fast på mina läppar.

 

 

ÅH!

 

Och så vaknade jag!

 

Nu var jag helt chockad.

Så verkligt allt hade känts!

Som om du varit här!

 

Sen var jag bara så ledsen...

 

Fan vad livet suger just nu!

 

Älskar och saknar dig oändligt, Mannen! ♥

 

Det måste vara både sorgligt och lite "roligt" med sådana drömmar. Att för en liten stund åter få ha mannen hos dig. Men att sen vakna och inte ha honom där...
Kram!

Att i drömmen vara så nära är underbart men uppvaknandet ännu sorgligare. Jag tror att vi bearbetar mycket i drömmarna som återspeglar våra tankar...

Många kramar

I sådana lägen vill man bara sova och inte vakna. Stanna i drömmen där allt är underbart, allt är bra.
Men i drömmen kan också verkligheten uppspelas och då blir det inte allt så underbart. Upprepa allt jobbig, all sorg igen.

Jag lider med dig, ska du veta. Verkligen inte lätt att mista en livskamrat, sin andra hälft.

Jag tror att de besöker oss i våran dröm. Det har jag även läst om. :)
Kram

Han var helt säkert tillbaka hos dig i drömmen, för att ge kärlek, för att ge hopp, för att ge sig själv en stund till dig igen.
Hoppas du får många fina drömmar o att du lär dig gilla dom o njuter av dom.
Kramiz

Det är som Mona skriver.
Så känn så stor tröst du kan..

Varm styrkekram
Karin

Vilka hemska uppvaknanden... Men fina (och sorgliga) drömmar!
Kram på dig

Så fint skrivet, men svårt och så sorgligt. Varm kram!

Hm...Carina, du vet jag och mina drömmar och syner...
Jag vet inte hur jag ska kommentera här men jag tror du förstår vad jag har att säga...

Kram älskade, älskade vän. <3

Sv: jag funderar på att vänta till våren, det är lite kallt nu... ;)

Du vet, i sömnen är vi mer öppna för att ta emot besök från andra dimensioner. Mannen finns med dig, men inte på det vis du vill och önskar. Jag kan bara säga att livet är så orättvist ibland. Önskar att jag kunde göra något för dig!!
Stor kram

Jag tror som Anki att han faktiskt var hos dig i drömmen för att ge dig tröst & för att ni skulle få det avsked som ni borde fått....
Men jag förstår att det måste var hemskt att vakna upp & tro att det man drömt precis är verkligheten...

*stor kram*

Tack för din kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: