"Det är tur att man inte vet vad som kommer att hända, vad som är ens öde..."
Ja, så har Mannen och jag, som så många andra, filosoferat många gånger i vårt gemensamma liv.
"Tur att vi inte vet..."
Och när vi gjort detta, har vi båda kommit till insikten om vikten att leva här och nu.
Ingen av oss kan någonsin leva som om varje dag är den sista, absolut inte, men vi kan alla försöka ta tillvara på här och nu och göra vad vi kan med det vi just har här och nu.
Även om detta "just nu" är väldigt, väldigt svårt...♥
Njuta av livet. På vårt sätt. På det sättet som just vi kan.
Vi var länge ganska dåliga på det, Mannen och jag.
Vi var ofta framme i framtiden och "fixade".
Visst, vi måste alla ha framtidsdrömmar och drömmar för att kunna sätta upp nya mål.
Men i en sån utsträckning att här och nu är det som får tyngdpunkten.
Mannen har, som bekant, den här bilden på sin Facebook-profil...
...och den säger liksom allt. ♥
Ja, livet är sannerligen föränderligt.
Livet är dessutom jävligt kort.
Och det kan förändras snabbare än man någonsin skulle kunna drömma om.
Trots att tanken ibland finns att "det händer inte mig".
Men det gör det.
Mitt ibland oss.
Händer det som inte får hända.
Vi mister någon som står oss väldigt nära, någon vi älskar "till månen och tillbaka".
Mig hände det för 2 månader sen.
Klockan 16.44 för exakt två månader sedan slutade min älsklings hjärta att slå.
Då hade han kämpat i tre dygn mot en aggressiv infektion som härjade i hans kropp.
Infektionen orsakades av det som media kallar "mördarbakterien" (A-streptokocker, GAS) som angriper och förintar frisk vävnad och som ger svår blodförgiftning och orsakar svikt hos annars vitala organ.
Tillståndet är oerhört kritiskt och den sjuke behöver omedelbar och omfattande intensivvård.
Mannen fick detta. Intensivvård.
Många inblandade läkare gjorde allt vad som stod i deras makt, men det räckte inte.
De kunde inte stoppa den infektion som härjade i Mannens kropp.
Den 4 augusti var min älskling en frisk man.
Den 5 augusti hade han väldigt hög feber och en otrolig ledvärk.
Den 6 augusti - feber och ledvärk.
Den 7 augusti - feber och ledvärk och en tilltagande svullnad och smärta i "de nedre regionerna".
Den 8 augusti var han på läkarbesök på vår Novaklinik.
Läkaren skickade honom omedelbart vidare till närmaste akutavdelning.
Läkarna där gjorde omfattande undersökningar och provtagningar.
Bitestikel-inflammation?
Ja, det var vad man först trodde.
Ett kort tag.
De skickade honom sedan till närmaste akutavdelning med större resurser - Malmö.
Omedelbart där beslutades om operation och sedan intensivvård under de närmaste dygnen.
"Din mans tillstånd är oerhört allvarligt och kritiskt, men han är en ung och annars frisk man..."
Ja, men ´hur faen kunde det då gå så förbannat fel...?!
De gjorde verkligen allt som stod i deras makt.
Och Mannen kämpade och kämpade.
Men det gick inte.
Hans kropp klarade inte den stora stress och påfrestning som infektionen orsakade.
Efter tre dagars feber, ledvärk, svullnad och tilltagande smärta, skulle vi, trots allt, bara in för att kolla upp saker och ting, låta läkarna undersöka och konstatera det som vi trodde oss veta...och kanske skulle du få en antibiotika-kur...
Allting ändrades.
Ambulans.
Akutvård.
Operation.
Respirator.
Kaos!
Varför, Mannen, varför?
Varför fick inte vi fortsätta vårt fina liv tillsammans?
Se våra barn bli vuxna.
Se våra kommande barnbarn.
Bli gamla ihop.
Du och jag.
Vi.
Tillsammans!
Klockan 20.00, onsdagen den 8 augusti, pussades vi och sa "Vi ses sen".
Det skulle komma att bli våra sista ord till varandra.
Under resten av dina återstående dygn i livet var du nämligen nersövd...
Ja, visst är det tur, att man inte vet vad som ska hända i framtiden! Men du och din man verkar ju ha kunnat leva i nuet till stor del. Stora kramen, Monica
Jag kan inte förstå att de gick så fort de gör väl ingen, men mördarbakterier bara namnet låter hemskt. Hoppas han inte hade ont iallafall. hoppas du har vänner omkring dig som du kan prata med. Ta hand om dig! kram
Ja du...det är så fruktansvärt hemskt det du berättar... Jag blir så berörd och lessen för eran skull !! Och rädd..när jag tänker på hur skört livet är... Va rädd om dig...KRAM Helene.
