I mitt förra inlägg pratade jag om lycka och vad det är. Nu ska jag tala om "olycka". Och det är natutrligtvis inte sant! Det jag ska tala om är INTE olycka, men jag känner mig olycklig, men inte ändå...Hänger ni med? Nä, antagligen inte...Man kan inte begära det när man talar i gåtor och totalt osammanhängande...Men ni förstår att jag håller på att försöka förstå en sak...Eller förstå och förstå...Liksom fatta, ta det till mig...Förstår ni? Usch, det blir bara mer o mer osammanhängande! Men jag tror inte att jag är ensam om mina förvirrade känslor...En mammas förvirrade känslor! Den äldsta sonen ska ju nämligen flytta hemifrån...Första flyttlasset gick idag, han är halvvägs, sover sin "sista" natt hemma...sista flyttlasset går i morron bitti. Sen har han flyttat...Snyft...
Nä, jag ska ta mig samman, inte gråta, inte va lessen...ja e inte det egentligen...Jag är GLAD för deras skull! Det är fullt normalt, man SKA flytta hemifrån, det är livets gång...han har en jättefin flickvän som han flyttar tillsammans med...och det är inte som om han försvinner för alltid...han flyttar typ 3,5 mil bort...Men han har ändå bott hemma i 20 år...och det ÄR en omställning...En omställning man aldrig kan förbereda sig på, tror jag...Men jag ska vara stark för hans skull...Och jag ÄR ju jätteglad för bådas deras skull...Filles och Emmas...Kram på er! Love You! =)