I miss you!

   Den 4 september...

...berättade jag om min absolut viktigaste och mest hängivna Afrodite-följare - Mannen! ♥

(Ni kan läsa inlägget i sin helhet här...)

 

Nu, när jag varit i Norrland hos tjejerna, blir jag återigen medveten om detta faktum...

 

Du hade formligen ÄLSKAT att läsa om mina upptåg tillsammans med tjejerna.

Du hade skickat sms ideligen och påmint mig om att "fota mycket".

Du hade älskat att se bilderna när jag kom hem.

Du hade njutit av att höra mig berätta hur fantastiskt jag hade haft det.

Varit så glad för min skull. ♥

Inget gjorde dig så lycklig som när jag var lycklig och glad.

Då var du lycklig och glad.

 

Och du hade varit så stolt över dina söner.

Boyzen, som fixade och donade här hemma när jag var borta.

Tog hand om varandra.

Även de, väldigt glada för sin mammas skull. ♥

 

Mannen - jag älskar och saknar dig för evigt! ♥

 

 

Boyzen - jag älskar er och är så ofantligt stolt över er! ♥

   Ack Skåneland du sköna!

Japp, så är det.

För, även om jag har haft fantastiska dagar i Norrland tillsammans med mina fina tjejer där, var det ju alldeles fantastiskt att komma hem.

Till Boyzen! ♥

Som jag saknat dem!

 

Det har faktiskt gått bättre än jag kunde drömma om, att vara hemifrån.

Jag befarade att det skulle bli så otroligt jobbigt. Att jag skulle vara ledsen hela tiden...

Men det var jag inte. Inte hela tiden.

Jag kunde faktiskt slappna av en hel del.

Men jag har ju oxå blivit så ompysslad. Så uppassad. Så älskad...

De är ju så fina, de där tjejerna. Mina Norrlandssystrar...:)

 

Och så tror jag, som någon annan bloggvän skrev i kommentarerna, att det gjorde nog faktiskt riktigt gott att komma hemifrån. Få nya perspektiv. Släppa lite. Inte låta sorgen finnas där hela tiden. Låta glädjen komma in oxå.

Och det har jag verkligen försökt göra.

Och, som sagt, Camilla, Carina och Susanne har verkligen gjort sitt bästa för att jag skulle ha det så bra som möjligt. För att inte säga underbart.

 

Samtidigt har det funnits tid för eftertanke.

 

Vi har vaknat.

Käkat frukost.

Småpratat lite.

Umgåtts.

Bloggat lite.

Softat lite ganska mycket faktiskt.

 

Tid har helt enkelt funnits för att "bara vara".

Och det har känts bra.

Otvunget.

 

Tack underbara ni för allt och för att ni finns! ♥

 

   Änglakväll...

 

...hos Susanne!

 

Tack för att vi fick komma och för den underbara menyn och ett alldeles underbart sällskap i glada änglasystrars lag! ♥

 

 

Fru Petterssons meny:

 

Bruchetta á la Pettersson

 

 

Fläskfilé och hemmagjord pasta på Susannes vis med himmelsk och självredd champinjonsås.

 

 

An ananaspaj and whipped cream with cream

 

 

Än en gång - TACK fina du och ni! ♥

 

Sen blev det sällskapsspelsspelande...

 

 

...men det tarvar liksom sitt helt egna inlägg.

Exempelvis så ska ju både Jukkasjärvi, fladdermöss och Fittja, på ett eller annat sätt "förklaras".

 

Vet ni?

Alldeles snart ska jag påbörja min resa mot sydligare breddgrader.

Behöver jag säga att det just nu råder väldigt blandade känslor...?!

 

   Gott & blandat

Dags att avslöja los cliffhääängers från igår...

 

Go'fikan igår intog jag och min ena norrlandssyster hos min andra norrlandssyster och namne.

 

 Därefter blev det färd mot Norrlands svar på Gekå's i Ullared...

 

 

...Strömsknallen!

Nåja, lite mindre *host,host* (för att inte säga micro-litet) än riktiga Ullared, men ändå lyckades jag fynda - ett par superfina leggings (som ni eventuellt får se en annan dag).

 

Sedan fick vi skjuts till Ö-viks centrum och så intog vi restaurang Röde Orm.

 

Och det må jag säga - sikken tur att vi beställde bord!

 

 

Jisses, vilken kväll...

 

 

 

 

Och snöade gjorde det...

 

 

Och snöänglar gjorde vi...

 

 

Och sen stapplade vi hem...

 

 

Jag kan sammanfatta kvällen med en massa känslor på olika sätt; en massa skratt, en massa pladder, en del gråt och tårar men rakt igenom ett härligt umgänge med fina vänner.

 

Tack för en härlig kväll tjejer! ♥

 

Det kan tänkas att vi även ringde och pratade (svamlade, fnissade, skrålade, vrålade?) med en viss prinsessa.

Eller nä. Det gjorde vi nog inte. Eller?!

   Idag ska vi...

...äntligen åka till Strömsknallen!

Redan förra gången jag var här uppe i de norrare delarna av Sverige, hörde jag talas om detta ställe.

Det lär skola vara som värsta Ullared!

Jo, men det är vad jag hört...;)

Förväntningarna är skyhöga, som ni förstår.

Bazar ligger tydligen granne med Strömsknallen.

Och där kan man tjäna.

Det har jag hört Camilla göra massor med gånger.

Jisses, vad spännande det här ska bli!

 

På eftermiddagen blir det go'fika hos...äh, det får ni se och höra mer om sen.

 

Och ikväll blir det mat på...äh, det får ni OXÅ se och höra mer om ikväll.

 

Jag är i alla fall SÄKER på att jag kommer att få en lika underbar dag och kväll som igår. och i förrgår.

Hur jag kan vara så säker på det?

Jo, för att jag är med de bästa! ♥

 

♥♥♥

 

Kramar till er alla

från

   Jag är framme!

Ja, det var jag ju faktiskt redan igår.

Vid fyrasnåret.

Och då var den här godingen och hämtade mig...

 

 

Det bar iväg hem till henne och hennes goa familj, vi beställde pizza och sen anslöt även de här två godingarna...

 

 

(De här tre bilderna är tagna i Malmö, Lilla Torg, sommaren 2012, då tjejerna var i Skåneland.)

 

Kvällen bjöd på mycket pladder, bubbel och fniss. En massa mys helt enkelt.

Ja, och en hel del vin! :)

 

Tack för igår tjejer! ♥

 

Nu ska vi snart på en liten utflykt här, på Höga Kusten.

Vi ska nämligen till Skallbergsgrottorna.

 

(Detta är en lånad bild, men förhoppningsvis kommer egna bilder så småningom...)

 

Spännande. Och läskigt!

Återkommer!

(Förhoppningsvis! Huvva!)

 

Update!

 

Jag överlevde! PUH!

 

Här är en egenknäppt bild från "de beryktade Skallbergsgrottorna"...

 

 

Först tänkte jag "NO WAY, dit ner går jag ALDRIG", men sen sansade jag mig (ville väl inte vara sämre än de andra...) och tänkte att "Ok då, jag går väl ner en bit då då..."

Och det gjorde jag.

 

Jag kan säga att upplevelsen var både klastrufobisk och otäck, men samtidigt mäktig.

Ganska snabbt kände jag att upplevelsen räckte för mig och började fundera på min återväg...

 

Det var då jag såg det - ljuset!

"Gå mot ljuset", tänkte jag...

 

 

Och det gjorde jag.

Och såg plötsligt...

 

 

...Susanne! :D

PUH! Snart på säker mark!

 

När jag pustat ut, kunde jag njuta av en vidunderlig utsikt...

 

 

 

Tack för idag, godingar! ♥

 

   Norrlandsresa

Japp, det är dags för mig att packa och åka iväg till godingarna i Norrland.

I morron klockan 10.55 lyfter jag från Sturup.

Klockan 15.55 landar jag i de norrare delarna av Sverige.

Då har jag även hunnit pausa i tre timmar på Arlanda.

Sen kommer jag att få möta de tre fina jäntorna igen. :)

 

 

Känslorna inför avresan är synnerligen blandad.

Det känns både roligt, spännande och förväntansfullt, samtidigt som det känns farligt, skrämmande och läskigt.

Jag ska vara hemifrån i 4 dygn.

Hemma som är så tryggt.

Den enda trygga platsen på jorden. Just nu.

Och så ska jag lämna den.

Och Boyzen.

Men Boyzen är glada för min skull.

Och det är ju såklart jag med. Annars hade jag ju inte åkt.

Men det är ändå en mixad kompott utav olika känslor.

 

Men det blir bra det här.

Jag känner det.

 

Mannen hade, även han, varit glad för min skull. Det är jag säker på.

Han gillade när jag var glad och lycklig. Sprallig. :)

Och han gillade verkligen brudarna från norr.

Att vi nu ska få några dagar tillsammans igen...

...jag tror att han ler.

Stort. ♥

 

   Mardröm - dröm eller verklighet, verklighet eller dröm - Mardröm

 

Inte nog med att hela verkligheten och livet känns som en lång jävla, äcklig mardröm...

Nä, jag drömmer även. Mardrömmar.

Mardrömmar på riktigt.

Fast...drömmar är ju inte på riktigt. Alls. Egentligen.

 

I alla fall...

 

Denna natt var det dags igen. Med en dröm. En mardröm. I drömmarnas mardrömsland.

 

Och jag vaknade, som vanligt, badande i svett, ledsen och förtvivlad.

I en så förtvivlad gråt som nästan inte går att få stopp på när jag väl vaknat.

 

Och slutligen inser jag att ja, jag har drömt en fruktansvärd mardröm, men inser samtidigt att jag är tillbaka i min egen verklighet.

Som även den ter sig som en lång jävla mardröm!

 

I min dröm var jag tillbaka i den jävla verklighet som utspelade sig den 8 augusti i år.

 

I min dröm var du, som du även var i verkligheten denna dag, akut sjuk.

Vi befann oss på en akutmottagning.

Men, i min dröm fick du ingen hjälp.

Jag sprang förtvivlad fram och tillbaka och försökte få hjälp av en mängd olika personal som jag stötte på.

En del skrattade åt mig, en del var bara allmänt stressade och undvikande...

 

...men de allra värsta var de som inte förstod vilken patient jag pratade om...DIG!...och som plötsligt började beskriva en helt annan patient, med helt andra symtom än de du hade.

Och jag försökte, försökte och försökte förklara för dem vem jag pratade om och huruvida du behövde hjälp av dem.

För det tillstötte hela tiden nya och värre symtom, i min dröm...

 

De sista läkarna eller sjuksköterkerna jag stötte på innan jag vaknade, var av den sistnämnda sorten.

De skrattade sinsemellan där jag stod mitt emot dem...

 

De började beskriva dig...

"Ah, du menar han som har utslag på magen..." NEJ! Skrek jag.

"Ah, du menar han som...dog..." NEJ! Skrek jag igen. Ännu mer förtvivlad.

"Ah, du menar han som..." NEJ! Skrek jag igen...och så höll det på...

Denna "scen" avslutades med att de, läkaren och sjuksköterskan, fick nån konstig min i ansiktet. Deras ansikte förvreds och de fick någon slags "järntänder" eller nåt...

Det var som om de personer som stod framför mig förvandlades till något "utommänskligt" mitt framför mina ögon...

 

Jag SKREK! I min mardröm.

 

Och jag sprang vidare...sprang, sprang och sprang...

 

Och DÄR vaknar jag...i drömmen. I mardrömmen.

 

Jag vaknar i din famn.

 

Jag känner dina hjärtslag.

 

Jag känner din doft. Mmmm!

 

Jag känner din andedräkt mot mitt öra.

 

Och du frågar mig - "Hur många kom till lunchen idag..."?

 

Nu var det plötsligt inte en mardröm längre. Fast ändå på nåt sätt eftersom det inte var en sanndröm...

 

Och DÄR vaknar jag på riktigt. 4:38. 21 oktober.

 

I verkligheten.

I den verklighet som jag inte vill ha!

I verkligheten som är som en lång jävla mardröm...

 

...och jag är så ledsen.

Så otröstligt ledsen...!

 

   Afrodite stänger

Just nu är jag inne i en period då jag inte har mycket att säga.

Jag saknar ord. Igen.

Jag tänker mest.

 

Funderar och ältar.

Minns.

Saknar.

Jättemycket.

Minns igen.

Tänker på de ödesdigra dagarna...

Försöker förstå.

Blir arg.

Känner frustration.

Orättvist!

Försöker hålla mig sysselsatt.

Känns bra, men ganska meningslöst.

Allting.

Försöker hitta guldkorn.

En promenad.

Kyrkogården.

Blommor.

Terapi.

Städa.

Bara vara.

Fly verkligheten.

WF.

TV.

Tänka igen.

Sakna. ♥

Försöka sova.

Oroligt.

Mycket tankar och känslor.

Flyr kanske för mycket?

Vill ju inte vara i denna verklighet. Alls.

Hatar.

Frustration.

Ledsamhet. Sorglighet. Smärtsamhet.

 

Sätta ner foten?

Vilken fot?

På vilken mark?

 

Vet ej.

Tomt.

Förvirrat.

Så jävla ledsamt!

 

Hur faen går jag vidare...?! (inget svar önskas)

 

Jag älskar och saknar dig så mycket, Mannen! ♥

 

 

Och jag älskar er, Boysen! ♥

 

 

Nu tar jag paus ett par dagar...

 

Sköt om er!

 

 

KRAMAR

från

   Tack för att just du, du och DU finns! ♥

Genom min fina vän "Carina i norr" :) och tillika namne, har jag kommit i kontakt med Siv Anderssons fina diktning.

(Finns det böcker med hennes dikter? Jag kan nämligen bara hitta dikterna på nätet.)

 

Följande dikt skrev Siv då hon hade ett stort behov av att ge dessa fina ord till många människor i hennes närhet.

 

Samma behov som jag har nu...

Denna dikt tillägnas er alla, som på ett eller annat sätt, finns för mig och stöttar mig i det svåra som jag och mina pojkar går igenom!

TACK!

 

♥

 

TACK FÖR ALLT STÖD
- av Siv Andersson

När dagen är ett mörker
blir natten dubbelt lång.
Då slutar solen lysa,
då tystnar fåglars sång.

Men nån mening kan nå in
från en omtänksam person
- liksom ljuset i en blick
som inte tappat tron.

Att någon bryr sig om en
när man inte längre vill
är just vad man behöver
för att orka lite till.

Det du har gjort för mig
är sådant som man minns.
Så tack för allt ditt stöd
- och tack för att du finns.

 

♥

 

Tack till er alla som finns för mig! ♥

 

   Ny vecka, nya tag och en jävla massa funderingar

   Tankar & känslor

I juni fick vi veta att jag skulle bli faster och du skulle bli "ingift" farbror.

Så kul!

Så glad jag är för min brors skull!

Det var du med.

Min bror, som aldrig skulle gifta sig och än mindre skaffa barn, är nu alltså både gift och väntar barn i februari.

Jag ska bli faster! :)

 

♥♥♥

 

Grattis till er C & M! :)

 

I förra veckan var de på ultraljud och fick då veta att de väntar en liten Isa.

Naturligtvis var jag ju bara tvungen att köpa den första "klädan" till detta lilla underverk, nu när jag visste vilket kön de väntade.

Sagt och gjort.

I onsdags när jag var i Malmö köpte jag...det kan jag inte säga förresten. Nä, för de läser min blogg ibland.

 

Men det som var så jobbigt var, att min första tanke efter inköpet var att jag skulle ringa till dig och berätta vad jag köpt...

 

Älskade Mannen. Min hjärna kan inte ta in att du inte finns med mig längre...♥

Jag känner mig så förvirrad, så ofullständig, så halv...det känns bara så konstigt allting...utan dig...♥

 

   Gott & Blandat

Japp, vi hade en trevlig kväll tillsammans, ungarna, svärisarna och jag.

Det blev en bra tillställning med god mat och gott vin.

Alla nöjda och glada.

 

 

Tack för en underbar kväll, älskling! ♥

Vi saknade dig! ♥

 

Idag då?

Idag ska jag bara vara.

Göra så lite som möjligt.

Sitta och kura i soffan under filten.

Kolla på nån serie.

Dricka te.

Tända ljus.

Det är ju liksom höst.

 

Min kurator, och även andra människor i min närhet, tycker att jag ska försöka göra sånt som jag tycker är kul. Eller sånt som jag tyckte var kul. Innan. Innan...

 

Jag har aldrig tyckt att något är särskilt kul på hösten.

Visst är hösten vacker, med alla sina fantastiska färger och så.

Och visst är det mysigt att sitta och kura under en filt i soffan med tända ljus överallt...Visst.

Men det är ändå nåt sorgligt över hösten. Det har jag alltid tyckt.

Ni vet ju att jag ÄLSKAR sommaren.

Och när den liksom plötsligt tar slut, ja, då blir det så mörkt och sorgligt.

Det blir höst.

Och det blir tomt inombords.

Det blir kallt.

 

Och i år - mörkare, sorgligare och mer tomt och kallt än nånsin! ♥

 

Men i alla fall...jag ska göra något som jag tror att jag kommer att tycka är kul.

Och jag ska göra något som kanske kan lätta upp mig för några dagar.

Jag ska försöka ha lite extra mysigt i några dagar.

 

Även om det oxå skrämmer mig...

 

Jag ska åka till Norrland igen.

Träffa godingarna.

Umgås med dem.

Andas Norrlandsluft.

Det blir nog bra.

 

 

Jag vet en som är glad för min skull.

Älskling! ♥

   Restaurangbesök

Mannen skulle ha börjat jobba den 13 augusti, en vecka efter att jag började jobba, efter vår gemensamma semester.

Han hade länge en plan kring ett särskilt restaurangbesök och mot slutet av semestern började han planera detta på riktigt.

Han funderade på olika datum och skulle börja höra med sönerna.

Hans plan var att vi alla skulle ut och äta tillsammans, han och jag, våra söner och eventuella flickvänner. Mina svärisar skulle oxå följa med.

Antingen helgen innan han började jobba, alltså den  10-11 augusti eller helgen därpå.

Helgen därpå eller närmast följande helg började dock verka mest troligt, eftersom det kräver sin planering att få till att alla kan på en och samma dag.

 

Ödet ville ju annorlunda. Eller nåt.

Han skulle inte komma att kunna genomföra sin plan om ett gemensamt restaurangbesök. Tyvärr.

 

Men ikväll är det, trots allt, dags.

Jag, boyzen, en flickvän och mina svärisar ska stråla samman på den restaurang som var målet med Mannens planering.

Till hans ära.

 

Du bjuder, Mannen. ♥ Trots allt.

Och jag vet att du är med oss på nåt sätt.

Sitter och ler från nånstans.

Njuter. Myser. Med den där speciella minen som bara du har. Stolt.

Glad att vi är tillsammans.

Och att vi genomför din plan.

 

Men vi kommer att sakna dig där! ♥

 

   Livets föränderlighet

"Det är tur att man inte vet vad som kommer att hända, vad som är ens öde..."

 

Ja, så har Mannen och jag, som så många andra, filosoferat många gånger i vårt gemensamma liv.

"Tur att vi inte vet..."

Och när vi gjort detta, har vi båda kommit till insikten om vikten att leva här och nu.

Ingen av oss kan någonsin leva som om varje dag är den sista, absolut inte, men vi kan alla försöka ta tillvara på här och nu och göra vad vi kan med det vi just har här och nu.

 

 

Även om detta "just nu" är väldigt, väldigt svårt...♥

 

Njuta av livet. På vårt sätt. På det sättet som just vi kan.

Vi var länge ganska dåliga på det, Mannen och jag.

Vi var ofta framme i framtiden och "fixade".

 

Visst, vi måste alla ha framtidsdrömmar och drömmar för att kunna sätta upp nya mål.

Men i en sån utsträckning att här och nu är det som får tyngdpunkten.

 

Mannen har, som bekant, den här bilden på sin Facebook-profil...

 

 

...och den säger liksom allt. ♥

 

Ja, livet är sannerligen föränderligt.

Livet är dessutom jävligt kort.

Och det kan förändras snabbare än man någonsin skulle kunna drömma om.

Trots att tanken ibland finns att "det händer inte mig".

Men det gör det.

Mitt ibland oss.

Händer det som inte får hända.

Vi mister någon som står oss väldigt nära, någon vi älskar "till månen och tillbaka".

 

 

Mig hände det för 2 månader sen.

Klockan 16.44 för exakt två månader sedan slutade min älsklings hjärta att slå.

Då hade han kämpat i tre dygn mot en aggressiv infektion som härjade i hans kropp.

Infektionen orsakades av det som media kallar "mördarbakterien" (A-streptokocker, GAS) som angriper och förintar frisk vävnad och som ger svår blodförgiftning och orsakar svikt hos annars vitala organ.

Tillståndet är oerhört kritiskt och den sjuke behöver omedelbar och omfattande intensivvård.

Mannen fick detta. Intensivvård.

Många inblandade läkare gjorde allt vad som stod i deras makt, men det räckte inte.

De kunde inte stoppa den infektion som härjade i Mannens kropp.

 

Den 4 augusti var min älskling en frisk man.

Den 5 augusti hade han väldigt hög feber och en otrolig ledvärk.

Den 6 augusti - feber och ledvärk.

Den 7 augusti - feber och ledvärk och en tilltagande svullnad och smärta i "de nedre regionerna".

Den 8 augusti var han på läkarbesök på vår Novaklinik.

Läkaren skickade honom omedelbart vidare till närmaste akutavdelning.

Läkarna där gjorde omfattande undersökningar och provtagningar.

Bitestikel-inflammation?

Ja, det var vad man först trodde.

Ett kort tag.

De skickade honom sedan till närmaste akutavdelning med större resurser - Malmö.

Omedelbart där beslutades om operation och sedan intensivvård under de närmaste dygnen.

 

"Din mans tillstånd är oerhört allvarligt och kritiskt, men han är en ung och annars frisk man..."

 

Ja, men ´hur faen kunde det då gå så förbannat fel...?!

 

De gjorde verkligen allt som stod i deras makt.

Och Mannen kämpade och kämpade.

Men det gick inte.

Hans kropp klarade inte den stora stress och påfrestning som infektionen orsakade.

 

 

Efter tre dagars feber, ledvärk, svullnad och tilltagande smärta, skulle vi, trots allt, bara in för att kolla upp saker och ting, låta läkarna undersöka och konstatera det som vi trodde oss veta...och kanske skulle du få en antibiotika-kur...

 

Allting ändrades.

Ambulans.

Akutvård.

Operation.

Respirator.

Kaos!

 

Varför, Mannen, varför?

Varför fick inte vi fortsätta vårt fina liv tillsammans?

Se våra barn bli vuxna.

Se våra kommande barnbarn.

Bli gamla ihop.

Du och jag.

Vi.

Tillsammans!

 

 

Klockan 20.00, onsdagen den 8 augusti, pussades vi och sa "Vi ses sen".

 

Det skulle komma att bli våra sista ord till varandra.

Under resten av dina återstående dygn i livet var du nämligen nersövd...

 

Älskade Mannen - hur kunde det bli såhär?! ♥

 

Jag älskar och saknar dig något oerhört! ♥

 

Vi ses sen, älskling! ♥ 

 

   Älskade söner

Yngsta och äldsta sonen delar ett stort gemensamt intresse - MUSIK!

Och inte bara att lyssna på, för lyssnar på musik gör de alla fyra killarna, utan dessa båda spelar själva - Gitarr.

 

Äldsta sonen började klinka Nirvana och Red Hot Chilipeper låtar nånstans i 12-årsåldern då han fick sin första riktiga gitarr.

Och sen startade han ett band, i olika konstellationer, lyckades få ett skivkontrakt och fick äntligen möjlighet att ge ut sin första platta med bandet Horns of Anguish. :)

 

(Min unge är han med keps som står till vänster i bild...♥)

 

Bandet gavs till och med uppmärksamhet i Radions P3, där deras låtar spelades några gånger.

Tyvärr upplöstes sedan bandet, av olika anledningar...

 

Yngsta sonen gled in på samma bana som sin storebror för lite mer än ett år sedan.

I julas fick han sin första riktiga gitarr.

Och han har utvecklats så mycket på detta året.

Nu skriver han till och med egna låtar, liksom storebror.

Han har inget band. Än. Men det kanske kommer. :)

 

(Yngsta sonen in action...♥)

 

Och idag är det dags för yngsta sonen att åka hem till storebror för att i hans "hemmastudio" spela in sin första låt.

Och sen ska det göras en video till densamma, som, om ni har tur, läggs upp på Youtube.

Och kanske till och med här i bloggen. :)

 

Jag är så stolt över er, alla mina fyra söner! ♥

 

 

Älskar er! ♥

   Funderingar och känslor

(Obs! Långt inlägg och mycket frågor. Inga frågor som kan eller ska besvaras här och nu. Bara mina funderingar och känslor...)

_____________________________________________

 

Idag ska jag gå till min kurator och prata, ventilera.

"Problemet" är att jag vet inte vad jag ska berätta.

Det finns nämligen personer, oproffsiga såna enligt mig, som får mig att tappa fokus om verkligheten.

Den verklighet som redan är fullständigt overklig. Och ofokuserad. Och ogreppbar.

 

Läkare.

 

Ska jag berätta för kuratorn vad läkaren sa förra gången jag var där och berättade för honom varför jag fortfarande ansåg mig oarbetsför?

Ska jag berätta om den sårade känslan jag fick av hans uttalande?

Ska jag berätta hur kränkt jag kände mig?

Hur förödmjukande det kändes att han försökte sätta in mig i ett "normalfack för sörjande" och att han sa att "hans erfarenhet av "sorgearbete" var att patienter som jag kanske kände som jag kände i "ett par veckor", men att det sen började lätta och kännas mer "normalt", att man sen började känna att man kunde "komma igen""...

 

Ska jag berätta hur förödmjukande detta kändes? Hur "onormal" jag plötsligt kände mig?

Ska jag berätta min undran om det är han som har jävligt ringa erfarenhet av "sorgearbete" eller om det faktiskt är jag som är "onormal"...?

 

Vad är normalt och vad är onormalt?

Vad är rätt och vad är fel?

Finns det ens normalt och onormalt och rätt och fel i en situation som denna...?

Och ska jag ens behöva fundera på detta...?

Jag tycker inte det.

 

Han tyckte att jag verkade behövda antidepressiva medel.

Det tyckte inte jag.

Depressiv har jag varit tidigare i mitt liv, av olika anledningar.

Jag har talat med samtalsterapeuter tidigare i mitt liv.

Jag har känt att jag har behövt hjälp på traven då.

Ja, jag har behövt antidepressiva under ett par kortare perioder av mitt liv.

För att kunna "komma vidare"...

 

Jag berättade detta för honom.

Och jag berättade att jag inte alls hade känslan av att behöva den sortens "hjälp på traven" nu. Inte för tillfället i alla fall.

Jag behöver bara ges tid att få "sörja i fred".

Slippa bli ifrågasatt.

Slippa försvara något som inte går att försvara.

 

Ska jag behöva försvara att jag är ledsen och förtvivlad för att min man har avlidit?!

Ska jag behöva försvara att jag "med anledning av detta faktum" har oerhört svårt för att gå tillbaka till min arbetsroll? Just nu.

 

Ska jag egentligen behöva förklara varför jag är så jävla ledsen? Egentligen?!

Är det inte bara helt jävla självklart? Egentligen?!

 

Ska jag behöva ha den sinnesnärvaron när jag är hos "min läkare" för att berätta varför jag inte är arbetför just nu, att jag faktiskt är den som talar om för honom att "Nej, några antidepressiva tabletter vill jag inte ha, jag vill inte lägga på något lock, jag vill bara få sörja i fred".

Ska inte han fatta detta själv?!

 

I situationen hos läkaren, kunde jag säga nejtack till medicin, men jag hade inte sinnesnärvaro nog för att tala om för honom hur förödmjukande hans uttalande kändes.

Jag talade inte om för honom hur sårad jag kände mig.

Hur onormal han fick mig att känna mig.

Ska jag berätta detta för kuratorn?

Att detta upptar mina tankar.

Att detta snurrar i mitt huvud.

Att jag känner mig "onormal".

Att jag känner att jag "sörjer fel".

 

Jag vill ju inte sörja alls. Egentligen.

Jag vill bara ha tillbaka min man.

Ha tillbaka mitt liv. Vårt liv.

Ha tillbaka mig själv. Min mans fru.

Jag vill bara vara mig själv. Carina.

Som nu är utan man.

 

Ä N K A.

 

Hur fattar jag det?!

Jag vill ju inte vara det!

Och jag fattar inte hur jag kan vara det...!

 

Jag vill bara försöka förstå hur jag gör för att gå vidare.

Jag kan ju inte gå tillbaka.

Även om jag vill.

Jag måste gå framåt.

Försöka.

Jag måste hitta en väg för mig. För oss.

Utan Mannen. Utan barnens pappa.

Men det är inte så jävla lätt.

Jag och vi har förlorat en stor del av oss själva. En stor del av våra liv.

Det finns ett tomrum som inte går att fylla.

 

Ä N K A

 

 

D Ö D S B O

 

 

Mannens, död, det faktum att jag nu är änka och ska försöka hitta tillbaka till ett liv utan min man, det faktum att killarna måste fortsätta sina liv utan sin pappa och att vårt hem nu är ett dödsbo...såna saker är sånt som jag försöker förstå just nu.

Saker och faktum som jag inte vill förstå. Egentligen.

 

Jag försöker oxå förstå hur vi kunde "hamna här". I denna situationen. Hur allting kunde gå så jävla fel.

 

Hur kunde min man vara frisk lördagen den 4 augusti, akut sjuk den 8 och död den 10...?!

Det är ju helt jävla orimligt! Egentligen.

 

Det är såna saker jag behöver fundera på.

Försöka förstå. Det orimliga. Det ofattbara. Det ogreppbara.

 

Ta in faktum.

Komma till insikt.

Acceptera...?!

 

Hur kan man nånsin acceptera ett sånt faktum? Egentligen.

 

Jag vill inte behöva sitta hos min läkare och känna mig ifrågasatt.

Försvara mig.

Förklara varför jag inte är arbetsför. För tillfället.

Behöva tala om för honom att jag inte behöver antidepressiva medel.

Och jag vill inte prata med min kurator om vad läkaren sa och vad han fick mig att känna.

 

Jag vill tala med min kurator om hur jävligt det känns att inte förstå att min man är borta. För alltid.

Hur orimligt det känns.

Att det är jävligt svårt och helt absurt att behöva försöka ta in det faktum att jag nu är änka.

Att det är jävligt svårt att hantera.

Att det är jävligt svårt att hitta mig själv i all sorg.

Att jag är jävligt ledsen.

Att vi är jävligt ledsna.

 

Ska det vara så jävla svårt att förstå?!

Egentligen.

 

   Älskade unge!

Jag berättade för några dagar sen om "den där hjärtsmärtan".

Den som gör så ont när den kommer så att det känns som hjärtat formligen ska explodera.

 

Av sorg.

Av saknad.

Av kärlek.

 

I tisdags fick jag en sån otrolig hjärtsmärta och det kändes verkligen som om mitt hjärta skulle explodera.

Denna gång av ren och skär kärlek.

Till ett älskat barn, en älskad son...♥

 

Yngsta sonen kom hem med en present till mig. Och den innehöll den här tavlan...

 

 

Älskade Ludwig - TACK! ♥

 

 

Jag älskar dig och är så stolt över dig! ♥

 

Du (och dina bröder) är sannerligen ljusen i mitt liv!

 

Tack för att ni finns, älskade ungar! ♥

   Känsloladdade ord...

Sorg, saknad, smärta, hopplöshet, maktlöshet, förtvivlan, vanmakt, tomhet, mörker, insikt, ännu mera smärta, kärlek, ännu mera saknad, ännu mera kärlek, saknad, sorg, ännu mera tomhet, kärlek, vanmakt, ännu mera sorg...tomhet.

Saknad. Kärlek. Vanmakt. Sorg. Vanmakt. Kärlek. Mörker. Hopplöshet. Smärta. Hopplöshet. Förtvivlan. Kärlek. Maktlöshet. Tomhet. Insikt.

 

Insikt...

 

Så mycket ord.

Vart och ett laddat med så mycket känslor.

 

Vilket gör mest ont?

Jag vet faktiskt inte.

Allt på en och samma gång.

Helheten.

Och halvheten.

Tomheten.

 

Just när "den" kommer, mitt emellan avtrubbning, verklighetsfrånkopplingen och all sorg och smärta. Och all kärlek. Alltet.

 

Då tror jag att "den" gör mest ont.

 

I N S I K T E N

 

Insikten om oföränderligheten.

Insikten om konstantheten.

 

Den insikten gör faktiskt jävligt ont!

 

 

   Tacksamhet, kärlek och lyckligt ovetande

 

För två månader sedan var jag lyckligt ovetande om vad som komma skulle...

 

Det finns så mycket som jag är så oändligt tacksam över...

 

Alla mina goa och underbara år tillsammans med min fantastiska man!

Mina fyra underbara söner som jag och Mannen I Mitt Liv skapade.

För att ta två väldigt bra exempel. ♥

 

Jag är oxå så oändligt tacksam över allt som vi gjorde tillsammans. Under alla år.

Jag är glad att MIML fick uppleva min resa genom utbildning, nytt arbete och den känsla av välbefinnande som detta gav. Självförverkligande! Han var så glad för det.

 

Egentligen fanns det ingenting som gjorde min man så glad och lycklig som då jag var glad och lycklig.

Och om det dessutom var han som lyckades skapa känslan av lycka hos mig, ja, då var lyckan gjord för honom. Oavsett vad det gällde.

Han skulle verkligen kunna plocka ner månen till mig. Han hade försökt. Om jag hade velat.

 

Apropå min utbildning och allt vad det innebar...

Han peppade mig till att söka utbildningen,.

Han peppade mig genom utbildningen.

Han stöttade mig då det var svårt.

Han hjälpte mig genom svåra perioder, kniviga tentor.

Och han var minst lika stolt som jag då jag klarade en tenta.

Och han visade en så stor portion av förståelse.

Förståelse för den tid jag behövde lägga på kurser.

Han fanns. Var närvarande. Var förstående.

Kärlek!

 

Jag är oxå så oändligt tacksam för allt vi har upplevt tillsammans.

Resor som vi gjort.

Som han var den som såg till att de kunde genomföras och förverkligas.

 

En del av våra tidiga år kunde vara lite problematiska.

Barnen kom tätt. Vilket förvisso var planerat. Vi flyttade in i vårt hus. Med höga räntor. Vi hade ingen aning om hur tufft och svårt det skulle komma att bli under några år framöver. Vi var lyckligt ovetande.

 

Men, oavsett vilka svårigheter vi stötte på, hjälptes vi alltid åt. Fixade och trixade. Tillsammans.

Lyckades finna lyckan trots att det ibland var väldigt svårt. Vi höll ihop.

Jag är så tacksam för att vi fanns vid varandras sida. Hela tiden. Alltid.

 

Våra senaste år, efter min utbildning och när ekonomi och andra världsliga ting började ordna upp sig, då kunde vi verkligen börja njuta av livet.

Och skörda det vi sått.

 

Vi hittade på saker, skaffade oss så mycket gemensamma upplevelser, umgicks, pratade, mös...ja, vi hade det så jädra bra! Åh, vad jag saknar det nu!

Såg barnen bli större, vuxna och så fantastiska. Självständiga. Underbara.

 

Vår sista sommar var bara så underbar!

Som vi njöt! Av livet, av att uppleva, av att bara vara och av varandra.

Den allra sista veckan tillsammans hittade vi verkligen på saker.

Vi gjorde utflykter. Cykelutflykter bland annat. Till Svanehom med picknick-korg. Till Ystad med restaurangbesök och träff med Wallander. Till Smygehuk med sönerna. Träff med vänner.

Vi verkligen njöt av varje dag.

 

Men...om jag hade vetat att dessa underbara dagar skulle komma att bli våra allra sista tillsammans, kanske jag/vi hade njutit ÄNNU mer! Fångat ögonblicken ÄNNU mer. Fast...det vet jag inte om vi hade kunnat. För vi verkligen hade underbara dagar!

 

Men jag kan inte låta bli att tänka...

Nu var jag/vi lyckligt ovetande om vad som komma skulle. Men om vi hade vetat...?!

 

Det finns så mycket att vara tacksam över och det är jag. Verkligen.

Och det finns så mycket kärlek.

Och det finns så mycket saknad.

 

Det finns så jävla mycket att var ledsen över!

Så mycket som vi aldrig mer kommer att göra. Tillsammans.

 

Insikten gör ont.

Så jävla ont.

 

 

Ja...för två månader sedan var jag sannerligen lyckligt ovetande om vad som komma skulle...

 

♥♥♥

 

   Memories...