Mannen - denna är till dig! ♥
Denna låt vet jag att du hade gillat lika mycket som jag...♥
Den hade snurrat på din dator. Om igen...
Till sommaren skulle vi sitta på däcket och njuta av en varm sommardag...
"Uncover" hade haft en självklar plats på spellistan...
♥
Afrodite laddar ur!
Frustrationen är oxå en del av sorgen...och för tillfället är jag bara så jävla ARG!
Jag är så jävla trött på allt!
Jag är trött på att känna mig halv.
Jag är trött på att inte veta vem jag är. Längre.
Jag är trött på att känna mig "borta".
Jag är trött på känslan av att känna mig "tappad".
Jag är trött på att inte känna igen mig själv och mina känslor. Alls.
Det är så oerhört förvirrande.
Det gör ont.
Och jag är bara så jävla ledsen!
Men jag är oxå trött på att andra människor tror sig ha rätten att tala om HUR och VAD jag ska känna, bara för att jag inte riktigt kan sätta ord på det själv.
Eller för att jag inte tänker och känner som dem...
Lägg inte orden i min mun, snälla!
För jag orkar inte försöka förklara för dig att det du säger inte stämmer in på mig och mitt sätt att tänka och känna...
Ibland känns det som om jag måste försvara det jag tänker och känner, men det tänker jag inte ens försöka!
För att jag har ingen anleding. Enligt mitt sätt att tänka och känna.
DET FINNS INGEN MALL I SORGEN, FATTAR DU...?!
Jag känner det jag känner och försöker verkligen. Att komma tillbaka. Till det som kallas livet. Till det som kallas vardag. Till det som kallas arbetslivet. Jag försöker.
Men det är så JÄVLA svårt!!!
Jag är faktiskt ganska trött på att försöka oxå...
Så jävla matt är jag!
Jag har jävligt svårt att sätta ord på mina känslor just nu.
Men bara för det, är det inte ok att försöka göra det ÅT mig.
Jag måste hitta mig själv. Igen. Och mina ord.
På mitt sätt.
Jag är oxå trött på att höra människor berätta att:
"Jag började jobba 3 dagar...3 veckor...eller 3 månader...efter min förlust"...
"Jag började jobba 3 dagar...3 veckor...eller 3 månader...efter min förlust"...
...
...
"Ja, men vad fint"...tänker jag!
"Så jävla fint av dig" tänker jag till och med!
Är det då meningen att jag ska känna mig dålig för att att inte jag kunnat börja jobba efter den tiden?
Är jag dålig för att jag fortfarande är sjukskriven och "bara" arbetstränar?!
Är det så jag ska känna?!
Av en oförstående kärring fick jag höra att "det är dags att sätta ner foten på marken nu".
Vilken jävla fot?!
Och på vilken jävla mark?!
Försök du själv att sätta ner en skakande fot på en mark som gungar!!!
Har du försökt själv?
Har du ens tvingats försöka?!
Vet du ens vad du talar om?!
Jag lånar gladeligen ut mina skor till dig så du får känna...hur det känns. När livet gungar. När verkligheten blir äcklig. Overklig. Smärtsam, Och svår att hantera. Förstå...
Men det kanske är lätt att sitta och mässa OCH mästra, där, "på din höga stol"...?!
Men du...jag ska ge dig ett gott råd (om du nu ens funderar på att fortsätta jobba med människor, vilket jag starkt ifrågasätter att du överhuvudtaget ska-..) - KLIV NER! Från. Dina. Höga. Hästar!
"Läs på om livet"!
Du kan nog behöva läsa på om det mesta förresten. Humanism är ett bra ämne. Psykologi oxå.
Lyssna!
Känn in!
Känn empati!
(Du får ju tillbaka det du själv ger!)
BAH!
Den här är till dig på de höga hästarna förresten!
Nä, jag är trött.
Matt.
Trött på allt.
Trött på att försöka vara så jävla stark.
Trött på att ta tag i saker.
Trött på att försöka.
Trött på...ja, jag är fantamig trött på allt.
Men jag försöker göra vad jag kan med det jag har och där jag är just nu...♥
_______________________________________________
Åh, Mannen! Om du visste hur mycket jag skulle behöva ventilera just detta med dig! ♥
Om du visste vad jag skulle behöva ventilera ALLT med dig! ♥
Om du visste hur mycket jag saknar dig! ♥
Jag älskar dig, det vet du! ♥
Arbetsträning...
Jag smakar på ordet...arbetsträning...arbetsträning...arbetsträning...
Ja, det är verkligen som en träning. En träning tillbaka till LIVET.
En träning tillbaka till ARBETSlivet. Som, ju, är en del utav vardagen. En del av LIVET.
Mitt liv. Det liv som JAG faktiskt har.
Även om det tyvärr är utan Mannen...♥
Älskling...jag är säker på att du finns där "ute i periforin" och fixar och donar...ser till att jag kan...ser till att jag får styrkan...ja, jag är säker på att det är du! Och det älskar jag dig ÄNNU mer för! ♥ Att du inte "släppt taget", utan "finns" för oss, mig och Boyzen...♥
Igår hade jag en dålig och en bra dag!
Eller en otroligt blandad dag...
Känslomässigt.
Jag inledde dagen med en stark ovilja. Med en stark känsla av att "det här gör jag bara inte"!
JAG VILL OCH KAN INTE!
Kan "ni" inte bara låta mig få vara i fred!?
Förstår "ni" inte att jag inte kan. Att jag inte orkar?!
För jag har ingen energi!
Jag har för faen mist min drivkraft!!!
Hallå?!
Kan ni inte fatta?!
Ja, så kände jag.
Och tänkte.
Detta fick följden att jag missade tåget.
Det tåg som jag skulle ta för att komma till avtalad tid.
Men, i samma sekund som jag insåg att jag skulle missa det, skrev jag ett sms till min närmaste chef och sa att "Jag har missat tåget, MEN jag KOMMER..."
Bara för att sätta lite press på mig själv...
För att inte ge mig själv möjligheten att ta "the easy way out". Fega ur. Fucka ur.
Min inre monolog:
"Nu har du sagt, uttalat, ATT du kommer, så nu finns det ingen återvändo! Se till att få på dig paltorna och KOM IVÄG! Du kanske inte kan göra allt, men du kanske kan göra lite. NÅT!
So what om det inte fungerar ALLS!
So what om du bryter ihop. Det är OK att bryta ihop! Kom igen nu...!"
"Gör vad du kan med det du har, där du är..."
"Gör vad du kan med det du har, där du är..."
"Gör vad du kan med det du har, där du är..."
Som ett mantra...
Och det gjorde jag!
Men jag hade inte klarat det utan hjälp!
Med fantastiska kollegor. Underbara chefer.
Som förstår. Som är empatiska.
Som förstår att "sakta, men säkert", är vad jag klarar av. Just nu.
Underbara ni - Tack!
Jag känner oxå att min omgivning inser att jag har koll på det jag gör. Tror jag.
Att jag gör det jag kan med det jag har just nu.
För så är det.
JAG GÖR VAD JAG KAN!
Så gott som jag kan.
Med det jag har.
Just nu.
Och det måste räcka. Just nu.
Och det gör det...Tror jag. Känner jag.
Ja, jag tränar.
Arbetstränar.
Livstränar.
Identitetstränar.
Levnadstränar.
Finnas-till-tränar.
Hitta-mig-själv-tränar.
FUCK-IT-ALL-TRÄNAR!!!
Nä jag ska väl inte säga "fuck it all". Egentligen.
Men ändå...
Nu sa jag så. För att jag känner så. Ibland. Eller emellanåt. Eller ofta. Eller nåt. Rätt så ofta i alla fall.
För...jag tränar mig fantamig mig på jävligt ostadiga ben, på jävligt ostadig mark.
Ett svart hål lurar ständigt runt hörnet.
Jag står på kanten och balanserar.
Och kanten är ofta farligt nära...
Men jag SKA hålla mig där.
Bara på kanten...
Får inte falla...
Ska INTE falla...
För min skull.
För Boyzens skull. ♥
För DIN skull. ♥
Nånstans inom mig själv känner jag ju att jag finns. Nånstans inom mig, djupt ner i all geggig sorg, finns DET SOM ÄR JAG.
Även om det är ett NYTT JAG...eller i alla fall ett ANNORLUNDA jag...
Ett ensamt jag.
ÅHHH...♥
Saknar! ♥
Jag ska bara hitta det. Lära mig att förstå, inse, acceptera (?!) för att så småningom kunna vara "på banan igen".
Jag vet att jag vill och jag tror att jag kan.
Jag försöker i alla fall.
Och jag gör vad jag kan med det jag har, just nu...♥
Och Mannen - jag försöker verkligen att...
♥
Jag älskar dig! ♥
Gott & blandat
Efter gårdagens riktigt, riktigt långa promenix, satt det fint med en liten brunch.
Syrran bjöds in och näst äldsta sonen hängde på.
Mums!
Eftermiddagen bestod i fortsatt samvaro med syrran och plötsligt kom även mamma. Och så satt vi där alla tre. Och pusslade tillsammans. Precis som när vi var små.
Sen käkade vi, Boyzen och jag. Lax stod på menyn. Gott!
Sen fick jag ett alldeles underbart samtal från en helt fantastisk kvinna - Lena/Aforia.
Lena förlorade själv sin man för ett antal år sedan och hon förstår precis vad jag menar då jag berättar om sorgen efter Mannen...♥
Hon var dessutom en av mina allra första bloggisar (men för tillfället bloggar hon inte så mycket...) så vi har "känt" varandra länge, även om vi inte talat med varandra för första gången förrän alldeles nyligen.
Tack goa, fina du, Lena!
Kvällen fortsatte sedan framför TV:n och vid datorn.
Men jag såg inte så mycket på nåt av dem.
Nä, det var plötsligt som om all luft gick ur mig och allting blev så tungt, så tungt...♥
En ny dag nu då.
Arbetsprövning står på schemat.
Gårdagen var väl inte den bästa
Dagen inleddes, som så många andra dagar, med en känsla av vanmakt, sorg, ledsamhet och saknad...blandat med en stor skopa av frustration och ilska.
Många, många låtar avverkades sittande vid datorn.
Gamla låtar, fyllda med minnen...
Låtar som berörde...
Tårarna bara rann...
Men så plötsligt "flög fan i mig"!
Känslan av att inte kunna sitta still en sekund till kom plötsligt över mig.
Jag fick snabbt på mig kläderna och jacka, långkallingar, vantar, halsduk, öronmuffar och så en stor sjal om huvudet.
Och så gav jag mig iväg på en riktig långrunda.
Nästan en mil. Och då överdriver jag inte mycket.
Fast...att det skulle komma att bli en sån riktigt, riktigt lång runda, visste jag inte förrän efteråt.
Jag kunde liksom inte hejda mig...
Påpälsad till tänderna bar det alltså iväg.
Först begav jag mig till graven. Besökte älskling. Talade lite med honom. Grät. Tände ljusen.
Ledsen. Sorg. FAN!
Sen fortsatte jag...
Pulsandes i snö och med en bitande vind som nöp ordentligt i kinderna.
Små, små kalla och vassa snöflingor som piskade som småspik i ansiktet.
Ett kargt, kallt skånskt landskap kring mig.
Och jag gick, gick och gick.
Snabbt!
Och med en viljestyrka som jag inte vet var den kom ifrån.
Det var som om väderleken talade till mig - GÅ MÄNSKA, GÅ !
KÄMPA ! KÄNN ATT DU LEVER !
Och jag kände! Och jag levde! Och jag grät!
Och jag njöt till fullo. Av varje steg.
På nåt konstigt sätt...
Och jag känner att det börjar bli dags igen...!
Update:
Det blev ännu en tur idag.
Det blev ännu en tur idag.
Samma tur, fast lite längre.
Och nu är jag säker - idag gick jag en mil!
Nu planerar jag att fixa lite brunch. Åt syrran och mig.
Fast det vet hon inte om...än.
Älskade Mannen! ♥
These wounds won't seem to heal, this pain is just too real
There's just too much that time cannot erase
There's just too much that time cannot erase
I've tried so hard to tell myself that you're gone
But though you're still with me, I've been alone all along
But though you're still with me, I've been alone all along
But you still have all of me
Jag älskar dig! ♥
Och saknar dig! ♥
En liten lur senare
Nä, det blev bara lite slummer framför TV:n, men jag känner mig, trots allt, lite bättre förberedd på att ta emot lördagen.
Inget är inplanerat, som sagt, utan jag tänker ta dagen precis som den kommer.
Lite "datoriserande", lite TV-tittande, lite pusselläggande (3:e varianten är upplagd!) och sen lite matlagning och så bara soft-kväll i TV-soffan.
Ett antal "borden" finns på den oskrivna agendan, men faktum som tvätt, sortering och annat trist, tänker jag faktiskt bortse från fullständigt idag.
Om solen gör som det ser ut att den tänker göra, alltså spricka upp i ett litet vinterleende, blir det kanske en promenad i eftermiddag.
Ja, det blir nog en bra dag...
Det är "bara" en sak...saknaden och tomheten är för jävlig! ♥
Jag hade...
...inga speciella planer inför helgen. Inte alls.
Och jag kan säga att...att vakna klockan 6 denna lördag, ingick definitivt inte i några som helst tankar om hur helgen skulle se ut.
Nu är klockan snart åtta.
Och jag börjar få lite problem med ögonen.
De vill liksom falla ihop lite...
Dags att ta en liten nap!
Gomorron till dig, dig och DIG...om du är vaken! :)
En tredje...
...arbetsprövningsdag väntar.
Känslan är densamma som i onsdags - att jag inte känner för det, att jag inte orkar. Egentligen.
Jag känner mig inte redo. Så känns det.
Men iväg ska jag! (*peppar mig själv*)
Idag är det "dags" att träffa alla de många kollegorna på den allra största filialen inom företaget.
In om och säga hej. Visa att jag, trots allt, finns.
Även om det inte känns så ibland...
En mix av känslor figurerar i denna knopp och kropp denna morron.
Men det ska nog gå bra.
Hoppas jag...
Gomorron!
Arbete, shopping och långkok
Jodå, arbetsprövningen gick, efter omständigheterna, bra.
Det var härligt att träffa kollegorna igen och få insupa den nya arbetsplatsens atmosfär.
Jag träffade även några deltagare och det blev mycket känslomässiga möten.
Efter 3 timmar var jag helt slut och när jag gick därifrån var det med väldigt blandade känslor.
Det 3 timmarna hade varit väldigt omskakande.
Så mycket intryck och så mycket känslor.
Omtumlande!
Jag tog en promenad till sväris och rensade tankarna lite.
Väl där blev det en liten fika och sen blev det en tur i staden.
Och jodå, rabattkupongen på Cassels utnyttjades.
Där blev det en sån här...
Alla BH:ar på Kapp Ahl 99 spänn...jatack!
Orange byxor...
...för...
...30 spänn?!? Jatack! :)
Under tiden som vi "rände" i stan, skötte sig maten alldeles själv hemma.
Sväris skulle nämligen bjuda på...
Och vill ni prova detta, vilket jag verkligen rekommenderar för det var hur gott som helst, kommer en mera närgående bild på receptet här...
Mums, vad gott det var!
Mustigt vill jag lova!
Vi tittade på Mästerkockarna tillsammans och sen blev det dags för mig att sätta mig på tåget och åka hem.
Helt slut var jag efter den långa dagen och dess energiåtgång. Dessutom hade sväris bjudit på lite vin.
Det var då de kom. Alla känslorna. På en och samma gång. I tågets tysta kupé.
Men det hade varit en bra dag. En riktigt bra dag.
OMG eller OMFG...
...jag vet inte...men hur många lingon tror du att det finns det i världen eller i rymden...eller tårar i världen eller i rymden...?!
Jag kan svara på det - det finns hur många som helst!
Det finns ingen begränsning!
Alls.
De kan verkligen bara skvala. Om de vill.
Och det vill de!
Tårarna alltså.
Lingonen skiter jag i!
♥
Tomt i skallen
Arbetsprövning dag 2, är det dags för idag.
Och jag som känner mig så trött, så ur balans och så...äh, jag vet inte...anti allt!
Nåja, några timmar ska jag väl klara av...
På eftermiddagen styr jag stegen mot Malmös innerstad.
Där bor sväris och hon har lovat att bjuda på en bit mat ikväll.
Men först - en tur i Staden tillsammans.
Jo, men både hon och jag har ju fått rabattkuponger från Cassels och de kan ju inte fortsätta att ligga outnyttjade i plånboken!
Det finns ju liksom säkert något som hänger där på en galge och skriker - Afrodiiite, Afrodiiite!
Hoppas att ni får en fin onsdag!
Kram
från
Dagen igår
Igår var första dagen som jag "arbetsprövade", vilket egentligen "bara" betyder att jag skulle "socialisera".
Och det gjorde jag.
De fyra första veckorna är jag fortsatt sjukskriven till 100%, men ska på nåt sätt försöka befinna mig på arbetet cirka 10 timmar i veckan.
De två första veckorna är helt "kravlösa" och de nästkommande två ska jag, i någon mån, försöka utföra några konkreta arbetsuppgifter.
I oktober skedde en flytt och en hopslagning inom mitt arbete.
3 "filialer" inom det företag som jag arbetar på skulle bli 2.
De nya lokalerna är mycket större än det gamla stället jag jobbade på.
Och följden har naturligtvis blivit att vi är många fler kollegor på samma ställe än tidigare.
Allt detta har alltså skett under den tid då jag varit borta från jobbet...
Nåväl.
Igår började jag med att "socialisera" på den gamla arbetsplatsen, där en del av tidigare kollegor fortfarande jobbar, dock i en annan verksamhet än den jag sedermera ska jobba i.
Och starten skedde där för att det är en liten filial. För att det är kända utrymmen. För att där är få men välkända kollegor.
Min närmaste chef kom oxå dit och "socialiserade" tillsammans med mig, underbara mänskan.
Vi talade, jag insöp atmosfären och vi drack kaffe.
Vi promenixade iväg en sväng tillsammans oxå, eftersom hon hade ett ärende.
Ja, det var verkligen bara lugnt, avslappat och kravlöst.
Precis rätt. Något jag klarade av. Inget som framkallade varken någon panik- eller prestationsångest.
Viktigast av allt - jag "klarade" det!
Jag är stolt över mig själv och det vet jag en till person som är. ♥ Som ler "i sin himmel"...♥
Återigen blev jag så otroligt medveten om vilken fantastisk arbetsplats jag har och vilka underbara kollegor jag "begåvats med".
Idag är det "återhämtning" och i morron är det dags för "nya äventyr".
Måndag, onsdag och fredag ska jag alltså försöka "jobba".
Tisdag och torsdag är det "återhämtning" och reflektion.
Jag har bara varit igång en dag.
Men...jag måste säga att det kändes...bra....ok.
Bättre än jag trodde eller hade vågat hoppas på.
Men då är det ju oxå som så, att jag verkligen, verkligen fått mjukstarta.
Att återgå i min riktiga arbetsroll är något som ligger i framtiden.
Om några månader. Kanske.
Jag försöker. I alla fall. Hitta något. Hitta. Mig. Själv. Hitta. Tillbaka. Till något.
För. Att. Jag. Måste.En dag i taget och sakta, men säkert...
~ Tarde, sed tute ~
Tarde, sed tute ~ Sakta, men säkert
Är jag redo?
Svaret är - NEJ!
Men frågan är om känslan av att vara redo infinner sig. Alls. Nånsin.
Jag måste helt enkelt börja någonstans och på något sätt.
Och det gör jag idag...
Tarde, sed tute ~ Sakta, men säkert
♥
På promenix
Jag behövde rensa tankarna.
Lufta sinnet.
Andas!
Det är ju mycket som är "i görningen"!
Ska börja "arbetspröva" i morron och det med synnerligen blandade känslor!
Så...för att rensa tankarna och få loss lite ny energi, tog jag en promenix i det vackra vintervädret.
Och japp, kameran var med.
Inga speciella bilder, men alltid något...
En öde idrottsplats...
En öde bänk...
En ensam grästuva som solar sig och liksom jag, längtar efter våren...
Ett lila moment...eller jag menar ett lila tåg.
Ett av tågen som i morron tar mig ca 4 mil mot norrare breddgrader, för att på stapplande steg kliva försiktigt in i arbetsmiljön igen...
Och så fick jag oxå lite blommor igår
Eller fick och fick...denna gång köpte dem faktiskt själv...:)
Jag brukar alltid ha en liten vas med blommor i TV-rummet.
Ja, lila såklart, eftersom det är favvisfärgen numero uno och för att allt "pillejox" (kuddar, filtar, ljus, lyktor, lampor, gardiner) går i lila.
Så lila blommor fick det bli till mig, naturligtvis.
Lila anemoner...
...vaxblommor, i en lite ljusare lila nyans...
...och så eukalyptos...
Och så en bukett lila tulpaner till köket...
Livet har sina "lila" stunder...♥
Plötsligt händer det
Nä, jag har inte vunnit nåt, men plötsligt så stod den bara där i "favvisaffären i lilla hålan".
Och den ville garanterat med hem.
Den ville absolut stå vid "Mannens plats".
Mannens plats, numera, är en vägg där jag satt upp foton på honom, foton på oss och så lite andra fina saker.
Och på byrån nedanför brukar jag alltid ha en liten vas med blommor och så lite tända ljus.
Med denna lilla fina blev det ju liksom lite allt-i-ett - ett hjärta med en liten vas för blommor. Sååå fin, tyckte jag.
Och pryder sin plats och passar så oändligt bra in i sammanhanget. ♥
Vacker ranunkel...
...tillsammans med vaxblommor...
...och eukalyptos...
Vackert, tycker jag. ♥
Dagen idag
Jag begav mig till en av mina favoritaffärer här i lilla hålan...
Hos innehavaren i denna underbara butik, blir man aldrig besviken.
Jag skulle ju ha något till min älskling.
Något fint att lägga på hans grav.
Och nog blev det fint alltid!
Jag gillar verkligen hennes känsla för detaljer!
Sert ni den lilla, lilla, men ack så betydande, detaljen...?
En vit liten sidenrosett, formad till ett litet vitt hjärta och så en liten pärla som håller fast den...underbart! ♥
Från mig till dig, Mannen!
Jag älskar dig! ♥
____________________________________
Jag köpte även en liten fin sak som jag har placerat på "Mannens plats" här hemma, vilket visas vid ett senare tillfälle.
Och så lite blommor till mig själv. Men...senare tillfälle det med.
Trevlig kväll!
Blandad kompott
Jag har egentligen inget att säga.
Och då ska man ju egentligen vara tyst.
Men se, det kan jag inte riktigt...:)
Vaknade tjugo i sex och trodde verkligen inte att jag skulle kunna somna om.
Låg och funderade och filosoferade en stund - och så poff - somnade jag igen och vaknade...tre timmar senare!
Lite onödigt.
Så länge hade jag faktiskt inte tänkt sova.
Men men, det är till att sova när jag kan.
Idag blir en riktig latmansdag.
Jag ska iväg och köpa blommor och så ska jag gå till älskling och göra fint. ♥ Tända ljusen och så...
Kanske blir det en fika nånstans med någon.
Jag vet inte för inget är bestämt.
Beror helt på lust och ork.
Helt klart är i alla fall - jag ska bara softa!
Skåneland får idag lite snö.
Ännu mer snö, rättare sagt, för vi har faktiskt redan lite.
Det är ju inget direkt "snödjup" att tala om, 5 centimeter kanske...men vi har mer än "fläckvis" snö i alla fall.
Vad gör du idag?
Önskar dig och dig och DIG en härlig lördag!
Kramar
från
Mannen - jag älskar dig! ♥
Eftersom jag är av den tron att du fortfarande är en lika hängiven Afrodite-läsare som "tidigare", Mannen, kommer här en bild bara för dig.
Jag vet att du älskar den.
Och jag älskar dig! ♥
Puss! ♥
Japp - en ny dag!
Gårdagens "bravader" och "eskapader" är härmed luftade och reflekterade. Men jag kommer med all säkerhet att behöva återkomma till dessa flera gånger. De måste helt enkelt luftas och det ordentligt!
Under nattens reflektioner kom jag, på förekommen anledning, på att det ju finns en mängd väldigt fula ord oxå...
Översittare är ett. Pennalist är en synonym till översittare. Fula ord båda. Och innebörden...huvva!
Arrogans låter fint, men med en vedervärdig innebörd.
Energitjuvar...BAH!
Bara för att ta tre exempel...
Personer med dessa egenskaper vill man helst inte ha i sin närhet och än mindre träffa!
Och oftast väljer man ju att inte träffa dessa. Men ibland är det oundvikligt...
Jag känner verkligen att jag behöver boosta mig själv lite efter gårdagens "bravader" och eskapader"...
Därför har jag bestämt att dagen idag blir en dag fylld av kärlek, trygghet, värrme och empati.
Därmed åker jag på en liten trip med mamma och syster.
Ha en fin dag!
____________________
Ännu en underbar låt med Stone Sour!
Och nä, man kan inte lyssna på en bit bara.
Man måste lyssna på hela.
Lova! :)
♥
Favvisord i svenska språket
För en tid sen gick nåt program på TV:n där programledaren bland annat frågade personer på stan, vilket ord de tyckte var vackrast på sitt språk.
Väldigt intressant faktiskt.
Jag har ibland, och inte bara med anledning av detta program, funderat på just detta.
Vackra ord på svenska...
Det kan finnas ord som bara är vackra att höra, att de klingar vackert och det kan finnas ord med en väldigt vacker innebörd.
Jag funderar just nu på två specifika ord som är två av mina favoriter.
Vackra både inuti och utanpå så att säga...
Det ena ordet är "tapper".
Ordet är vackert och så har det en väldigt meningsfull och betydande innebörd.
Hur jag ser på ordet tapper, går att läsa mer om här.
Det andra ordet är "empati".
Ett synnerligen vackert ord i sig. Det är vackert att höra någon säga det. Det klingar ljuvligt i mina öron.
Och sen har ju ordet en sån otroligt viktig och betydelsefull innebörd. Det är helt enkelt en så fantastisk egenskap hos människan att kunna känna empati för "den Andre".
Ett fantastiskt ord som jag älskar!
Jag gjorde ett litet utdrag från Wiki och såhär förklaras ordet där:
Empati betecknar förmågan att ha medvetande om andra personers känslor. Empatibegreppet är nära besläktat med inlevelse och medkänsla. Empati handlar om en psykisk förmåga att förstå och känna med andra, vare sig personen håller med eller inte; till exempel en psykolog kan ha empati med en brottsling utan att bli likadan, vara likadan eller ha medlidande med brottslingen.
Empati är en komplex psykisk process som innebär (1) att känna vad den andre känner (affektiv empati) (2) att förstå vad den andre känner (kognitiv empati) och (3) en mekanism som kan avgöra från vem (själv/annan) känslan härrör (empatisk precision). De här tre mekanismerna anses vara tätt sammanflätade och beroende av varandra för att empati ska ske. Ibland inkluderas även en fjärde aspekt av empati - att besvara den andre med en medkänsla och vänlig intention (empatisk omtanke). I empatiprocessen samverkar emotionell smitta, perspektivtagande och empatisk precision med varandra för att tillsammans producera en socialt adaptiv respons till en behövande annan.
Vackert va'...?!
Och viktigt.
Och mänskligt.
Visar på humanitet.
Medmänsklighet.
Medkänsla.
Förmåga till inlevelse.
Ibland har jag dock fått erfara att en del människor helt enkelt inte har en empatisk förmåga. Alls.
Och det är en fruktansvärd "företeelse".
Och jag har otroligt svårt för denna typen av människor.
Annars då?
Jo, det har ju varit möte idag.
Det gick bra och det gick mindre bra.
Men varken det ena eller andra kommer att avhandlas här i bloggen.
Nä, det görs i ett helt annat forum och under andra förhållanden.
Dels kommer min kurator och min närmaste chef att spela en stor roll här och dels kommer jag nog att behöva åtskilliga ark papper och jag gissar att jag kommer att behöva vässa blyertspennan mer än en gång i processen.
Klart är i alla fall att jag börjar arbetspröva/träna under de kommande fyra veckorna.
Det känns ok.
Jag inser ju att jag inte kommer att bli mer redo än såhär.
Och jag måste ju ge det en chans.
Men det är läskigt.
Och jag är lite rädd.
Och även dessa känslor, inför stundande faktum, är något som är för privat för bloggen.
Penna och papper fram - check!
Ha en fin kväll!
Eine kleine nachtsmusik...
(Lyssna gärna på hela. Både text och musik är f a n t a s t i s k a!)
Tusen tankar...
...kring livet i stort, snurrar i min skalle denna morron i januari.
Och inte en enda går att sätta ord på.
Jag låter därför bilder från Mannens enorma och fantastiska bildarkiv tala denna morgon...♥
Ha en fin dag!
Kramar
från
Känner...
...mig av olika anledningar alldeles UTSUGEN på energi!
Saker jag hört...hujedamig!
Saker jag läst...God damn it!
Saker jag tänker...usch och fy!
Men jisses, vad jag verkar "aggro"!
Ja, men då får jag väl va' det då!
Låt mig va' förbannad!
Pissed off!
Och det är nog så det är...
Jag är förbannad! Pissed off!
På allt!
Och nu ska jag sova!
Godnatt!
Ett kallt konstaterande
Känslan som infinner sig i kroppen när man blir uppringd av någon som söker "Niclas"...
...den är värre än att ta emot brev som är adresserade till honom!
♥♥♥
En röst i natten
På onsdag är det möte med FK, arbetsgivaren och läkaren. Och så lilla jag.
Ikväll hade jag ett långt och givande samtal med min närmaste chef.
Vi talade om min situation, mina känslor och funderingar.
I största allmänhet och kring förväntningar inför mötet i synnerhet.
Och vi talade om min rädsla.
Kring att börja jobba.
Ja, jag är rädd.
Rädd för att inte klara.
Rädd för att inte orka.
Rädd för att misslyckas.
Rädd för att inte hitta tillbaka.
Rädd för att vara en belastning.
Rädd...för allt!
Är jag redo då?
Nej!
Men jag blir nog aldrig redo.
Så känns det...
På onsdag, på mötet, ska vi planera min återgång i arbetet.
I liten skala och små steg i sänder.
Det blir nog bra.
Hoppas jag...
Även om jag är rädd...
Just som jag avslutat samtalet med min närmaste chef, läste jag det här Nalle Puh-citatet på FB:
Ok då.
Men det könns inte så...
Så! Andas!
Den boosten av Nalle Puh behövde jag just nu.
Att sova på.
Godnatt & sov gott
önskar
Och så sov jag en stund.
Och så blev det morgon.
Ja, till och med förmiddag!
Ha en fin tisdag i snön!
Vanligtvis...
...är denna tid starten på en väldigt lång, mörk och trög väg tillbaka till ljuset.
Julen är över, nyår likaså, Knut har kört julen ut och det återstår bara mörker. Innan ljuset slutligen återvänder med våren.
Januari, februari och mars är månader då jag normalt blir lite deppig.
Det är så himla svårt att hitta motivation.
Det är så segt att återgå i vardagen efter alla roligheter och avkopplande verksamhet som ett juluppehåll vanligtvis innebär.
I år är det annorlunda.
Mycket annorlunda.
Det är liksom lite deppigt hela tiden...
Och även om det finns ett ljus där borta nånstans, nånstans där våren tar vid efter vintern, är inte känslan densamma. Alls. Det finns liksom inget att längta till...
Jag vet inte vad framtiden innebär. Jag har inga framtidsplaner.
Finns det nån framtid? Är det lönt att planera?
Jag vet inte.
Nä, jag tror faktiskt att jag bara tar en dag i taget...
Aldrig förr har det förflutna, dåtiden känts viktigare och mer meningsfull än framtiden...
Men försöker att leva i nuet...
Vilket inte är lätt när jag INTE VILL HA nuet...!
Tar en dag i taget.
Sakta, men säkert.
Igår kväll när jag hade stängt av datorn fick jag en plötslig lust att skriva.
Det gamla hederliga pappret och pennan fick komma fram.
Och jag skrev...:
"Jag har tappat allt, låt mig få lov att fly...
...verkligheten.
Kåt mig slippa tänka...
...känna...
Låt mig bara vara.
Vad är dröm och vad är verklighet?
Jag vet inte längre.
Jag har tappat fotfästet.
Helt.
Och jag vet inte var, när och HUR jag ska hitta säker mark igen..."
Bilden har du tagit, Mannen och du gav den namnet "Stay the Path".
Och du ska veta att jag försöker, älskling...♥
En gammal låt...
...i en, för mig, ny tappning!
Vilken låt!
Vilken version!
Vilken röst!
Vilken närvaro!
Vilken känsla!
Jag är djupt berörd och har gåshud...♥
En gammal låt ja...innehållande många minnen...♥
Traditioner
När jag var liten flicka och bodde hemma hos mamma och pappa, tillsammans med min lillasyster (lillebror kom inte förrän jag var 14 och syrran 10), hade vi en tradition precis efter nyår.
Mamma fick nämligen alltid ett nytt pussel av min farmor i nyårspresent och detta pussel lades sedan ut över bordet i det som vi kallade "stora rummet" och sen var det bara till att börja pussla.
En stund på kvällen, en stund efter skolan...ja, precis när man hade lust.
Oftast tillsammans. Skön och mysig samvaro.
Ja, en liten mysig tradition.
Mamma har fortsatt i lite skala även sedan vi tjejer flyttade hemifrån, om än inte lika frekvent.
Och syrran har även pusslat i perioder.
Just för tillfället pusslar de båda två, fast nu på varsitt håll. Och för all del, ibland tillsammans, när de stöter på varandras pussel...
Jag har många gånger funderat på vår tradition och ibland varit sugen på att införliva den i min familj, men tid och tillfälle har väl inte riktigt funnits.
Förrän nu.
Nu ska jag börja pussla!
En pusselmatta har inköpts, för att jag ska kunna rulla ihop det om jag blir trött på det eller om jag plötsligt skulle behöva bordet, om jag skulle få gäster eller så...
Något nytt pussel har jag inte köpt, utan jag har lånat ett av de 20-25 som fanns hemma hos mamma och pappa.
Idag läggs det upp.
Och nu tänker kanske vissa av er att ni ska slippa mig på WF, Ruzzle och liknande...
Nä nä nä...jag är väl en "multitaskande" kvinna för bövelen...:)
Jag föll
Oavsett hur förkyld jag än är, brukar jag ALDRIG ta näsdroppar.
Och det handlar inte om nån dum princip "bara för att", utan om känslan när man HAR tagit dem.
Känslan som är så obehaglig...
Och som jag INTE gillar...
Amen, man blir ju så REN (eller vad jag ska säga) i näsan att det gör ont!
Det gör helt enkelt så ont!
Det känns som om skallen blir helt tom.
Och man kan ju då undra vart allt snor tar vägen i samma ögonblick som man sprutar in näsdropparna.
För inte snöt jag ut nåt i alla fall.
Men tomt blev det.
Läskigt!
Jag vet, skitintressant information! Sorry!
Hur som helst, jag kunde verkligen inte andas.
Det gick inte.
Jag andades med öppen mun, flåsade som ett ånglok med följden att hela käften snabbt torkade ut.
Näpp, tänkte jag, nu ÄR det dags för de här förbaskade näsdropparna!
Och in kom de och bort for allt snor (vart) och nu då...?!
Jo, nu dunkar det när jag går.
För varje steg jag tar, dunkar det i skallen.
Oxå en läskig känsla.
Måste vara de förbaksade näsdropparna!
Äh, jag går och lägger mig.
Bäddar ner mig.
Men först - en kopp med hett vatten, färsk ingefära, limeskivor och så lite akaciahonung.
Sen hoppas jag kunna sova gott!
Igår...
...hade den premiär!
Den första av sex i den sista serien om Wallander - Den orolige mannen.
Det känns väldigt vemodigt att det är den sista säsongen som nu visas.
Och det känns tråkigt att den fått så dålig kritik.
Och så är ju inte själva storyn särskilt upplyftande, med en Wallander med en debuterande Alzheimers sjukdom...
Håller dock tummarna för att de sista 6 återstående filmerna håller samma nivå som de tidigare.
Jag ska naturligtvis se även den, Wallander-älskare som jag är.
Ska du se den?
Kram och godmorgon
från
Som stormen...
...river öppet hav...
Hosta...
...halsont, ledvärk, feber och allmän krasslighet avlsutade gårdagskvällen och så inleds även denna fredag.
Idag blir alltså inte många "knyck" gjorda.
Nä, så lite som möjligt faktiskt.
På pluskontot:
Vaknade klockan 6.00 till ljudet av att någon fixade och donade i köket.
Plötsligt öppnas sovrumsdörren och yngsta sonen meddelar att frukosten - scrumbled eggs och bacon - är klar.
Gulle dig Ludwig - Tack! ♥
Ha en fin fredag allihop!
5 månader...?!
Hur kan det vara hela 5 månader sen den förbannade ödesdigra dagen...?!
Vid den här tiden den 10 augusti hade vi samlats på sjukhuset.
Alla som ville ta ett sista farväl av min älskade Man och Boyzens pappa.
Jag har faktiskt aldrig varit med om nåt värre.
Jag saknar ord för känslan att befinna mig där i den situationen och sedan behöva lämna honom...
Och veta att vi aldrig mer kommer att ses...
Inte i detta liv i alla fall...
Saknar dig oändligt och älskar dig för alltid, Mannen! ♥
Räddaren i nöden...
...för dagen är - Camilla!
Varför?
Jo, för här sitter jag, alldeles tom i skallen och har ingenting att säga och så frågar hon:
"Vad tyckte du om serien Inkognito"?
Och genast hade jag ju ett ämne för ett inlägg! :)
Tack Camilla!
Vad tyckte jag då?
Jo, att den var BRA!
Klart sevärd.
Precis som alla andra svenska serier och filmer!
Jo, för så tycker jag oftast.
Jo, för så tycker jag oftast.
Jag gillar verkligen svenskt.
Och ja, jag gillar Morberg. Morberg i alla former faktiskt...;)
Jag vet. Moget att lägga upp så många bilder. Men jag kunde inte välja...:)
Och så gillar jag...
...Persbrandt.
Och Beck. Och Wallander.
Och Falk. Och Wern. Och Huss.
Det kan liksom inte bli för mycket svenskt och inte för mycket "kriminalare".
Me like. A lot!
Godmorgon!
Ännu en dag är till ända...
...och ännu en dag som jag inte kan riktigt sätta ord på, för jag vet inte riktigt vad jag gjort.
Jag har suttit i jamis och morronrock vid datorn och med mobilen som sällskap hela förmiddagen.
(Och ja, en bit in på eftermiddagen.)
Riktigt slött, riktigt avslaget och riktigt, riktigt...härligt...?!
Utanför fönstret har jag hört hur regnet skvalat.
Och smattrat på fönsterbläcket.
I eftermiddags skjutsade jag sonen till gymmet och jag passade då på att smita in om på Coop för att komplettera inför kvällens anrättning.
Dagens kraftanstängning!
Helt utan några egentliga måsten har alltså dagen varit.
Inget på min "to-do-list".
Och detta för att jag inte orkat.
Jag har huvudet fullt av tankar.
Jag har kroppen full med motvilja.
"De" vill absolut ingenting.
Och jag har faktiskt inte tänkt tvinga "dem" heller.
Nä, idag är knopp och kropp åtminstone överens.
Om att softa.
Och det passar mig utmärkt.
Nu ska jag snart servera oxfilé med potatisgratäng och konjakssås.
Sen ska jag placera ändalykten i soffan, invirad i en av mina lila filtar och sätta igång första avsnittet av "Inkognito".
Japp, jag missade första avsnittet i måndags för att jag var för trött för att engagera mig i TV:n.
Och gårdagens avsnitt missade jag ju till fördel för vår familjekväll.
Hej TV-soffan!
Och godkväll till er alla som tittar in i min lilla vrå.
Kramar
från
Igår...
...hade vi ett litet julbord här hemma, Nille.
För att V:s flickvän från Nordirland skulle få en liten känsla för hur ett svenskt julbord kan se ut och smaka.
Jag vet att du hade uppskattat det. Du hade mått bra. Myst tillsammans med familjen...♥
Mamma och jag hade hjälpts åt att förbereda maten.
Vi åt gott, drack gott och hade det mysigt.
Men DU saknades. Så in i helvete!
♥
Jag bjöd pappa på din goda rom.
Jag skålade med pappa och tänkte på dig.
Din rom.
Som du älskade och som jag älskar.
Jag älskar dig! ♥
Åh, fy faen vad livet är...för jävligt!
Saknar dig så...♥
Hos kuratorn...
...ventilerar jag verkligen.
Där kan jag säga allt jag tänker och känner.
Och hon säger att det är ok att tänka och känna som jag gör.
PUH! Vad skönt! Så befriande!
För det är ju inte utan att det ibland känns som om jag håller på att bli knäpp i huvudet.
Men när hon och jag pratar kan hon alltså gå in och "styra upp".
Tar ner mig på jorden igen.
Säga att jag INTE är knäpp...
Försöka få mig att förstå.
Det som jag inte förstår...
...som ju egentligen är ALLT. Just nu. Egentligen.
Jag förstår inte allt.
Alltså ingenting!
Jag förstår ingenting! Egentligen.
Jag ventilerade mina känslor inför att börja jobba.
Hon tyckte att mina känslor och tankar verkade sunda. Förståeliga.
Och själv förstår jag ingenting!
Eller jo, det gör jag ju...
Det jag förstår, och som jag även sa till henne är, att det börjar kännas lite som om jag börjar "få något hum" om verkligheten. Alltså verkligeheten HAR börjat sjunka in. Tror jag.
Hur jävligt det än är, FÖRSTÅR jag nu att det som hänt är konstant och att inget kommer att förändras kring det faktum som är.
Min älskling är DÖD. Borta för alltid.
Så är det. Bara...
Nu ska jag "bara" klara av att förhålla mig till faktum.
Det faktum att jag är ÄNKA.
Att min man inte finns längre.
Att jag är ensam. Kvar.
Jag och Boyzen.
Usch, nu när jag skriver det kan jag ändå inte fatta det.
Ta in det.
Faktum.
Verkligheten är grym. Och den är hänsynslös.
När jag förstår det, är det som om jag inte KAN förstå det.
Jag KAN inte ta in faktum.
Och mitt i allt detta ska jag alltså försöka börja jobba...
När jag knappt har energi till att ta in det faktum som råder.
När jag knappt har energi till att "få en dag till att gå".
När jag knappt...förstår. Att jag lever. Och att min man INTE lever. Längre.
Äh, jag vet inte.
Det är svårt.
Så inihelvetes SVÅRT!
Besked, rädsla och under ytan
Jag har fått ett besked.
Ett besked om möte.
Min sjukskrivning "går ut" den 20 januari. Och det visste jag ju.
Och innan dess skulle "vi" försöka ha ett möte. Det visste jag oxå.
Och nu är tiden inne. Tydligen.
Nu har min handläggare på Försäkringskassan sammankallat till detta planeringsmöte mellan "oss" - henne, min arbetsgivare, min läkare och så jag. Jo, jag ska oxå vara med...
Vi ska försöka komma fram till en plan för hur jag sakta, men säkert, ska komma igång med mitt arbete igen.
Det känns läskigt.
Sååå läskigt.
Jag är inte redo.
Alls.
Jag får lite panik när jag tänker på det faktiskt.
Samtidigt sa jag till min syrra häromdagen att "jag blir nog aldrig redo". Kanske.
För det blir jag nog inte...Tror jag.
Det som oroar mig mest är min motivation. Eller avsaknaden av denna.
Jag har ingen motivation. Ingen drivkraft. Alls.
Det känns som om jag skiter i vilket. Faktiskt.
I allt. Egentligen.
Jag bryr mig inte.
Jag vill bara va'.
Låt mig vara!
Ja, så känns det.
Tyvärr.
Det är läskigt. Skrämmande.
Att inte känna igen sig själv och sina känslor...
Känslan av att inte vara densamma...och kanske aldrig bli...igen.
Men under ytan...under det som jag är oförmögen att känna eller vara medveten om just nu, finns väl det som är...jag.
Men som jag inte kan förstå just nu...
Där, i botten av mig själv...
Under ytan
Finns stora och små
Under ytan
Finns det skratt och gråt
Det finns mycket där som händer
Som vi inte kan förstå
Men vi hittar alltid svaren
Där i botten av oss själva
Under ytan...
Finns stora och små
Under ytan
Finns det skratt och gråt
Det finns mycket där som händer
Som vi inte kan förstå
Men vi hittar alltid svaren
Där i botten av oss själva
Under ytan...
Jag vet, jag vet, jag vet att du finns där
Jag vet, jag vet, jag vet att du finns där
Jag vet, jag vet, jag vet att du finns där
Jag vet, jag vet, jag vet
Jag vet, jag vet, jag vet att du finns där
Jag vet, jag vet, jag vet att du finns där
Jag vet, jag vet, jag vet
Under ytan...
"En nagel i ögat"
Ja, så kan man ju idiomatiskt uttrycka sig över något som irriterar eller skapar förargelse.
Jag kan komma på flera saker som irriterar och förargar mig för tillfället.
Och det jag främst syftar till är livet.
Livet i sig självt.
Som skaver och gnager och skapar en sån helvetes massa sorg, saknad, förargelse och förtret hos mig...
Men som om det inte vore nog, har jag nu fått ett litet "världsligt problem"...
Jag har nämligen fått något i mitt vänsteröga.
En blåsa.
I den yttre ögonvrån i ögonvite-området och på hornhinnan.
Jag har inte ont, det kliar inte, jag är inte röd i ögat (jo, ibland men då är det för att jag obetänksamt försökt pilla bort "skiten")...
...men det skaver ju så in i h-ete!
Det känns som om jag har ett hårstrå eller nåt grus i ögat. Hela tiden.
Oerhört irriterande är det.
Och såklart - oroande. För vad fasen kan det vara?! Som bara dyker upp sådär, "utan förvarning"...
Som inte har föregåtts av kli eller annan irritation.
Utan bara plopp - varsågod, här har du en blåsa i ögat.
Jag var hos Farbror Doktorn idag.
Som inte hade en aning om vad det kunde vara.
Men han försäkrade att det inte var något farligt.
(Hur han nu kan veta det, när han faktiskt inte visste vad det var...)
Hur som helst - remiss är skickad till Farbror Ögonläkare och jag hoppas sannerligen att han kvickar sig att "kalla till möte", för det här är så irriterande.
Ska nog ringa och trycka på lite i morron faktiskt...
Annars då?
Jo, idag får vi besök. Eller vi och vi...näst äldsta sonen får besök. Av sin flickvän. Från Nordirland. :)
Dags att damma av svengelskan igen alltså...
Ha en fin kväll!
Fnulerier och Afroditerier...
Det är ju inte hela tiden som tårarna rinner
Nej, sorgen är ju så mycket mer än "bara" tårar.
Ibland rinner de. Skvalar. Sprutar. I en aldrig sinande ström.
Och det är så skönt. Ibland i alla fall. Om det inte blir för häftiga attacker.
Tårarna gör ont, samtidigt som de känns läkande. Lättande.
Men de andra sorgeuttrycken. De kan vara så mycket värre. Eller göra minst lika ont i alla fall...
Känslan av förlamning.
Känslan av förfrysning.
Känslan av paralysering.
Känslan av obegriplighet.
Känslan av förträngning.
Känslan av overklighet.
Känslan av vanmakt.
Känslan av meningslöshet.
Och så när jag ibland läser eller hör nåt...
Känslan av "det skiter väl jag i".
Känslan av "jag kunde inte bry mig mindre".
Känslan av "du är fantamig dum i huvudet".
Känslan av "har du inga värre problem så håll käften"!
Känslan av att vara så arg. På andra. Utan anledning.
Jag är inte en så arg person. Egentligen.
Jag var inte det innan...
Och jag är inte det nu heller. Egentligen.
Jag är "bara" arg på livet.
Livet som svek mig.
Och känslan av den känslan är så...så...vanmäktig.
Jag kan liksom inte hjälpa att jag känner den känslan.
Känslan av att känna sig så lurad. Sviken.
Känslan av frustration.
Känslan av vanmakt.
Känslan av att inte känna igen sig själv.
Känslan av att inte känna igen sina tankar. Sina känslor.
Känslan av att vara H A L V.
Känslan av att inte veta vem jag är.
Känslan av att inte hitta det som är jag.
Kärnan.
Det känns som om jag inte finns.
För jag vet inte vad som är jag. Längre.
Jag känner mig vilse. Helt jävla LOST!
Känslan när en hel dag förflutit och det enda jag gjort är - funderat, ältat, tänkt, analy-FUCKING-serat...
Känslan när en hel dag förlutit och jag inte gjort NÅGOT och vet inte var dagen blivit av...
Känslan när jag tror att DU ska komma hem. När jag väntar på dig. Och kommer på att du kommer inte hem. Mer. Aldrig. Nånsin.
HJÄRTSMÄRTAN!
SAKNADEN!Ibland kommer tårarna i alla dessa olika känslouttrycken, men ibland inte.
Oavsett vilket, gör det så obeskrivligt ont.
Så obeskrivligt och fruktansvärt ONT.
Jag har ont i själen.
And...
...like hell! ♥
Idag gör jag...
...ännu ett besök här...
...och hoppas komma hem med, i alla fall, något fynd!
I sällskap har jag mamma och syster.
Lite shopping, lite go'fika, lite mys...
Update:
Usch och fy för dåliga bloggerskor!
Som inte kan bloggvärldens vett och etikett!
Som inte kan bloggvärldens vett och etikett!
Som inte har kameran redo när det är dags för go'fika! (Tänkte inte ens på det!)
Och som, ännu en gång, glömde fota Emporias alldeles magnifika julgran precis innanför dörren.
Ändå kommenterade vi den flera gånger. Och jag sa att jag skulle föreviga den innan jag lämnade placet.
Men glömde alltså! Grrr!
Men nu när jag kom hem, kom jag på att jag ju måste fota mina få, men dock, "fynd". ("Fynd", därför att det som jag ville ha, naturligtvis inte var på rea...som vanligt!)
Vårfärg!
Som jag bara älskar!
Ehhh...ok. Ingen bra bild. Men palla göra om liksom...
Den stickade tröjan är alltså i riktigt härlig ljusorange/aprikos och den långärmade T-shirten är i exakt samma färg, men så ser det inte ut i bild.
Det grå linnet var bara en sån där "bra-att-ha-under-grej".
Jag är nöjd med dagen, även om förhoppningen var att komma hem med ännu mera nytt till garderoben.
Ha en fortsatt fin söndag!
Statusuppdatering, älskling, myter och bloggisar
13 juli 2012
Förväntningarna var höga och spänningen stor.
Äntligen skulle de komma!
Norrlänningarna!
___________________________
Mannens statusuppdatering på FB, denna dag till ära, löd såhär...
"Då var det slut på semesterlugnet.
Idag har hemmet nämligen invaderats av 3 st glada norrländskor från Ö-vik.
Frugan har sina, sedan lång tid hett efterlängtade, bloggvänner på besök under dagarna 4 och jag kan redan nu, efter ca 2 timmar, konstatera att myten om de tysta och fåordiga norrlänningarna är just det - en myt alltså.
Tur man har förmågan, som alla män har, att bara lyssna till det man vill höra.
Skulle inte det vara tillräckligt så får man väl ta hjälp av farbror Peltor. ;-))
Skämt åsido,
Varmt Välkomna till Skåneland skall Ni vara alla 3! :-) "
____________________________
Och så la han till den här bilden...
...på "farbror peltor" (hörselskydd)...
Vilken underbar uppdatering, Mannen!
Du var (nästan) lika glad som jag!
("Nästan", för att gladare än jag var, kunde ingen bli...)
Och tog hand om dem och oss på bästa sätt! ♥
Och så spräckte du myten...om de "tysta" norrlänningarna...:)
Här är en bild från en av utflykterna som vi var på...
Kalkbrottet i Limhamn.
Mannen körde oss och vi stannade till där, innan vi drog vidare över Öresundsbron...
...för att avnjuta en dag i Köpenhamn.
Förresten, jag måste visa...
När vi stannade vid kalkbrottet, såg det ut såhär...
Och jag kan säga att det var INTE jag och Mannen som satt där bak.
Och det är INTE framdörrarna som står vidöppna...
Och det är INTE framdörrarna som står vidöppna...
Så gör man tydligen i Norrland. Bara stannar bilen, hoppar ur och lämnar dörrarna vidöppna...:)
Här står vi...somliga mer blåsta än andra...
Än en gång - Tack Mannen, för att du hjälpte till att göra dessa underbara dagar ännu underbarare! ♥
Underbar reklam!
Inte ofta som en reklam är såhär bra.
(Nästan så att jag tycker lite synd om honom, Johan...)
Skrattar varje gång jag ser den.
Underbar!
Och just det...igår kom ju senaste Jotex-katalogen.
Inga skor så långt ögat kan nå och inga väskor heller för den delen...men gardiner!
I långa banor!
Nu ska vi se...en sån, en sån...och en SÅN! :)
Blanksteg...
...och mellanslag är tydligen samma sak inom datavärlden.
Man brukar använda det mellan ord och meningar i texter.
Om man har nån text ja.
Om det finns ord att skriva ja.
Idag känns hela min hjärna och tillvaro som ett stort jävla blanksteg.
Som ett mellanslag.
Där inga ord finns.
Visst, jag har ett helt arkiv med texter som jag skrivit både under bra och dåliga dagar.
Men de passar liksom inte in i känslan idag.
En konstig tomhetskänsla har jag.
Som om orden inte finns.
Som om inga känslor finns.
Som om JAG inte finns...
Nä, idag ska jag nog bara va'...
Fnula...
Ha en fin lördag!
Ledin på TV
Så bra.
Så mycket minnen.
Så mycket...åh!
Och även om inte hela texten passar in i mitt sammanhang, finns det flera delar där texten går rakt in i mitt hjärta och det känns som det ska gå sönder.
SÅ mycket känslor! ♥
Det är ju även så att vi, Mannen och jag, vi har ju delat Ledin.
Vi har ju, som så många andra, upplevt honom.
Tillsammans.
Och det sätter sina spår...
Ja, en del av mitt hjärta kommer alltid att slå för dig, Mannen! ♥
Du ska veta att jag saknar dig,
det finns känslor som aldrig tar slut.
det finns känslor som aldrig tar slut.
Du ska veta att jag inte glömt,
det finns bilder som aldrig suddas ut.
Jag har vaknat mitt i natten av tystnaden,
och önskat att du sov här bredvid mig igen.
En del av mitt hjärta kommer alltid slå för dig...♥
Dagens modeinlägg - diskning?!
Jo, det verkar faktiskt så.
För Moí har redan bloggat om sin "problematik" kring detta ämne och nu tänkte faktiskt jag göra detsamma!
Moí behandlade diskningen som allmän företeelse, men diskmedel i synnerhet.
Och för egen del handlar det främst om att jag fått en ny kompis.
Kompisen heter "Smart".
Och "han" är faktiskt väldans smart oxå, det må jag säga!
Ni vet de här "vanliga gamla diskborstarna"...
...med borst som påminner om borsten som man använder på ett helt ennant ställe, när man har gjort en helt annan sak än att diska...Fattar ni...?!
Bilden är lånad från Google, eftersom dessa gamla "vapendragare" numera är ett minne blott i Casa del Afrodite.
Men "han", den nya..."han" ´har jag en alldeles egen bild på.
Mjuka, fina och följsamma borst som inte stänker ner vare sig den som håller i honom eller det fönster som någon smart människa tyckte skulle vara är placerat PRECIS RAKT OVANFÖR min diskbänk!
Rekommenderas varmt!
Köp en ni med! :)
Update 1(efter STORA påtryckningar)...
Mr Smart köpte jag på Coop här i den lilla hålan och den kostade 29 riksdaler.
Ok, lite dyrare än de "vanliga" borstarna, men väl värd sitt pris! :)
Jag är säker på att Mr Smart finns även i en butik nära dig, dig och DIG.
(Strömsknallen? Clas Ohlsson? Rusta? ICA?)
Annars då?
Ska snart påbörja kvällens lilla anrättning - tacos med allsköns smaskiga små tillbehör!
Sen - TV-kväll!
Update 2...
En tortilla kommer lastad med..."all in"...?!
Ha en fin kväll ni med!
Planka och vin...
...blev det igår när jag var ute på en liten dejt med en arbetskamrat.'
(I bild: Min arbetskamrat.)
Jag tog vägen förbi jobbet och hämtade upp henne och sen var vi överens om att vi skulle ta ett glas vin på Möllan innan vi eventuellt förflyttade oss vidare.
Men vi kom inte längre.
Nej, vi stannade på samma ställe hela kvällen.
Varför förflytta sig när man trivs på ett ställe liksom...och när de dessutom har allt man behöver...;)
Trevligt sällskap, god mat, välsmakande vin och en massa babbel och bubbel.
Ett helt ok koncept för en torsdag, enligt mig i alla fall. :)
Tack för igår, V!
Ha en fin fredag allihop!
Nytt år och en massa babbel
2012 har blivit 2013.
Jag vet inte riktigt hur det känns. Egentligen.
Nytt år, nya möjligheter...nja. Känns väl sådär.
Det kan inte bli värre...nja, det vete faen. Det vet man ju aldrig!
Jag ligger jävligt lågt.
Vi får se vad som händer.
Vad livet har i beredskap.
Jag vågar knappt tänka framåt faktiskt.
Rädd.
Eller rädd och rädd...men ja, jag kan inte hitta rätt ord.
Jag känner mig avvaktande i alla fall.
Och PÅ MIN VAKT.
Vad som helst kan hända. Tydligen.
Men låt det bara inte bli värre!
Nånstans försöker jag känna en tillförsikt inför framtiden.
Men det är svårt.
Jag är märkt. För livet.
Sårad. Av livet.
Ja, jag känner mig sårad av livet självt.
Jag har ett stort blödande sår i hjärtat.
Som någon gång i framtiden kommer att bli ett ärr.
Ett märke för alltid som aldrig kan suddas ut.
Ett sår som just nu gör jävligt ont, som ger hjärtsmärta.
Ett märke som jag hoppas en dag slutar blöda och som kanske "bara skaver och kliar litegrann"...
Äh, jag vet inte.
Jag vet ingenting.
Tapperhet.
Tillförsikt.
Måste!
♥♥♥
Önskar er alla en fin torsdag.
Idag ska jag träffa en arbetskamrat.
*Dansa i regnet, dansa i regnet för faen!
Och njut av de små dropparna!*
Texter & tårar
Musik är fantastisk.
Den berör.
Har alltid gjort.
En hel låt.
En textrad.
Ett instrument.
En RÖST.
Ibland är det bara ett litet "pling" i en låt, ett litet ljud som gör att känslorna går igång.
Så har det alltid varit.
Men kanske ännu mera nu.
Känslorna är liksom lite utanpå mig.
Lite "all over the place" för att citera vår prins Daniel.
En låt som man hört många gånger tidigare kan med ens förändras.
Få en ny betydelse.
I livet.
Av alla låtar, fanns plötsligt denna i mitt huvud idag.
Och den fick en ny betydelse.
Och den berör.
Mina känslor.
Min resa var mot solen, långt bortom alla slutna rum,
Där allting är oändligt, och alla gränser har förevigt suddats ut.
Jag ville se miraklet, och höra ord som föder liv,
Bli buren av en styrka, som bara växer när jag anat mitt motiv.
Stad I ljus, I ett land utan namn,
Ge mig liv, där allting föds på nytt.
Och så när allt förändrats, när tiden inte längre finns,
Så ser jag oss tillsammans, och då är resan slut,
Det enda som vi minns.
Stad I ljus, I ett land utan namn,
Ge mig liv, där allting föds på nytt.
Stad I ljus, I ett land utan namn,
Ge, ge mig liv, där allting föds på nytt.
Där allting är oändligt, och alla gränser har förevigt suddats ut.
Jag ville se miraklet, och höra ord som föder liv,
Bli buren av en styrka, som bara växer när jag anat mitt motiv.
Stad I ljus, I ett land utan namn,
Ge mig liv, där allting föds på nytt.
Och så när allt förändrats, när tiden inte längre finns,
Så ser jag oss tillsammans, och då är resan slut,
Det enda som vi minns.
Stad I ljus, I ett land utan namn,
Ge mig liv, där allting föds på nytt.
Stad I ljus, I ett land utan namn,
Ge, ge mig liv, där allting föds på nytt.
Mitt i livet
Mitt i livet ändrades allt.
Kvar finns bara minnena.
Alla drömmar, alla planer och alla förväntningar suddades ut.
Bara sådär...
Hur kan livet fortsätta efter ett sånt slag?!
Ett slag under bältet.
Ett slag som tar luften ur en fullständigt...
Jag vet fortfarande inte.
Jag kan inte fatta.
VILL inte fatta.
KAN inte fatta.
Kan inte ta in det och vill inte fatta det.
Det som inte får lov att hända och inte SKA hända.
Att du är borta.
För alltid.
Älskling! ♥
Men det hände.
Och kvar står vi alla med alla våra frågor.
Eller egentligen EN fråga.
En väldigt stor och omfattande fråga - VARFÖR...?!
Varför i helvete skulle detta behöva hända?
Vad var där för mening med det?!
Och vad är det för mening med allt. Nu.
Jag kan inte riktigt se nån mening med nånting längre.
Men, trots allt finns det fyra (minst) jävligt bra anledningar till att fortätta kämpa.
Boyzen!
Jag ska kämpa för dem.
Ni är mitt allt. ♥
Vi kommer för alltid att sakna er pappa och min älskling, men vi ska klara det!
Vi ska rida ut denna jävla förbannade storm som rasar i våra liv!
Vi kan och vi måste!
För att vi måste...
Jag älskar er! ♥
Och Nille - jag älskar dig för alltid och saknar dig så fruktansvärt mycket! ♥
Önskar att du var här!
Önskar att du var här!
Din fina bild!
Som du tog en regning dag ute på vårt däck.
På en regndroppe mot bordsskivan.
Den 31 juli, närmare bestämt.
10 dagar innan...
En regndroppe mot bordsskivan en regnig dag i Skåneland ute på vårt trädäck.
Där lekte du med kameran din.
Du tog vara på de små guldkornen (eller dropparna) i livet.
Du valde att göra något positivt av en regnig dag...
Du la upp den på Facebook med orden...
"Idag är det regn över Skåneland.
Då har man tid att experimentera med sin kamera :-)!"
Då har man tid att experimentera med sin kamera :-)!"
Nu har jag skrivit in lite olika passande ord i din bild.
Ordspråk.
Som ju är så sanna!
Och som jag kommer att bära med mig i hjärtat för resten av mitt liv.
"Life isn't about waiting for the storm to pass, it's about learning to dance in the rain..."
och
"Enjoy the little things in life, for one day you'll look back and realize they were the big things..."
Så sant så!
Och jag försöker att inte bara sitta och vänta på att stormen ska gå över. Jag försöker verkligen att dansa i det förbannade jävla regnet!
Och en dag dansar vi tillsammans igen, Mannen! ♥
Jag är oxå glad att vi uppskattade det lilla i livet. Att jag inte ser tillbaka på vår tillvaro med tanken "varför gjorde vi inte så...eller så". Visst, de tankarna kommer. Oxå. Man tycker ju alltid att det kunde varit lite bättre, fast det var bra.
Men vi uppskattade även de små tingen i livet. Det är jag glad för.
Små droppar i ösregnet, några solstrålar på däcket, frukost på däcket, en dag eller en kväll tillsammans...en cykeltur till Ystad, ett glas vin efter en härlig dag...osv, osv. Och bara för att nämna några.
Guldkornen är många.
Tack för alla fina minnen, Mannen! ♥
Fnulerier
2013 - ett år som bara kan bli bättre än 2012.
Sämre kan det ju inte bli.
Ur MIN och VÅR point of view ja.
Men samtidigt vet jag ju att så många människor runt omkring mig kämpar.
På olika sätt.
Med olika sorger och bekymmer.
På olika grunder och med olika förutsättningar.
Jag känner mig så otroligt ödmjuk.
Empatisk.
Vördnadsfull inför livet.
Känslig.
Sårbar.
Vårt år kan bara bli bättre, men samtidigt skänker jag alla dem som på olika sätt kämpar med livets orättvisor, som utkämpar sina strider och sina krig, mot sjukdom och elände, som ger allt och lite till för att allt ska gå ihop för att överleva, en extra varm omtanke.
Ödmjukhet inför livet.
Att inte ta något för givet.
Att leva nära känslolivet.
Att tänka på "den Andre".
I osjälviskhet.
Var och en beöver vi ibland stanna upp, ändra fokus, ge oss tid att känna inför andra, bara vara, fundera, inte ta något för givet, reflektera, ändra fokus från oss själva...
...i osjälviskhet...
...och...
Ibland blir jag bara så...£@|&@#$@€
Läste en konversation där någon uttrycker sina förväntningar kring vad det nya året ska kunna tänkas ha i sitt sköte.
En annan svarar att "året blir vad man gör det till"...
Ja, det är klart.
Att det är så.
Ibland.
Men ibland kvittar det fantamig hur man försöker göra det bästa av året, tiden och livet, för det blir lik förbannat inte som man tänkt sig.
Den person som uttrycker sig så har nog aldrig blivit utsatt för en riktig prövning. En livskris.
Eller så har den personen glömt bort hur det var.
Allting är inte bara svart eller vitt.
Och livet är faen inte enkelt.
Och livet är faen inte enkelt.
Det enda jag vet är att jag försökte verkligen göra det bästa av 2012.
Men det hjälpte inte.
Och jag kommer sannerligen att försöka göra det bästa av 2013.
Och hoppas att det räcker.
Usch, vad provocerad jag blev. Känner jag nu.
Äh, skit samma...
