Tja, det verkar ju nästan som om jag redan har lite bloggledigt.

 

Men ville ändå meddela att nu blir det bloggledigt på riktigt.

Över helgen.

Pga att jag har lite annat för mig...

 

Men det berättar jag mer om en annan gång. :)

 

Ha en fin helg!

 

Kram Afrodite

...eller nä, Malmöfestivalen menar jag! :)

 

Men först - lite shopping.

 

Och sen - mellanlandning, med tillhörande vin, hos sväris.

 

Och sen...sist men ikke minst...

(Eller jo, han är rätt liten faktiskt...hihi)

 

...Jason Diakité!

 

Eller mer allmänt - Timbuktu!

 

Klockan halv tio ikväll på Stortorget i Malmö!

 

Yesss! :)

Japp, idag är jag så himla glad så att det inte är klokt!

 

Jag ska nämligen få tillbaka en väldigt kär kollega!

 

Vi jobbade tillsammans på mitt gamla jobb och när det sen lades ner, blev vi "spridda för vinden" allihop.

Men nu ska alltså finaste, finaste P bli min kollega igen! :)

 

Och inte nog med det!

Vi ska dessutom få dela arbetsrum!

Jisses, så underbart!

 

♥

Japp, det är faktiskt en alldeles rättvis beskrivning av denna söndag i mitten på augusti!

Det var längesen jag såg så mycket grått på en och samma gång och utan den minsta lilla tillstymmelse till vare sig ljus, värme eller himmelsblått.

 

Nåväl.

 

Jag skulle ju ändå en tur in till Malmö och Ikea med näst yngsta sonen.

För att reka inför kommande helg, då vi med släp och gott mod ska ta oss de 35 milen upp till Kalmar.

 

Nu är alla saker uppkollade; säng, skrivbordsstol och skrivbord. Faktiskt är det sistnämnda redan inköpt.

Vi var nämligen på Jysk oxå och där fanns ett mycket enkelt men prisvärt skrivbord som gjorde att sonen slog till direkt.

 

Och vet ni?

 

Idag satte jag faktiskt rekord!

Och inte bara ett, utan TVÅ rekord till och med! :)

 

1. Första gången som jag har varit inne på Ikea i mindre än två timmar!

(Och det var väl egentligen inte så märkvärdigt...men...)

 

2. Första gången som jag har varit inne på Ikea och kommit ut alldeles TOMHÄNT!

Det ni! Det är ett rekord som heter duga! :)

 

Sanningen är den att med allt folk som där var, var det inte ens värt att ställa sig i kö för lite servetter och ljus...

Men jag måste erkänna att det tog emot!

Men vad jag TJÄNADE idag då! :)

 

Nu då?

 

Lite planering.

 

Och sen en riktig söndagsmiddag; stekta kotletter, kokta potatisar, kokta morötter, brunsås, svartvinbärsgelé och ättiksgurka.

Mums!

 

Söndagsångest?

Check!

Underbara, lätta och lediga lördag!

Tänk om du åtminstonde skulle kunna erbjuda lite sol.

Under hela veckan då jag gått inne på skolan och tragglat, då har du minsann kunnat både lysa och värma upp tillvaron.

Men idag.

När jag är ledig.

Och hade tänkt få till kanske ett sista besök på stranden, DÅ ska du minsann bara lysa med din frånvaro!

GAH!

 

Nåväl.

 

Jag fick istället klippt en son, plockat undan tvätt plus tvättat undan ett par nya maskiner, dammsugit, varit på kyrkogården och gjort fint och sist, men inte minst, handlat.

Så...jag får väl vara nöjd ändå.

Klockan är bara två och än är det långt till söndag.

Och ännu längre till måndag...

 

Nu ska jag bara njuta resten av dagen!

 

Vad gör ni denna lördag i mitten av augusti?

 

Japp, vilken enormt rolig rubrik!

 

Morrondagens skulle vara så mycket roligare att skriva.

Särskilt om jag hade fått göra det redan idag!

 

Nädå, nu ska jag inte låta grinig. 

Men, med koppling till föregående inlägg, är ju veckorna ganska trögstartade med de där jättelånga tisdagarna.

Sen går det liksom bar "utför".

Ja, alltså jag menar att sen går veckan bara lättare och lättare.

På fredagar är jag dessutom alldeles undervisningsfri och kan "bara" planera och administrera i lugn och ro.

 

Hur som helst...

 

Måste få gnälla lite ändå.

 

Gårdagen var en alldeles, alldeles förskräckligt jävla tråkig och jobbig skitdag!!!

 

Den började med en trög lektion.

Både elverna och jag var sega som bara den och det blev liksom inget riktigt bra av det hela.

Lätt irriterad och smått besviken, både på mig själv och eleverna, begav jag mig till personalrummet för att inta den medhavda lunchen.

 

Direkt när jag kom in hörde jag henne - energitjuven!

Hennes röst skar genom märg och ben.

Och hennes ord och meningar var som en evighetslång klagosång om allt och inget.

 

Jag avslutade snabbt min lunch och begav mig ut i friska luften.

Kände hur jävla irriterad jag var.

Sen in i arbetsrummet för att planera.

Satt där och hade absolut ingen energi eller motivation och bestämde mig för att ringa ett samtal som jag gruvat mig för.

 

Men det skulle jag aldrig ha gjort!

För - usch vad förbannad jag blev!

(Det gällde ett uppsägande av ett medlemsskap för yngsta sonen.)

 

Hur trögt kan personen i andra änden av luren fatta liksom...?!

Grrr! BAH! GAH!

 

Nu gick det inte längre!

Jag begav mig hemåt!

 

Totalt pissed off!!!

 

Väl hemma softade jag sen hela kvällen, tog det bara lugnt, andades...och smuttade på lite gott vin.

Mmmmmmmm!

Kände hur stressen och förargelsen liksom bara rann av mig.

Energitjuvarna blev ett surt minne blott...

 

Och idag!

Idag är ju en annan dag!

Tack och lov!

 

Och den har bara varit så jädra toppen! :)

 

Och nu ska jag ut i solen och bege mig hemåt!

 

Tjingeling!

...men jag är inte så förtjust i tisdagar.

Alls.

 

Lektion 8 - 12

Planering 12.30 - 17.30

Lektion 17.30 - 20.45

Tåg hem klockan 21.11

Hemma 21.45 typ...

 

Chilla.

 

Varva ner.

 

Komma i säng.

 

Somna.

 

Och då är klockan halv ett typ...

 

Upp som vanligt vid kvart över fem i morron.

 

*suck*

 

Behöver jag säga att jag känner mig som en zzzombie på onsdagsmorgnars lektion...?!

 

Nä, jag tänkte väl det.

 

Vänster - jag i morse.

Höger - jag i morron bitti.

 

Japp.

Idag är det två år sedan Niclas blev tvungen att lämna mig och våra söner, efter 3 dagars akut sjukdom. ♥

 

6 dagar tidigare, en alldeles frisk, kry och ung man. 

5 dagar tidigare, en influensaliknande infektion.

2 dagar innan, en man som tvingades söka akut sjukvård.

8 augusti klockan 20, första operationen inleddes.

Vi sa ett hastigt hejdå, vi skulle ju ses sen efter operationen.

 

Våra sista ord till varandra blev 

 

'Vi ses sen'! 

 

Och visst 'sågs' vi.

Men Niclas var nedsövd.

Och han vaknade aldrig mer. ♥

 

8-10 augusti genomfördes ett antal operationer operationer där man försökte avlägsna hud som blivit angripen av bakterierna.

 

Dagar och nätter av oro, dagar och nätter av smärta, dagar och nätter av ångest, ja, fullständigt olidliga och vidriga dygn!

 

Innan lunch på fredagen skulle läkarna göra ett sista försök.

Och de opererade i timmar!

 

Fy fan!!!

 

Vid halv fyra-tiden orkade dock inte Nilles kropp mer.

Hjärtat sa stopp och läkarna fick inte igång det igen.

 

Han dog. Från mig. Oss.

 

Fy fan!

 

Änka.

Faderslösa söner.

Sorg.

Helvete!!!

 

Såhär skulle det inte bli!

Så meningslöst!

 

Två år senare...

 

Sorg och saknad.

De känslorna kommer aldrig att lämna mig.

 

Men jag vet nu att jag överlever.

Jag känner att jag lever.

Det finns glädje.

Det finns hopp.

 

Livet är ljusare, även om det ibland fortfarande kan kännas mörkare.

 

Nille - oavsett vad kommer jag alltid att älska dig! ♥

 

'Vi ses sen'

 

♥ ♥ ♥

...vad här är tyst och tomt!

Ungefär som hemma.

Sedan de tre "tysta" norrlänningarna lämnade mitt hem.

Tyst, tomt och trist.

Man vadååå, vi ses ju snart igen! :)

 

Annars då?

 

JO!

Fem alldeles underbart fantastiska semesterveckor tog slut (BAH! GAH! Underbart är åt helvete för kort!!!) och det blev åter dags att ikläda sig rollen som lärare.

Första veckan är snart avklarad och det har faktiskt gått bättre än förväntat.

Även om jag hellre hade varit ledig i fem underbara veckor till...

 

Det är även så att det nu är den där extra, extra tunga veckan på året (Nille, och det tragiska som hände honom och oss, finns alltid i mina tankar, men denna vecka känns det extra svårt på nåt sätt...) då det som hände för snart två år sedan spelas upp som en film för mitt inre. 

En riktig rysare!

Den värsta rysaren jag varit med om.

 

På söndag är det två år sen.

Hur kan det vara två år sen, tänker jag ibland.

Och ibland känns det som om det var längre sen.

Och fortfarande ibland som om det inte har hänt. För det kan det väl bara inte?

En alldeles frisk, kry och livs levande ung människa dör väl inte "bara sådär" efter tre dagars akut sjukdom...?!

 

Jag blir rädd för den känslan, eftersom den för med sig känslan av rädsla att jag kanske inta ska kunna se honom för mitt inre längre.

Minnas honom och alla våra år tillsammans kommer jag alltid att göra, men jag blir rädd att jag inte ska, alltså för mitt inre, kunna se honom framför mig.

Det kan jag fortfarande.

Så underbart!

 

Saknaden är fortfarande så stor, så stor, sorgen har ändrat ansikte och liksom blivit "lättare" att bära men känslan av meningslöshet kommer nog aldrig att lämna mig. 

Vad var det för mening liksom...?!?!

Så jävla onödigt bara!!!