...i min sinnevärld!

 

Det är väl den beskrivning som ligger närmast sanningen.

Och nu kommer de igen...turbotankarna...

 

"Det snurrar i min skalle..."

 

Nåväl.

 

Hemifrånflytt alltså.

 

Yngsta sonen och jag bilade de 120 milen till Norrland i torsdags.

13 timmar tog det.

Puh!

(Bilfärden gick faktiskt MYCKET bättre än jag nånsin hade vågat hoppas på!)

 

De närmaste dagarna bestod sedan av:

Inköp de luxe.

Iordningsställande.

Mera inköp.

Mer iordningsställande.

Lite trevliga möten.

Ö-vik.

Mera trevliga möten.

Dåligt samvete.

För att inte riktigt hinna med alla.

Osv. Osv. Osv.

 

Måndag kväll:

Hemresa!!!

Utan yngsta sonen!!!

AJ!

 

Det där gjorde ont i mammahjärtat! ♥

:'(

 

En fin, liten fräsch lägenhet har han fått i alla fall, yngsta sonen.

Han har det mesta han behöver.

Just nu.

Snälla vänner finns inom räckhåll.

När han behöver hjälp.

Gött!

 

Men det gör ont!

Ändå!

 

Mitt/Vårt hus blev plötsligt så stort.

Så tomt.

Nu är det bara näst äldsta sonen och jag som bor här.

 

Från 6 till 2.

"Bara sådär"

 

Men det är ju så det ska vara.

Med barnen.

De blir stora, vuxna och SKA ju flytta hemifrån.

Leva sitt egna liv.

Bygga bo.

Skaffa sig egna livserfarenheter.

Så är det och så ska det vara.

Det är så normalt så att det inte är riktigt klokt.

Men ändå!

 

Och 120 mil...?!?!

 

Det var väl liiite onödigt långt i alla fall...

 

Men, men huvudsaken är att han trivs.

Att han mår bra.

Att allt blir som han har tänkt och hoppats på.

 

Han har jobb på gång, förresten! :)

 

Jag är så JÄVLA stolt över denna unga, företagsamma man!

Ja, över mina andra unga män oxå naturligtvis!

Men i skrivande stund är det faktiskt den yngsta sonen som ska ha störst cred just nu.

 

Modigt!

 

♥ ♥ ♥

Vad mitt huvud spinner nu!

 

Turbotankar!

(Crille, du vet precis vad jag menar...)

 

Allt händer på en och samma gång.

Eller nä, inte egentligen, men det är så det känns.

 

Så, vad händer då?!

 

JO!

 

Yngsta sonen ska flytta hemifrån!

Till Norrland!!!

 

Och när jag blev varse detta, frågade mamman lite försiktigt...

"Norrland, varför i h-ete Norrland"?!

"Behöver komma ifrån", svarade yngsta sonen.

"Jooo, men du kommer ju ifrån även om du flyttar till typ...Helsingborg...eller nåt. Varför 120 mil...?!"

"Mummel..."

 

Tja.

Varför inte liksom?!

Bara för att han kan.

Han är ung.

Behöver skaffa sig livserfarenhet.

Leva livet.

Prova nya saker.

Träffa nya människor.

 

Det blir nog bra.

Eller det är klart att det BLIR bra!!!

 

Men mammahjärtat värker.

Navelsträngen är jävligt uttänjd just nu, kan jag säga...

 

Sikken tur att jag har underbara vänner i Norrland!

Inom gångavstånd från där sonen ska bo.

Så jävla skönt! ♥

 

Men mitt huvud spinner.

Alla tankar.

Alla känslor.

 

Och så tankarna på mig själv.

Som snart ska sälja hus.

Vårt hus.

Vårt hem sedan 25 år.

Inte nu.

Men snart.

Alldeles för snart...

 

Var ska jag bo...?!

 

Oh, my god!

Emellanåt känns det som om mitt huvud ska explodera!

 

Och igen - jag saknar en jävligt kär och klok person som exakt hade vetat vad han skulle säga och vad han skulle göra.

För att lugna sin fru...♥

 

Inte mycket.

Och ändå jättemycket.

Försöker att ha näsan ovanför vattenytan.

Mycket på jobbet.

Mycket i den närmaste vänskapssfären. ♥

Som ännu en gång bevisar hur skört livet är.

Mycket privat.

Omtumlande händelser.

 

Japp, så är det.

 

På jobbet är det stressigt.

Ny grupp, ny nivå och fullständigt nya utmaningar.

Men roligt.

 

Fast jobb då?

Har jag fått det?!

JAAAAAAA! :)

Jätteglad är jag för det.

För jag trivs ju.

Japp.

 

Just ikväll då.

Orolig.

Jag har inte fått ett samtal som jag ville ha.

Som jag förväntade att få.

Och eftersom det händer så jädra mycket "out there", ja, då blir jag lite orolig.

Faktiskt.

 

Annars då?

 

Yngsta sonen flyttar snart hemifrån.

Bland annat är det därav som det är mycket känslor i omlopp på det privata planet.

För...det är omtumlande när "de" flyttar. Ungarna.

Omtumlande och omvälvande.

AJ! Jag får så jävla ont i navelsträngen!

 

Nädå.

Jag är glad oxå.

För att det går bra för dem. Ungarna.

De har en plan.

De skapar sin framtid.

Precis som det ska vara.

Men...det gör lite ont.

I mammahjärtat.

 

Saknaden då?

Jo, den finns.

Always and forever. ♥

Men...jag måste göra det bästa med det jag har där jag är.

Och det försöker jag göra.

Hela tiden.

 

Nu då?

 

Jo, nu ska jag se en Beck-film.

Med yngsta sonen.

Somfortfarandeborhemmaitvåveckortill.

Drygt.

 

Och så vill jag snart ha ett samtal.

Pliiis!

 

Ha det gött och kram från mig!

 

♥