Så var det...

...torsdag igen och arbetsveckan lider mot sitt slut.
Skönt!
Japp, jag behöver lite ledighet. Igen.
 
Njuta.
Bara vara.
Kanske fota lite.
Vårtecken.
 
För de finns ju faktiskt nu. Vårtecknen.
Och det gillas starkt av mig.
 
Fotandet har legat lite på is.
Ingen inspiration har funnits.
Mörkt, grått och kallt.
Och stressigt.
 
Ingenting står på agendan denna helg, förutom att träffa någon kär...
Och att slappa, samla energi och bara finnas till.
 
Idag, torsdagen den 27 februari, blir denna lilla goding 1 år!
Jisses vad tiden går!
Söta, fina, lilla brorsdottern Isa...
 
 
Grattis Isa! ♥

   Näst yngsta sonen...

...har återvänt till Nybro och det lilla studentrummet.
Så mysigt det har varit att ha honom hemma! ♥
 
Lilla brorsdottern Isa har blivit firad.
Hon fyller ett år på torsdag men firades redan i söndags.
Lilla, söta, fina - hur kan du redan vara ett år?!
 
Vi har haft skaldjursfrossa här hemma tillsammans med systern och hennes son.
Gott och mysigt!
 
På jobbet skälver det. På olika vis,
Kanske finns det ett nytt på G...?!

Vallningarna, humörsvängningarna och lite allmän nedstämdhet är ett faktum.
GAH!
 
Japp, det går upp och det går ner, det går hit och det går dit och det går runt en liten bit...
 
Och det gäller fantamig att hålla i sig och vara med i svängarna på denna resa som kallas LIVET.
 
Äh, fy fan vilket tråkigt inlägg!
 
Kanske blir det lite roligare om det kompletteras med bilder...?
Fast det pallar jag inte just nu.
 
Tja!

   Jaha...

...så det är alltså så att "någon" tycker att det är dags för ett sporadiskt inlägg...?! Hihi!
 
Japp, jag kan bara hålla med.
Tanken var att jag skulle gjort ett inlägg igår kväll.
Men, det blev bara en tanke.
 
Ja, men vad händer i mitt liv då?
Inte mycket.
Jobba, handla, tvätta, äta, sova, skita...typ. Ja, ni hajar va?!
Och så träffa lite vänner och familj.
Och någon annan kär...
 
I måndags blev jag överraskad må ni tro!
 
Men vi tar det från början...
Nästa yngsta sonen, han som flyttade till Nybro utanför Kalmar i somras, för att läsa till lärare (PUH, vilken lång beskrivning!), har haft det tufft sedan "juluppehållet"!
 
I söndags skulle han lämna in ännu en hemtenta och förhoppningen var att han sen skulle få en liten andningspaus för att kunna åka hem.
Men nä!
 
I måndags fick han en ny tenta och meddelade mig att han tyvärr inte skulle kunna komma hem nu heller. :(
(Ja, det var vad han sa till mig alltså.)
 
På kvällen ringde han hem. Han var på väg till affären (sa han) för att handla lite kvällsmat och han behövde middagstips (sa han).
 
Mitt i samtalet ringer det på ytterdörren och jag ber honom vänta en stund för att gå och öppna.
 
Och där står HAN!
I egen hög person!
Sikken jädra liten luring! :)
 
Jag skulle kunna ge en slant för att ges möjlighet att se min egen förvånade nuna i själva öppningsögonblicket. De sekunderna som det tog för min hjärna att bearbeta det jag hörde och såg...hihi!
 
Jag är i glad att jag inte "gjorde en riktig Afrodite" i alla fall.
För det var nära.
 
Att jag höll på att berätta för nästa yngsta sonen i luren att HAN stod utanför dörren...
Men det hade ju blivit lite fånigt...för det visste han ju redan. Typ. :)
(Riktigt nära var det.)
 
Hur som helst - lycklig är jag!
 
Välkommen hem, unge! ♥

   Bara för att...

...jag har gått och blivit en ganska dålig sporadisk bloggare, innebär ju inte det varken att jag slutat leva eller att jag glömmer vardagliga eller viktiga saker.
Absolut inte.
 
I fredags till exempel.
Då fyllde den här underbaringen aka yngsta sonen 19 år!
 
 
GRATTIS LUDWIG! ♥
Jag älskar dig, unge! ♥
 
 
 
 
 
Jag vet hur ont det gör att din pappa inte finns med oss och firar varken dig eller oss andra...det är för jävligt.
Så för jävligt! ♥
 
I morron är det exakt 1,5 år sedan Nille lämnade oss.
Jävla liv!
Saknaden är fortfarande otrolig. Obeskrivlig.
 
Det finns många klyschor kring sorg och elände och en av dem är att "man kommer ut starkare på andra sidan" när man har varit med om någon kris.
 
Men helt ärligt - jag hade mycket hellre varit utan den styrkan jag fått efter att genomlida denna livskrisen.
Jag hade kunnat vara den så för jävla mycket förutan!
 
Jag skiter fulständigt i om jag är stark eller inte, jag vill bara ha Nille tillbaka.
Jag hade hellre velat att vi hade kunnat få fortsätta vårt härliga liv tillsammans, fått blir gamla ihop och sedermera dött när det blev dags.
När Nille dog, var det inte dags. Inte alls.
 
Visst. Sorgen har ändrats. Luften har blivit lättare att andas. Livet är inte en svart seg sörja. Inte bara. Längre.
Vi har överlevt, liksom alla sa att vi skulle göra. Visst.
Även om jag inte trodde det, visste jag någonstans inom mig att alla människor som sa det hade rätt.
Vi skulle överleva.
För att vi måste.
 
Men helt ärligt har jag ofta, ofta, ofta tänkt - FUCK LIFE!
Jag vill inte detta mer!
Jag skiter i det nu!
Jag kan lika gärna lägga mig ner och dö jag med!
Allt känns ju så för jävla meningslöst!
 
Som tur är finns det nån konstig och obeskrivlig styrka inom en. Den som jag hade kunnat vara förutan.
 
Och jag lever.
Vi lever.
Vi överlever.
Vi ska leva.
Länge till.
Och vi har Nille inom oss.
Alla minnen.
All kärlek.
Och längtan.
Men vi överlever.
 
Vi har haft och har ett gott nätverk.
En fantastisk familj.
Goa vänner.
Nära och kära.
 
Och livet går vidare.
För att det måste.
 
Mannen i mitt liv!
 
 
 
 
 
Hoppas att du har det bra där du är...♥
Jag älskar dig, Nille! ♥

   Gnällinlägg

Förra veckan, på onsdagen närmare bestämt, började jag få ont i halsen.
Som fan!
Förkylningssymtomen var snart ett faktum.
Men jag bet ihop. (Duktiga jag, va?! Nä, det är bara så det låter och inte hur jag tänker.)
 
Torsdagen och fredagen avverkades utan större problem.
 
Fredagen tillbringades dock hängande i soffan.
 
På lördagen hittade jag på lite, lite kuligheter...
 
Och på söndagen kände jag mig bättre och bättre.
 
(Intressant va?! Haha! Oliiidligt spännande va?!
Total tystnad i flera dagar och så ett superointressant inlägg om småkrämpor...GAH!)
 
Helt normalt och inget konstigt alls. Att jag började känna mig bättre alltså.

På måndagen gick jag och jobbade som vanligt.
Vid lunchtid började jag känna mig konstig.
Må dåligt.
Ont i halsen. Igen.
Febrig. (Det var nåt nytt. Längesen jag hade det.)
Pallde inte vara kvar mer än halva eftermiddagen sen åkte jag hem.
 
Igår sängliggande (eller soffliggande).
 
Idag har jag tagit det jävligt lugnt kan jag säga.
(Bara att duscha höll på att ta musten ur mig.)
 
Nu samlar jag mig dock.
Försöker hitta energi.
 
Ikväll ska jag "få min julklapp".
 
Fick nämligen en stand-up-show i julklapp av äldsta sonen och hans flickvän.
(Taaack finingar! ♥)
 
Och ikväll är det alltså dags att lösa in biljetten.
Och vet ni vad det bästa är?!
Jo, det blir i sällskap MED dem! :)
 
Babel i Malmö klockan 20.
Det är där det händer.
Ser fram emot det!
 
Nu - lite vila!

RSS 2.0