Jag kom inte undan

Trots påsken, sommartiden och tillika det finfina vårvintervädret som bjudits under dagen, och trots att jag verkligen försökte förhala det in i det sista...

 

 

...så kom jag inte undan.

Denna månaden heller!

 

Hrmpf!

 

Jag hade kunnat komma på tusen och en olika saker som hade varit mycket roligare att spendera 16.000 spänn på!

Och det på mindre än 4 sekunder 10 minuter!

Det hade för bövelen blivit en go', härlig och varm semester!

 

Nåja, nu är det gjort i alla fall.

Och det i sista minuten!

Men bättre sent än aldrig heter det väl...?!

 

Och jag kan pusta ut.

I en månad.

Knappt.

 

PUH!

   En påminnelse

   En liten hälsning bara...

Afrodite önskar er alla en riktigt...

 

 

   Hjärnans spratt

Idag, i arbetsrummet, diskuterade min närmaste chef och min närmaste kollega arbetsdagen på torsdag.

Ett studiebesök på Malmö Museum ska gå av stapeln.

Jag meddelade A att jag nog åkte direkt till muséet och kom in till jobbet efter studiebesöket.

 

Min hjärna planerade vidare på det här sättet...

 

"Jo, men då är jag nog hemma vid 16-tiden...ungefär samtidigt som Nille..."

 

Men hur tänkte min hjärna där liksom...?!

 

Nästan 8 månader efter min mans död, planerar jag alltså hans tänkta hemkomst inför en efterlängtad påskledighet.

(Han brukade se fram emot det nämligen...)

 

Smack!

Uppvaknande!

Get real!

Faktum!

 

Det bisarra ofattbara faktumet står plötsligt åter på näthinnan.

Han kommer inte hem!

Mer.

Nånsin!

 

 

♥

 

AJ!

Det där gjorde ont.

Riktigt ont!

 

♥

 

   Idag...

...för 32 år sedan blev Mannen i mitt liv och jag ett par!

24 mars 1981

Mannen 15 och jag 13

 

 

Fy farao vad tråkigt att vi inte får fira detta tillsammans!

 

 

Och alla underbara år vi hade kvar tillsammans!

 

Jag saknar dig oändligt Nille och älskar dig för alltid! ♥

   Känslomix och afroditiska fnulerier

Efter att ha börjat arbetspröva, sedan arbetsträna och sedermera även övergått till att arbeta 25 %, är känslorna, minst sagt, otroligt blandade.

 

Emellanåt känner jag att "Nä, nu kör jag för fullt. Jag kan lika gärna börja jobba mer..."

Och så i nästa sekund känner jag bara att "Jag orkar inte...låt mig va'...jag pallar inte mer..."

 

När jag försöker reda ut denna fullständiga kaos av känslor, tar detta naturligtvis en massa energi.

Energi som jag inte har. Egentligen.

Och som jag inte vet var jag ska få nånstans ifrån. Egentligen.

 

Men så kommer den. Ibland. Energin. Någonstans ifrån.

Jävligt..."glimtvis"...eller vad jag ska säga.

Men ändå. Den kommer i alla fall.

 

En liten gnutta energi.

Och då glöder jag. En stund.

Och sen slocknar jag.

Som ett utblåst ljus.

Thank you and goodbye liksom...

 

Jag kan liksom inte hålla fast vid känslan...energin.

 

Men glimtvis positiva känslor måste ju vara mycket bättre än enbart negativa...right...?!

 

Och glimtarna blir faktiskt fler och fler.

Så många nu att jag faktiskt funderar på att börja jobba 50%...

Vi får se...

 För det är ju som såhär, att det som kändes rätt igår, helt plötsligt känns fel idag.

Pendling i känslolivet, minst sagt.

En rollercoaster...

 

♥

 

♥

   Go'fika...

...med wienerlängd och Limhamnsbomber hos äldsta sonen med flickvän.

 

Väldigt gott och supermysigt med några timmar tillsammans med er!

 

Tack för idag, Fille & Emma! ♥

 

 

 

Limhamnsbomber - typ en ljuvlig sockerbulle fylld med hmmelsk vaniljgrädde.

Mums!

 

Nu - TV-kväll!

   En trevlig kväll

Japp, jag och de två andra tjejerna hade en trevlig kväll i den lokala restaurangen.

Vi åt och drack gott.

Till och med lite för mycket. Av båda varorna tror jag bestämt, för mätta blev vi som attan och huvudet dunkar faktiskt lite idag.

Men vad gör väl det...?! Det var det värt.

Mysigt att sitta och snacka och "bara vara".

Tack för en trevlig kväll A och K!

 

Idag är det lördag och solen strålar från en klarblå himmel.

Det är bara ett fel - det luddiga vita.

Det kan jag absolut vara förutan nu.

 

I eftermiddag åker jag och Boyzen hem till äldsta sonen på lite go'fika.

Han ska visst bjuda på nåt som heter "Limhamnsbomb"...vilket låter spännande men jag har absolut ingen aning om vad det är.

Jag återkommer om det...:)

 

Ha en fin lördag!

 

   Våra gemensamma vänner

Ja, Mannens och mina gemensamma vänner är "ett kapitel för sig själv" nuförtiden.

Det gör ont.

Ont att träffa dem.

 

Inte för att jag inte tycker om dem lika mycket som innan.

Och inte för att jag missunnar dem det som de har...Kvar...Varandra.

Nä, inte alls så.

 

Men det är saknaden.

Saknaden av min älskade man.

 

Som blir så alldeles särskilt uppenbar i en konstellation med de vänner som vi tidigare träffade...TILSAMMANS.

 

Och jag erkänner - jag har tagit lite avstånd.

Från dem.

Och det vill jag inte. Egentligen.

Men jag kan inget annat.

Jag orkar inget annat.

Just nu.

 

Men idag ska jag träffa två av tjejerna från vårt "gamla" kompisgäng.

Vi ska ut och äta och dricka gott.

Och innan vi går ut, kommer de hem till mig på en liten fördrink.

Det ska bli trevligt!

 

Men först - vakna - och sedan - jobb!

 

Ha en fin fredag!

 

   Pendling

Pendling kan ju syfta på det faktum som ju ÄR mitt faktum - att jag faktiskt pendlar till och från jobbet.

Inför varje arbetspass inväntar jag lämpligt pågatåg, kliver på och placerar mig i pågatågets tysta kupé.

Pendlar.

Och gillar.

Ja, i detta fall gillar jag att pendla.

 

Där sitter jag sedan och njuter och fnular.

Njuter av att befinna mig i en situation som jag faktiskt inte kan påverka. Alls.

Så skönt det kan vara!

Att faktiskt slippa känslan av att MÅSTA kunna påverka.

Och så fnular jag en hel massa medan jag sitter där i min egen lilla värld...

 

Just för tillfället fnular jag väldans på livet.

I allmänhet.

Och på ur livet blev.

I synnerhet.

Så som det inte skulle. Bli.

Så som det inte fick bli.

Så som jag aldrig skulle kunna drömma om att det skulle bli.

 

Att jag skulle förlora min man...♥

 

Jag mår jävligt dåligt.

Bättre ibland förvisso.

Men oxå sämre ibland.

 

Känslolivet pendlar. Kan jag väl säga.

Och den pendlingen är inte alls så angenäm som den pendling som jag tidigare beskrivit...

 

Känslan av att inte kunna hantera livet är uppenbar.

Känslan av att inte kunna påverka.

För här skulle jag önska att jag kunde påverka. Lite mer...

Att inte förmå hantera nuet.

Känslan är...vad ska jag säga...äcklig.

 

Att kastas mellan förtvivlan, tillförsikt och hopp...det är...påfrestande.

För kroppen. För hjärnan.

Att inte heller veta från dag till dag.

Vilken state of mind sinnet befinner sig i.

Idag.

Nästa dag.

Om några dagar...?

Är oxå jobbigt.

 

Att kastas mellan dessa olika "tillstånd"...hit och dit.

I en aldrig sinande ström...

Det är faen inte lätt alltså.

 

Jag försöker hitta mig själv.

Hitta tillbaka till livet.

Hitta mening.

Känna att det finns nån mening. Alls.

(Förutom våra fyra fina killar alltså. ♥)

Men det är faen inte lätt.

Finns det...?

 

Pendling kan alltså åsyfta något helt annat än den fysiska pendling som det innebär att ta kroppen från punkt A till B.

 

Pendling i detta fall syftar främst på den form av pendling som känslolivet kan ta.

 

Som en berg- och dalbana genom livet.

Ja, så känns det faktiskt.

 

Och det går jävligt fort.

Och där är många backar.

Och det svänger kraftigt.

 

Jag brukar annars gilla berg- och dalbanor.

Men om denna tycker jag INTE!

 

♥

 

 

♥

   Afroditiska fnulerier, igen...

Inte kunde jag väl ana att jag, denna underbara vårdag i mars (förra veckan), då jag iförd vårjacka och joggingskor för allra första, men förhoppningsvis inte sista gången...

 

(Snyggt ihop? Nej, inte alls. Men helt ok var för sig. Och fantastiskt bekvämt.)

 

...skulle få en sån otrolig "detaljletarlust" på min vandring.

 

Jag kunde inte heller ana, att naturen skulle tala till mig på ett så fantastiskt vackert språk.

Just den dagen.

 

Och vad vill jag säga med det då...?

Jo, att jag inte hade kameran med mig!

Det blev bara mobilbilder.

Och att de därför blev därefter...

Har jag sagt att jag älskar symbolik?

Om inte - jag älskar symbolik! :)

 

Ja, jag verkligen gillar hur bilder talar till oss...

Sinnebilder...

 

Temat för denna dags lilla "symbolik-session" blev, kanske inte helt otippat - SORG.

 

Ord som...

 

Ensamhet

Vilsenhet

Övergivenhet

Sorgsenhet

Ledsamhet

 

...ska, symboliskt, få tala genom bilder.

 

En ensam bänk...

 

 

En övergiven grästuva med en vilsen snöfläck...

 

 

Ett vilset och övergivet bildäck...

 

 

En övergiven "snöpinne"...

 

 

En vilsen och sorgsen halmtuss som stretar och kämpar för överlevnad mot bildäckens framfart...

 

 

Jag verkligen gillar att läsa en bild, tolka den...försöka sätta mig in i skaparens tankar och vad han/hon ville säga med sin skapade bild, oavsett om den är målad eller fotad.

Hur tänkte han/hon?

Hur kände han/hon?

Hur ville han/hon att jag/vi skulle tänka och känna när vi såg hans/hennes bild?

Osv...osv...osv...

 

Och jag gillar att promenera omkring i olika miljöer och leta detaljer.

Detaljer som talar till mig.

På ett alldeles speciellt sätt.

På ett sinnrikt sätt.

 

Jag börjar förstå varför "övergivna" bryggor, stenar och bänkar talar med ett alldeles särskilt språk till mig...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vackert och talande.

 

Tyvärr hittade jag inte det vårtecken som var mitt egentliga mål i min jakt efter vår och symbolik, nämligen en ensam, kämpande men hoppfull tussilago...

 

Men det kommer...

Så småningom.

   Sådärja!

Kung Bore spyr!

Igen!

Har han fått calicivirus månne...?!

 

 

Den ack så ljusa, ljumma, efterlängtade och hoppfulla våren känns idag långt, långt borta.

Som ett minne blott faktiskt.

För vi fick ju låna den för en tid sedan.

 

 

Det känns som om nån måste sätta fart.

På sommaren.

Och göra lite somrigt.

För då kommer blommorna snart.

För du ska inte tro att det blir sommar, ifall inte nån sätter fart.

 

Om jag kunde, skulle jag gladeligen göra det.

Sätta fart alltså...

   Måndag

Helgen är över och en ny vecka kommer springande i full karriär.

Måndag.

Snöoväder är utlovat.

Stormen är redan här.

Men snön kommer tydligen i kvällningen.

I dagarna tre.

30 centimeter.

Jag kan hålla mig för skratt.

 

 

Gomorron!

   Lördag

Idag har det stått övningskörning med yngsta sonen på agendan.

I "halvlek" körde vi in om till mamma och pappa och fikade.

Sen lånade vi deras bil för en tur med den.

Det gick väldigt bra.

Han är duktig och läraktig, den yngsta sonen. ♥

Han kommer med all säkerhet att ha sitt efterlängtade körkort någon gång under sommaren...:)

 

Mamma hade varit hos älskling på kyrkogården och gjort fint...♥

 

 

♥ ♥ ♥

 

I en timme har jag sedan stått och förberett.

Skurit, hackat, rört och vispat.

Potatis, som nu är i ugnen.

Grönsaker, som väntar på att få komma in i samma värme som potatisen.

Köttet är marienerat och glazen är klar.

Tzatzikin står i kylen.

Rödvinssåsen puttrar i en panna, liksom bearnaisesåsen. Fast i en annan panna.

 

 

Näpp, det börjar bli dags att sätta fjutt på grillen!

 

Mamma och pappa blev inbjudna på middag i La Casa Afrodite. :)

 

Fortsatt trevlig helg tillönskas er alla!

   Äh, jag vet inte...

   Afroditiska fnulerier

   Mitt i natten

Och det får mig att tänka på en gammal text av "gamle goe" Björn Skifs...

 

♥

 

"Det blir alltid värre framåt natten

Långt från alla ljusen, alla skratten

Ligger vaken

Tänker på dig

Minns för mycket

Och är ensam"

 

♥

 

 

Älskar! ♥

Saknar! ♥

 

________________________________________________

 

 

Måndagen har övergått i tisdag.

 

Måndagen innebar arbete.

 

Och motvilja.

Och ångest.

Tårar.

Kämpighet helt enkelt.

 

Och så kommer jag in på jobb...

Känner hur hela jag sugs ut, sugs bort...försvinner...

 

Det som jag använt de senaste timmarna till att bygga upp bara precis rämnar...

Bara sådär...

 

Hopplöshet!

 

Och så finns det en liten fin människa där.

Som fångar upp.

Som pratar.

Som lyssnar.

Som försöker förstå.

Som bara är.

Med mig.

I känslan.

I stunden.

 

I sorgen.

I frustrationen.

Över

att

inte

kunna,

inte

klara...

...av att "vara"...

 

Att inte längre klara av att vara "jag"...

 

Då fanns det en underbar person som, genom ett slag, förvandlade hela tillvaron till något som gick att...överblicka.

Som gick att överleva.

Som gick att handskas med.

Som fungerade.

 

Jag fungerar liksom inte riktigt.

För att inte säga - alls.

Men med lite hjälp på traven...då går det.

Ibland.

 

Idag gick det.

Till slut.

 

Tack, fina kollega, för att du finns! ♥

 

Och tack även till ledning och andra kollegor för visad förståelse och tålamod inför den situation som jag befinner mig i, i mitt famlande tillbaka till livet och efter något som är "jag"...♥

   Talande tystnad...?!

Om man inte har något vettigt att säga, då ska man vara tyst har jag hört.

Så då är jag det.

Tyst.

 

Men jag kan önska godmorgon.

Så då gör jag det.

 

Godmorgon!

 

En talande bild kanske...?

 

   The Final Countdown

   Simons dag!

Är det en vanlig dag?!

Nej, det är ingen vanlig dag!

För det är SIMONS födelsedag!

Hurra, hurra, HURRRAAA!

 

Grattis, älskade och underbare unge! ♥

 

 

Jag älskar dig! ♥

   Fredag

"Så var det fredag igen och veckan hade tagit slut"...

Ja, så sjäng Noice en gång och det var ju bara så fantastiskt vackert.

 

Året var 1981 närmare bestämt.

Det året som Mannen och jag blev ett par...♥

 

Nåväl...

 

Det är fredag igen och veckan har tagit slut.

Jag har jobbat mina 25% och det har väl varit sådär.

 

Och det handlar bara om mig.

Och att jag inte funkar som människa.

 

På jobbet bland kollegor, chefer och ledning möter jag bara förståelse och tålamod.

 

Men själv håller jag på att brista.

Jag är så trött på allt.

På mig själv.

På min förmåga. Eller oförmåga...:(

 

Nåväl...

 

När jag gick hem för dagen vid halv två snåret, åkte jag Citytunneln mot Hyllie och klev av för att "göra Emporia".

Jag hade ju lite ärenden...

 

Näst yngsta sonen fyller ju liksom år i morron.

21 år

Nästan lika gammal som sin morsa...;)

 

Jag strosade, kollade på folk, shoppade...både till mig själv och Boyzen faktiskt...och sen gick jag förbi Vapiano - en fräsch restaurang på Emporia.

 

Vad jag åt...?!

Ingenting!

Nä, jag var ju törstig!

 

Bara för att jag ville, kunde och för att det var fredag, tog jag ett glas rött med Me, Myself and I...

 

 

Jag kände hur jag "chillade av", faktiskt njöt, trots att jag saknade Mannen i mitt liv bredvid mig...♥

Jag satt och "bara va", kollade på folk och sippade på mitt vin...

 

Sen åkte jag hem och tillagade kvällens anrättning - Kycklingfilégratäng á la Afrodite.

Ett recept alldeles från mitt eget huvud och som bara blev så gott!

 

 

 

Och det tyckte även våra fina Boyz!
 ♥

 

Nu blir det en soft fredagskväll i TV-soffan!

 

Och i morron... då hejar jag på den här "killen"...

 

 

Så sjukt bra låt!

Och texten går rakt in i mitt hjärta...♥

Jag vet en till som hade gillat denna...♥

Den hade vi diggat till på däcket sommaren 2013!

Ha en trevlig helg!

   När inte meningen med livet är riktigt påtaglig...

 

 

...eller när det helt enkelt är jävligt svårt att se meningen med det.

Alls.

Då ÄR det tungt!

 

Och det känns ju fruktansvärt att uttrycka dessa ord.

 

Att inte se någon mening med livet.

 

Det är väl inte riktigt sant heller.

Jag har ju fyra alldeles underbara meningar med livet i våra fyra fina Boyz.

Absolut.

 

Men en stor mening med livet har försvunnit.

 

Utplånats.

För alltid.

 

Den dagen Nille dog, dog även en del av mig.

En del av min själ.

En del av mitt hjärta.

Och den delen är borta.

För alltid.

 

Ett stort blödande sår i själen och hjärtat är vad som finns kvar...

 

Och jag vet inte hur jag ska få det att läka.

Jag vet inte hur jag ska kunna skapa mening i livet igen.

 

Nä, jag vet faen inte hur jag ska få ordning i detta kaos som numera är mitt liv!

 

Att vakna.

Att göra saker.

Träffa människor.

Prata.

Jobba.

Vara.

 

Nä, det kvittar faen vad jag gör, för känslan efteråt är oftast densamma - ett slags tidsfördriv som är svårt att se någon mening med...!

 

Oändligt sorgligt, men ack så oändligt sant...♥

 

Om du ändå var här Nille...♥

 

   Kuratorsbesök och ännu mera fnulerier

Det är så härligt att träffa henne, min kurator.

Att få lov att ventilera alla känslor. Utan att jag behöver känna mig "konstig"...ja, nästan lite knäpp. Hon förstår ju så väl det jag beskriver...

 

När jag sitter där och ventilerar, blir jag oxå så medveten om att det har hänt mycket de här 7 månaderna sedan "helvetesdagarna i augusti".

Att det har gått lite framåt.

Att JAG har gått lite framåt.

 

Även om jag fortfarande ibland går tre steg tillbaka.

Och även om "mitt huvud fortfarande inte fungerar alls".

Vi pratade om hur jobbigt det är att "omgivningen" gärna vill ställa diagnos (depression exempelvis) när det inte alls är deprimerad jag känner mig (been there och känner till känslan och symtomen)!

 

Jag är bara så jävla ledsen. Så fylld av sorg. Så fylld av saknad. Så fylld av känslan av hopplöshet, meningslöshet och svikenhet.

Men deprimerad är jag inte...(inte i nuläget i alla fall och framtiden vet jag inget om...)

 

Jag saknar min man, punkt slut! Ska det vara så svårt att fatta...?!

 

Hon höll efter min beskrivning med mig och menar att jag har "bra koll på" mina känslor.

Däremot poängterade hon att många av de "symtom" som jag beskriver stämmer väldigt väl in på sk utmattningssyndrom eller utbrändhet, men oxå att det inte alls är vad jag "lider av".

Äh, det är svårt att förklara.

 

Men summa summarum - det var så himla skönt att få sätta ord på mina känslor. Igen. Och igen.

Hon är så fin, kuratorn...

 

Mitt under samtalet, växte en känsla fram i mig.

Som jag uttryckte.

Och genast som jag uttryckt den, insåg jag att jag hade fått en ingivelse.

Jag har hittat en ny sak som kommer att kunna hjälpa mig att "gå vidare"...

 

Mannen och jag hittade ju på senare år ett stort och gemensamt intresse - att fotografera!

Till hösten planerar jag därför att gå en fotokurs!

 

Sen berättade jag känslan av att "så lång tid har gått", när det egentligen bara känns som om det kanske har gått...2 månader...sedan jag miste min älskling.

 

Så många dagar har bara "försvunnit".

Dagar som är ett töcken.

Dagar då jag inte har varit "vid medvetande".

Dagar då jag bara suttit rakt fram och bara grubblat, gråtit, våndats och haft ångest.

Så många smärtsamma "stunder"...

 

Så, de dagar på de här 7 månader som förflutit och då jag känner att jag "varit med" i mitt medvetande skulle jag kunna säga är 2 månader. MAX.

 

Under samtalet insåg jag att jag behöver skapa minnen.

Mina minnen.

Varje dag.

Nya minnen.

Känna att jag "varit med" någon stund under varje dag.

 

Jag ska alltså skapa mig en "minnesbank".

Och det ska jag göra genom att uppleva. Kravlöst naturligtvis. Det ska vara "roligt och inte jobbigt". Lustfyllt.

Det kommer att bli svårt, det är jag medveten om.

Men jag ska försöka.

 

Som en första strategi för mitt nya meningsskapande är att använda kameran.

Leka med kameran, precis som Mannen älskade att göra.

Som VI älskade att göra. Tillsammans.

 

En bild varje dag. Ett nytt minne varje dag.

På min väg tillbaka till det som kallas livet.

 

Söndagens två minnesbilder:

 

 

 

Måndagens minnesbild:

 

   Hemma idag!

Nej, det blev inget arbete idag.

Jag mådde inget bra alls när jag vaknade.

Troligen mest eftersom natten inte varit så angenäm.

Jag sov dåligt och oroligt och vaknade sen redan klockan 4.55 och kunde inte somna om.

Jag har känt mig piggare kan jag säga.

Huvudvärken kom som ett brev på posten oxå.

Ynklig kände jag mig.

Låg i soffan hela förmiddagen och slumrade.

 

Sen var det som om jag piggnade till lite.

Och vårsolen gnistrade ju så förföriskt utanför fönstret.

Jag klädde därför på mig och gick ut på en lååång promenad.

I 1,5 timme bara gick, gick och gick jag.

Och letade.

Efter vårtecken.

Och jag fann dem!

 

 

 

 

Och lite annat...

 

 

Fru knölsvan tittade lite bistert på fotografen...

 

 

Herr och fru gräsand tog ingen större notis om den smygande paparazzin, utan häckade lugnt vidare...

 

 

Hos älskling låg de här blommorna kvar, dock utan snön omkring...

 

 

Och så det nya hjärtat...

 

   Vår i Skåneland!

Japp, det har det varit idag!

Och jag fick en sån otrolig lust att ta en tur till stranden!

 

Sagt och gjort.

I bilen och så iväg.

 

Till Skateholm. Sen vidare till Abbekås. En sväng vid Skivarpsån. Och så avslutade jag vid Mossbylund.

Sååå härligt!

 

Jag strosade omkring. Jag funderade.

Jag saknade.

Nille vid min sida...♥

 

Och jag fotade.

Massor!

 

 

Jag fotade havet och stranden, som jag älskar!

 

 

Jag fotade bryggor.

Jag vet inte varför, men jag gillar verkligen bryggor...

 

 

 

Jag fotade naturens detaljer...

 

 

...och dess skönhet...

 

 

 

 

 

Och jag gillar verkligen stenar...

 

 

 

 

 

En underbar tur!

 

Och är det vår så är det!

Således blev det bli grillpremiär i Casa del Afrodite!

 

 

 

Första, men absolut inte sista grillningen!

   Vet ni...?!

Faster hon ville titta, pilla och känna en hel massa när hon var här igår.

Men ja...jag ville mest sova.

 

 

Och så snuttade jag en hel massa på mammas tutte.

Just det!

Jag bajsade lite oxå!

Men faster tyckte att jag var sååå söt ändå!

Hela tiden!

 

 

Hon grät lite oxå.

Bara för att hon tyckte att jag var så fin, så perfekt...och pappas flicka...

 

Och sen kanske hon grät lite oxå för att hon så gärna skulle vilja berätta för Nille att jag kommit...♥

 

 

 

Älskade Isa, välkommen till världen! ♥

 

 

Kramar från faster

   Hej...

...jag heter Isa och idag kommer min faster och hälsar på mig för första gången...♥ ♥ ♥