Ja, vad fick jag egentligen i den där julklappen?!
Det glömde jag ju att berätta!
Det blev ju en cliffhanger helt utan att jag visste om det. Och inte ni heller! (Jo, där var "vissa" som poöngterade det...)
JO!
Jag har alltså fått en "lyxig avslappnande 45 minuters chokladmassage" hos Natural Slim Beauty Center! :)
Och är det då en Hunk som ska massera mig?
Ikke en aning.
Det framgår inte i "dealen".
Men gött ska det bli och så spännande att bli masserad i choklad! :)
Tack F & E för den fina julklappen! ♥
Och så måste jag då rätta till ett litet misstag som smög sig in igår i hanteringen av alla knasiga, tokiga, snuskiga roliga kommentarer. Alltså då jag sollade bland kommentarerna för att kunna utse någon/några vinnare.
Då var där förstår ni en liten skånsk madame som poängterade att:
"Alltså.... för typ första gången i mitt liv så ger jag mig på att rimma och så vinner jag inte bästa rimkategorin..."
OMG! Sådär gör man bara inte! Sådär behandlar man inte en kunglighet!
Så då har jag naturligtvis uppfunnit en alldeles ny och egen kategori som jag kallar "de som rimmar för första gången ever".
1: Chokladmassage är kvinnovärldens svar på "happy ending". Hunken masserar in en med choklad och sen... ja, man kan ju inte torka upp allt det goda med en handduk! Nej, här krävs det en tunga...
Ja, här får ni själva fanstisera vidare kring "happy endings" och vems tunga och...nä, jag ger mig inte ens in i diskussionen!
2: Att leva ensam är inte alltid så skoj
men tack vare tekniken kan det åtgärdas i ett hoj. På mailorderhusbands.com finns ett utbud utan dess like och nu är Tebogo 25 på väg till Svea rike. Så varsågod och enjoy din alldeles egna köpe chocolate toyboy!
Mamma Mia! ;)
Och den andra vinnaren i kategorin "de snuskiga" är...
En uppsvälld biff insmord med choklad masserar sin svällande penis!!
Jisses, kvinna! Vilken fantasi! Eh, ja...ni får själva kolla på bilden igen och kolla vad ni tycker om Susans tolkning...Om ni kanske till och med ser det hon ser...;)
Och den tredje vinnaren med den snuskigaste fantasin är ingen mindre än norrländska...
Jag ser en mörk, mörk, väldigt muskulös man...som masserar någon/ något på en bänk. Det jag ser är INTE du, utan en hmmmm... lem....en mörk, tjock sådan. Sen vet man inte vad som händer sedan... ;) ;)
OMG, säger jag bara...:)
__________
Den fjärde kategorin är "de ivrigaste".
I denna kategori finns en vinnare. Och hon har varit så ivrig att hon nästan hotat mig! "Kom ihåg att svaret ska publiceras klockan 15.00 prick! Inte 15.01!" Jisses! ;)
M:et kan ju stå för McDonalds alltså det kan väl inte va så att Afrodite ska ligga på en bänk på Mc Donalds och stoppa i sig en burgare. Samtidigt som hon får massage av Arnold Schwarzenegger.
Yummy! Säger Afrodite. Burgare samtidigt med massage. Av Schwarzenegger! Jo, man tackar!
__________
Den femte och sista kategorin är "de nya bloggisarna".
På Marabou jobbar en jättekille som hellre vill syssla med kött. Därför har han sökt jobb på McDonalds som massör. Han fick jobbet, och börjar i januari.Nu är du inbjuden
__________
HAHA!
Underhållande?
Ja, det tycker jag.
Helt underbart!
Ps. Jag är glad att det faktiskt inte är jag som skapat materialet till detta inlägg.
Det klarade ni alldeles, alldeles själva! :)
Tack för allas er medverkan! ♥
Och GRATTIS till de 7 vinnarna!
Och vad vann de då?
ÄRAN! :)
Cyberapplåden kommer här...
*klapp,klapp,klapp*
PS. Eventuella klagomål på den enväldiga domarens beslut, kan skickas till Bloggöverstyrelsen...Moahahaha!
Som ni ser är vissa av kommentarerna i tävlings-inlägget "släppta". Det är de kommentarer som egentligen inte är några gissningar.
Jag var tvungen att liksom "filtrera" ut dem för att få en mer överskådlig bild över de egentliga tävlingssvaren.
Hujedamig vilket arbete!
(Påminn mig att jag aldrig ska göra tävlingar i bloggen mer...host,host)
Det är ju så svårt att utse en vinnare bland alla fantastiskt kreativa gissningar!
Men i och för sig roligt. Jag har fått skratta en massa när jag läst era bidrag.
Lova att ni läser allas kommentarer när de blir publicerade. Det finns gott om skratt där. :)
Jag vill dock påminna om att jag ville ha "underhållande" gissningar.
Vad som är underhållande är ju en smaksak givetvis.
Men kom ihåg - det finns bara EN domare...:)
Ni har till klockan 15 på er att fortsätta gissa...
(det där kommer jag förmodligen att ångra...med tanke på att det ju KAN komma in fler svar, fler idéer om vad Afrodite ska uppleva och alltså fler potentiella vinnare.)
Nåväl.
En kommentar som jag släppte var den som äldsta sonen aka den som ritat lappen skrev:
Det är också fritt fram att konstatera att jag aldrig kommer bli konstnär!
*fniss*
Här tycker jag dock att du är lite väl hård mot dig själv Fille...
Men ok, han kunde ju i alla fall fått fötter, "den där Hunken"...?!
Och kanske händer istället för...klor...?!
Unge! Du är för go'! ♥
Kram från mig och gomorron!
PS: Fortsätt gissa två inlägg ner...!
Update:
PPS. Tävlingen är nu avslutad och kommentarerna är "frisläppta".
Jag satt en dag och kollade igenom min blogg. Läste gamla inlägg.
Klickade in mig på olika månader och på olika år...
Vilken mix alltså! Och var får "man" allt ifrån...?!
Läste inläggen från i somras.
Innan den 8 augusti.
Så mycket glädje.
Så mycket kuligheter.
Så mycket kärlek.
Vardagligheter.
Självklarheter.
Och så läste jag inläggen från 10 augusti och framåt.
Och läser bara smärta.
Och kärlek.
Och saknad.
SORG.
Ibland smyger det sig in ett litet "tappert" inlägg där jag noterar en strimma glädje, ett litet hopp...är det en liten framtidstro...?! Som jag läser...?!
Jag vet inte.
Jag vet ingenting. Längre.
Och så är det sorg och smärta igen.
Blandade känslor.
Hopp och förtvivlan.
Så som livet faktiskt är. Eller en del av livet i alla fall.
Positivt och negativt.
En pendling mellan hopp och förtvivlan.
Jag tror att jag försöker.
Hitta mig själv igen.
Försöker hitta glädjen. Igen.
Men det är svårt.
Men det känns som om jag kämpar tappert.
VI kämpar tappert, Boyzen och jag. Faktiskt.
Älskade, älskade killar...♥
Bloggen ändrade plötsligt karaktär.
För att livet så plötsligt förändrades dramatiskt. Sorgligt. Smulades. Trasades. Totalt. ♥
Men ändå känns det som om Afrodite finns där. Nånstans. Tycker jag. Nog.
När jag läser vad jag skrivit, hur jag uttryckt mina känslor, inser jag att "JO, JAG finns nog där". Nånstans.
Ja, vi hade en fin julafton, trots all skit som hänt under den senare delen av 2012.
Vi samlades med våra nära och kära och gjorde det bästa av situationen helt enkelt.
I många, många år har jag alltid fått en ny pyjamas av Mannen i julklapp.
Till Boyzen har jag sagt att jag bara önskar mig en enda sak - just en ny jamis.
Och våra fina Boyz hade naturligtvis ordnat så att mamman fick sin önskan uppfylld...
En ny jamis med matchande och helt underbara sockor - Tack älskade killar! ♥
Av äldsta sonen och hans flickvän fick jag två doftljus och en liten lapp som förklarar vad jag ska få lov att uppleva inom en snar framtid. En sk "upplevelse-julklapp" kan man väl säga. (Jag återkommer till den vid senare tillfälle...) - Tack Filip och Emma! ♥
Och så fick jag en paket med choklad i en "alternativ julklappslek". :)
I morronklapp av yngsta sonen fick jag en tandbortse med inbyggda lampor, tänkta att bleka tänderna.
Älskade unge - TACK! ♥
Av svärisarna fick jag en julgranskula, "design Lasse Åberg", en hemstickad sjal, en ny årsalmanacka och en flaska Calvados. Tack fina ni! ♥
"Julstassen"...
...byttes efter hemkomsten snabbt ut mot "mysstassen"...
Men...
Vi saknade dig, älskling! ♥
(Bild från julen 2011...)
Jag älskar dig för alltid och saknar dig så otroligt mycket! ♥
♥
♥
♥
Tack till alla som på ett eller annat sätt förgyllde min/vår jul 2012!
Våra tappra, fina älskade Boyz - TACK för att ni finns, Ludwig, Simon, Victor och Filip! ♥
Under middagen i kväll kom killarna och jag överens om att vi alla skulle välja vars ett program ur en komediserie som vi gillade och så skulle vi se detta tillsammans under kvällens adventsmys.
Detta innebar att vi avnjutit lite Hipp Hipp, lite Nilecity och lite Vänner.
En mysig kväll, även om ett visst tomrom är väldigt påtagligt...♥
Medan lillejulaftons kväll sakta lider mot sitt slut och övergår i julaftons morron, passar jag, tillsammans med tre av Boyzen på att önska en GOD JUL!
(Japp, en skitdålig bild med blixt, röda ögon och allt...men vad gör väl det...?!)
Kvällen inleddes med första programmet i en ny serie av "Så ska det låta".
Oftast ett härligt program som jag och Mannen var överens om att vi blev glada av.
Kvällens program var inget undantag.
Jag blev gladare.
Men oxå ledsen.
Exempelvis då Sarah Dawn Finer sjöng Kärleksvisan...
...som gick rakt in i hjärteroten på mig...♥
Jag älskar dig Mannen och saknar dig så otroligt mycket...♥
Om jag bara fick önska mig EN enda sak i hela världen skulle det vara...
Mina göromål och avsikter för dagen är avklarade sen någon timme.
Jag har varit en sväng hos mamma och pappa och en sväng hos systern min, som även fick en krya-på-sig-bukett med röda tulpaner.
Jag har pratat i telefon med brodern min, som meddelade att han idag mår lite, lite bättre.
Och jag har pratat en stund med äldsta sonen, som tillsammans med sambon inväntar sina svärisars ankomst från Stockholm. (Hoppas att de slipper snöstorm på sin väg ner!)
Och så har jag varit en sväng hos älskling. Han fick vita rosor och tända lyktor. ♥
En arbetskollega till Mannen har ringt och önskat oss god jul. Så gulligt!
Utanför mitt fönster rasar snöstormen.
Och jag har tänt en massa ljus.
Snart ska jag börja på dagens middag - potatisgratäng och en god köttbit. Säkert ett glas rött.
Igår klockan 10.14 publicerade jag ett inlägg med den här bilden.
Jag verkligen längtade efter att göra absolut ingenting och såg fram emot vilan efteråt.
Jag skulle bara MYSA hela dagen.
Åh, vad skönt det skulle bli efter den nästan sömnlösa natten!
Ungefär klockan 10.30 ringde telefonen.
Det var min bror.
Han berättade att han sedan fyra dagar haft väldigt mycket hjärtklappning och att det nu kändes ännu värre, då han även kände ett tryck över bröstet. Han hade talat med sjukvårdsupplysningen som absolut tyckte att han skulle åka in till akuten.
Skulle hon skicka en ambulans, undrade hon?!
Min bror ringde mig och förklarade läget och undrade om jag kunde köra honom till akuten i Malmö.
Såklart!
På fem röda var jag påklädd och satte mig sedan i bilen.
Tusen tankar for genom huvudet på väg till min bror.
Hur illa var det?
VAD var det?
Vad skulle hända?
Hur var det med syrran idag efter hennes bilkrasch dagen innan?
Åh, Nille! Hur hamnade vi i denna härvan?! ♥
Och när FAN ska allt elände ta slut...?!
Jag är rädd. Rädd för vad som ska hända härnäst...
På akuten blev min bror omhändertagen direkt.
EKG gjordes, blodprover och blodtryck togs.
Och sen väntade vi. Och väntade. Och väntade.
I tre timmar satt vi och väntade på ett svar.
Till slut kom läkaren och berättade att allt såg normalt ut. Han kunde inte hitta några medicinska fel på min brors hjärta. PUH!
Han kunde gå hem.
Kanske är det stress...
Kanske är det lite ångest...
Kanske är det en blandning.
Ta hand om dig nu, älskade broder! ♥
Dessutom har det varit lite strul med min brors och hans frus graviditet. För ett par veckor sen var nämligen deras lilla tjej på väg ut. Alldeles för tidigt. Och frun blev därför inlagd. Vilket skapade stor oro för dem. Som skapade stor oro i oss alla.
Nu håller vi tummar och tår för att lilla Isa stannar där hon ska i tio veckor till, att hon kommer i tid och som planerat i slutet på februari och förgyller tillvaron i början på ett NYTT år - 2013.
Det har ju hänt ganska mycket den senaste tiden.
Som påverkat och satt spår i oss alla.
Men nu KAN det väl inte hända min familj nåt mer va...?!
Nu får det väl ändå vara bra...?!
Idag SKA jag...
...göra ingenting och sedan SKA jag ta mig en ordentlig vila efteråt!
Först var jag i mammas kök och stökade till lite på förmiddagen.
Och hela eftermiddagen har jag stökat till i mitt eget kök.
Matlagning! (INTE bakning!)
Den stekta sillen i ättikan är härmed klar. Den gjorde mamma och jag tillsammans. Hennes är nämligen godast. Lika bra då att låta henne ha ett finger med i spa't...;)
Och så är det ju så mysigt att laga tillsammans.
Hemma i mitt kök är nu Susannes goda senap klar, Janssons frestelse står i ugnen och sedan är det köttbullarnas tur och så sist - julskinkan.
På Spotify spelas allsköns julmusik.
I muggen tror jag bestämt att det är dags för lite glögg.
Snart är det dags att "trilla" köttbullarna.
Varför allt detta julstök då?
Jo, denna jul ska firas med min sida av släkten; med våra fyra Boyz och med äldsta sonens flickvän och även hennes föräldrar faktiskt, med syrran och hennes kidz och med brodern, fast utan hans familj.
Detta sker alltså hemma hos mamma och pappa.
Och när det är den julen då vi inte är med Mannens familj på julafton, har vi haft som tradition att träffas någon av dagarna innan jul, för ett litet julbord och lite "dopp i grytan" (fast på vårt vis).
Ibland har detta skett hemma hos sväris, men oftast sker det hemma i vårt hem.
Så även i år...
Svärmor undrade om det skulle bli som vanligt, trots allt...
Och det är klart att det ska bli "som vanligt"!
Jag har sagt de innan och jag säger det igen - i denna ytterst ONORMALA situation som familjen befinner sig i, känns det extra viktigt att faktiskt hålla på VÅRA traditioner.
Så vi i alla fall får en känsla av att NÅGOT är normalt.
Vara tillsammans. Mysa tillsammans. Sakna tillsammans.
Men i alla fall - mysa så gott vi kan OCH tillsammans.
♥
Alltså kommer sväris med sambo hit i morron kväll.
På ett litet julbord med "dopp i grytan".
Och därför - julstök i mitt kök idag och i kväll...:)
Näpp, nu är det bestämt dags att kolla till Herr jansson!
Och förresten - på snöfronten intet nytt.
Ett konstant ytterst fläckvis "täcke" med 2 cm är allt vi har. :)
Ja, jag hade faktiskt en riktigt go' kväll tillsammans med vännerna.
Vi pratade och skrattade, åt ostar, kex och frukt och hade både lite glägg och lite rött i glasen.
En mysig och lugn kväll helt enkelt.
Men så blev jag lite, vad ska jag säga...lite sorgsen när de hade gått. Och kände mig ensam. De skulle gå hem till sina män och jag kröp ner i en tom säng. Det kändes faktiskt extra tungt. Ensamt...
När jag plockade undan efter kvällens övningar, kom jag på mig själv med att nynna på den där gamla Gyllene tider-låten...När alla vännerna gått hem. Och texten gick rakt in i mitt hjärta...
Hjärtsmärta!
Men jag är glad. Att jag genomförde planen. Jag är glad att jag klarade det. Och jag är glad att det gick mycket bättre än förväntat.
Och så är jag lite stolt. Lite stolt att jag klarade det.
Idag ska jag lägga in sill med mamma. Stekt sill i ättika.
Och ikväll ska jag ugnssteka julskinka. Och sedan griljera den.
Det kommer att bli jobbigt faktiskt. Det var nämligen alltid Mannen som gjorde det.
Stolt som en tupp där han gick och pysslade om julskinkan och inväntade rätt gradantal.
Och sedan griljeringen. Rätt mängd skorpmjöl, ägg och senap? Japp, det blir bra...
Och sist, men inte minst, provsmakningen!
Ett mycket högtidligt moment i det Robertssonska hemmet. Som helst skulle övervaras av alla. Med Mannen i den stolta spetsen.
Blev den god? Var den för salt? Blev den för torr?
Åhhh!
Älskade Mannen, det blir tungt att göra detta utan dig! ♥
Idag blev det en soft morron, efter en natt med mycket funderingar kring livet i allmänhet och döden i synnerhet...♥
Vid middagstid körde jag till en av byns konditorier och köpte ett gott bröd och några bakelser och så vidare med detta till mamma och pappa, där även syster min slöt upp.
En mysig stund tillsammans med nära och kära med andra ord.
Sen åkte jag vidare en sväng och klarade av de ALLRA sista julklapparna och så en sväng in till älskling ♥ på kyrkogården och sen hem igen.
Eftermiddagen har ägnats åt inslagning av diverse klappar.
Nu ÄR det klappat och klart!
Alldeles snart anländer Lina.
Ja, kanske inte Lina, i egen hög person, men väl hennes matkasse.
Till min förtjusning, eftersom fantasin på matfronten tryter för tillfället.
Till Boyzens förfäran, eftersom de inte är lika förtjusta i dess innehåll som mamman sin.
Yngsta sonen uttrycker det såhär:
"Vi tar goda ingredienser och så lägger vi till lite äckliga och så sätter vi ett snyggt namn på det"...typ.
Endast ett par gånger har jag varit riktigt missnöjd.
En gång när jag tillagade matvete på Linas vis och en gång när jag lagade en quinoa-rätt. Ehhh...sådär...
Annars - nöjd.
Kvällen då?
Jag ska sitta på HELA ryggen HELA kvällen i soffan.
Och avnjuta det ena programmet efter det andra.
"Morden i Sandhamn" bland annat.
Och så satsar jag på att ikväll se Hamilton 2, eftersom jag igår blev alltför trött för att ens sätta igång den.
Säkert ska jag unna mig lite varm och god glögg till TV-tittandet och "sofflockandet".
De senaste fyra månaderna har varit ett rent helvete. På alla sätt.
Total jävla chock blandat med sorg, smärta och en saknad som är obeskrivbar.
Tillvaron har känts overklig.
Jag har inte kunnat fatta det som hänt.
Och det gör jag faktiskt inte än...
Tillvaron KÄNNS overklig.
Livet känns väldigt ogreppbart.
Jag känner mig så jävla lost!
Och ändå går tiden...
Dagar blir till veckor och månader.
Fyra månader har gått. Och jag vet inte hur det har gått till.
Och snart är det jul.
Jag försöker att skapa stämning.
Göra mysigt.
Ha samma traditioner.
Och jag har köpt julklappar.
Och så mitt i alltihopa - kommer känslan...
"Amen det här är ju helt jävla ofattbart! Det är ju inte sant! Det KAN ju inte vara sant!?"
Nille - jag kan faktiskt inte fatta att du är borta. Att du inte kommer hem mer. Aldrig. Det går inte att ta in. Jag KAN inte! Ta in det. Förstå.
Jag känner mig så jävla lost!
Livet är så jävla orättvist.
Och ganska ofta känns det meningslöst.
Inte så att jag är suicidal, men det är så otroligt svårt att hitta nån mening med någonting. Egentligen.
Boyzen. Våra älskade Boys. De skapar mening. För mig. I min tillvaro.
Mitt hjärta blöder för dem med. Utan sin pappa. Alltid. Så onödigt. Så sorgligt. Så jävla onödigt!
När jag tänker på vardagliheter. Sånt som hör livet till.
Att jag ska jobba.
Handla. Laga mat. Städa. Tvätta. Fixa och dona.
Känns det som om det kvittar. Jag skulle kunna säga att jag skiter i vilket. Egentligen.
Varför ska jag jobba? Jag finner ingen riktig mening med det. Jag har tappat gnistan. Jag känner inte för det längre.
Jag känner mig inte som JAG längre.
Jag kan inte längre.
Men jag vet att jag måste. Och den kommer. Väl. Tillbaka. Känslan. För jobbet. Hoppas jag.
Handla, laga mat, städa, tvätta. Ja, vad ska jag göra?! Jag måste ju. Samtidigt håller det mig oxå sysselsatt. Och fungerar som en slags terapi. Medan jag kör med dammsugen, tänker jag, får ut aggressioner och frustrationer. Likadant vid grytorna och i tvättstugan. Tankar kommer och går. Ilskan sprutar. Frustrationen stänker. Skiten ska bara ut!
Och samtidigt känns det så jävla meningslöst. Jag skiter väl i vilket liksom...
Jag har alltid varit lite lätt "förvirrad". Eller vad jag ska kalla det...
Har alltid för mycket i hjärnan på en och samma gång.
Planerar in för mycket på så kort tid som möjligt. Tidsoptimist. (Men som alltid håller tider.)
Nu är denna förvirring värre än nånsin.
Mobilen är ett exempel.
Jag kan få ett sms, jag läser det, stänger det...och glömmer det. Flera dagar senare kan jag komma på att jag inte svarat på sms:et. Så pinsamt. Verkar ju helt ointresserat.
Det handlar inte om ointresse. Men jag glömmer.
Bloggar är en annan sak.
När jag läser inlägg, är det inte alltid som jag "orkar" kommentera direkt. Jag kanske hoppar till en annan blogg. Och så vidare. Och så vidare. Sen glömmer jag bort att kommentera. Ibland. Eller rätt ofta.
Inte heller ointresse.
Förvirring.
Glömska.
Jag vet, världens I-landsproblem.
Men det är lite skrämmande att känna sig ännu mera förvirrad än jag nånsin varit.
Det är som om det inte finns plats för så mycket i huvudet.
Som ju är så upptaget av en massa andra tankar. Mest hela tiden.
Det är läskigt.
Att inte känna igen sig själv.
Att inte riktigt veta vem man är längre.
Ibland berättar jag samma information till samma människa. Två, tre gånger. Pinsamt.
Ibland får människor berätta saker för mig två, tre gånger. Samma information. Och jag beter mig som om jag aldrig hört. Pinsamt!
Ibland glömmer jag ändå.
Detta fenomen skrämmer mig mycket.
Med tanke på att jag snart ska börja jobba.
Inte än. Och i otroligt liten skala. Snart. Efter helgerna.
Jag vet inte hur det ska gå till. Hur jag ska klara av det.
När jag knappt kommer ihåg vad jag heter. Eller vet vem jag är...
En dag i taget. Andas. En dag i taget. Det kommer att gå bra. Andas. En dag i taget. Du klarar det. Andas.
Lite, lite ångest kan detta skapa i mig...ANDAS!
Näpp, nu tror jag inte att jag ska sitta och analysera mig själv mer.
Jag tror bestämt att jag ska ta en kvällspromenad.
Och kanske, kanske landar jag till hos en "gammal" arbetskamrat till mig.
Idag blir det en tur till Stora Staden för ett besök hos kära svärmor.
Och jag tror besämt att hon planerat en promenad i folkvimlet innan vi landar i hemmet för intagande av en måltid. Kanske till och med bjuds på ett glas vin...
Några klappar ska jag försöka fixa medan jag befinner mig i stadsvimlet. För, även om jag (helt otroligt) ligger ganska bra till avseende julklapparna, finns ett par kvar att fixa.
De senaste åren har Mannen kunnat fixa julklappar via internet. Det mesta har liksom gått att beställa hem via olika hemsidor.
I år har Boyzen inga speciella önskemål. De har inte kommit på vad de önskar sig av tomten. Godingarna! ♥
Jo, en sak...men det går ju inte att uppbringa...
Så, förutom ett par uttalade saker, har de i år helt enkelt bara sagt - "Överraska oss"! Och det ska jag försöka göra. På bästa sätt.
Och så har vi kommit överens om att hålla klappandet på en "rimlig nivå", utan överdåd.
Nåväl...det kommer väl att bli jul i år med...trots allt...♥
Ja, det har sedan den 10 augusti varit ett otroligt kaos i sinne- och känslovärlden. Och det är så fortfarande. För mig. För Boyzen och för övriga nära och kära, på ett eller annat sätt.
Livet är turbulent.
Tankar flackar och far.
Känsloyttringarna är många och av väldigt olika karaktär.
Och kan skifta inom loppet av en sekund.
Känslan av att vara väldigt labil, skör och sårbar är konstant närvarande.
Sorgen ligger som ett tungt moln ovanför och kan när som helst brisera och släppa sin nederbörd ifrån sig. Över kinderna...eller osynligt - i hjärtat.
Det är kaos.
Det är fantamig helt jävla otroligt!
Och det är faktiskt i det närmaste obeskrivbart.
Jag saknar ord.
Och ändå finns så mycket tankar, känslor, frågor...i ett enda sammelsurium.
Jag skriver av mig mycket här i bloggen. Visst.
Jag kan vara ganska personlig. Absolut.
Men aldrig privat. Nej, det är en stor skillnad. I att vara personlig och privat. Och balansen är ibland hårfin, men ack så viktig och nödvändig. Tycker jag.
Integritet, ni vet...
Men ibland önskar jag ändå att jag kunde få ur mig allt. Även det privata. Släppa på integriteten lite...För det finns så mycket. Så mycket som gör så ont. Men nej. Jag kan och vill inte. Nä, det är för privat...
Jag pratar med kuratorn om det, en del. Jag pratar med nära och kära om det, en del.
Men det finns ändå SÅ MYCKET som stannar på insidan. MIN insida. I mina sammelsuriumtankar...blandat med förvirrande fakta...
Ibland är det tungt att bära.
För att inte säga - jävligt tungt!
Och jag börjar komma till stadiet av att känna ett otroligt behov av att skrika. Ett behov som i och för sig kommit och gått de senaste fyra månaderna. Men som nu känns så påtagligt. Så pockande.
Att få SKRIKA ut min SORG.
Och min FRUSTRATION.
I ett fullständigt frustrerat PRIMALSKRIK...!
Jag vet bara inte var jag ska göra av mig själv när jag gör det...
Mannen...jag vet inte vad jag ska göra, vad jag ska säga...vem jag är längre. Vem ÄR jag...?!
Idag är det fyra månader sedan Nille hastigt fick lämna detta liv.
Lämnade mig och våra älskade Boys i chock och förtvivlan.
En ofattbar tragedi, förlust och sorg!
Nille - vi saknar dig!
Och älskar dig! ♥
Yngsta sonen har dedikerat sin pappa en egenproducerad låt.
Igår la han upp den på FB med texten:
"Första låten som jag spelade in, var skitnervös och sjuk.. Imorgon är det 4 månader sen min pappa gick bort och denna låt är skriven till dig. Tack till Filip för att du spelar solot och sjunger med på slutet!
Niclas Robertsson, inga ord kan beskriva hur mycket jag saknar dig! ♥ "
Dagens citat: "När du dog, så dog en bit av mig"! Ludwig Robertsson
Hej Pållarna! Ska ni med? Nähä...då promenixaqr jag väl själv då...
Jag försökte faktiskt få dem att posera lite bättre, men den bruna ville bara käka och inte alls ha någon ögonkontakt med mig. Nästan så att han/hon vände bakändan till...
ÅH!
Me like!
Jag har alltid tyckt att det är nåt särskilt med den medeltida arkitekturen. Den har alltid fascinerat mig. Så vacker!
Ett ensamt picknick-bord även här...
Känner ni igen bilden?
Mannens bild "Stay the path"...
Nästan samma i alla fall.
Och jag lovar Mannen! jag försöker! ♥
Gnistrande snö...
Fortsatt promenad...
View ut över de skånska vidderna...
VA?!
Kalles klätterträd?!
Nej, men väl ett populärt stopp då vi var här med barnen när de var små.
Då skulle det klättras minsann! :)
Vackert!
Framme vid slottet igen.
Nämen, vänta!
Gungor!
Med kedjor.
Aha!
Och det blåste nästan inte alls!
Jag måste bara prova...
Äh, det blev inte riktigt bra, men what thä häck...det går ju fler tåg.
Och om sanningen sak fram, frös jag nåt så förskräckligt om händerna vid det här laget, att jag gav upp.
Ok...mot bilen!
Men vänta nu...vad är det där för konstig fågel...?!
Äh, just det! Det är ju bara Nils Holgersson som är ute och flyger på Akka! :)
Och det där då...?!
Vänta på mig!
En snabb fika...brrr...sen in i bilen och hemåt!
Hej då, Svaneholm! Vi ses snart igen!
Jag vet inte om ni orkade hänga med på min tur, men tackar er som gjorde det för sällskapet! :)
Vi packade fikakorgen och begav oss till stranden med kameran i högsta hugg, sonen och jag.
Vi lekte lite med kameran och fotade bland annat hans fotsteg i snön...
Utsikten vid stranden...
Utsikten från parkeringen.
En view som jag tror att vissa norrländskor minns som vajande fält, med inslag av vallmo och blåklint...
Ett ensamt picnick-bord...
Ludwig tyckte att vi skulle fota kedjorna på gungorna...
...och det var ju en utmärkt idé, men eftersom de hela tiden rörde sig var det svårt att få nån riktig skärpa.
Men den här blev ganska cool...
Som en tavla. :)
Mamman passade på att njuta en stund i solskenet...
...i sedvanlig Afrodite-pose.
Vi hade fikakorg med oss, men när vår fotosession var över, var vi så djupfrusna att picknicken, innehållande varm choklad och lussekatter, dukades upp inne i bilen.
Det gick bra det med och var riktigt mysigt. :)
På vägen från Mossby och vidare mot hemtrakten, stannade vi bilen i vägkanten flera gånger och jag hoppade ur bilen för att fota.
Sonen, som nu tyckte att det räckte, log och virrade på huvudet. Fullt medveten om sin galna mors, ibland, lite tokiga beteende. :)
Skånska landskapsbilder...
Öppna landskap...
Romeleåsen i bakgrunden...
En kyrka svischade vi förbi...i Hassle-Bösarp, närmare bestämt...
De här två bilderna blev ganska coola...
Sonen deklarerade på hemvägen att han tyckte det räckte med utflyktande för dagen. Tyckte att det var för kallt.
Själv hade jag inte riktigt fått nog, utan begav mig till skogs.
Till Svaneholmsskogen.
Men mer om det senare.
To be continued...
Förresten!
Det fina vädret vi hade igår är nu ett minne blott!
I Skåneland råder väder-kaos!
Klass 2-varning är utfärdad - "snöfall som kan ge kraftig drivbildning".
Sträng blåst tillsammans med en massa snö alltså. Ingen bra kombo.
Dagens utflykt till Emporia ställs därför in tills vidare.
Men, som sagt, mer om Svaneholmsskogen senare...:)
Bloggen föddes mitt under pågående tenta-studier en kulen och sen kväll i slutet av december 2008.
Den nionde december, närmare bestämt.
Bloggen firar alltså sin 4:e födelsedag just idag!
GRATTIS AFRODITE'S! ♥
Bloggen Afrodite's är en liten hörna där såväl stort som smått ventileras, där livets vardagligheter blandas med livets, ibland, skoningslösa allvar.
Kvinnan bakom bloggen, självaste Afrodite, är en kvinna mitt i livet som bor tillsammans med tre av sina fyra söner i en liten Skåne-håla.
Afrodite's är en mix av livsberättelse, recept, musik, dikt, ordspråk...ja, egentligen allt som Afrodite gillar. Detta blandar hon i en gryta och fördelar i bloggen efter humör, behag och sinnesstämning.
Under lång tid handlade bloggen främst om Afrodite's studier under de år som hon, "på gamla dar" bestämde sig för att sluta sitt arbete som undersköterska och börja plugga till gymnasielärare i svenska och historia på Malmö Högskola.
Under studietiden plågade hon sina läsare med sin fruktansvärda tenta-ångest.
En ångest som i nästa sekund förvandlades till tok-glädje då en tenta var över och hon blev godkänd på en kurs.
Detta blandat med ett helt vanligt och ett mindre vanligt familjeliv, om vänner och om vardag.
Afrodite och hennes fyra söner kommer för alltid att minnas augusti 2012 med en otrolig smärta i sina bröst.
Det var då deras liv ställdes på kant.
(En underbar och typisk bild på min Mys-Man! ♥)
Det var då Afrodite's livskamrat och barnens pappa plötsligt insjuknade i en fruktansvärt aggressiv infektion och dog inom loppet av tre dagar.
Från att ha varit en helt frisk 47-årig man, förvandlades han till en sjuk person som krävde omedelbar intensivvård.
Detta utspelade sig under 3 helvetes-dagar i augusti 2012, den 8 till den 10, närmare bestämt.
Läkarna stod maktlösa.
Så gjorde även Afrodite. Och sönerna.
För tillfället behandlar Afrodite således ofta ämnet SORG och livet efter en stor tragedi, ett stort trauma.
Hur finner man en ny mening med sitt liv efter en sån här tragedi?
Afrodite har fortfarande inte svaret.
Hon vet inte. Ännu.
Hur hon ska finna en väg. Till ett nytt liv. Utan sin älskade make. Och barnens älskade pappa.
Hjärtat blöder. Ofta.
Saknaden svider. Mycket.
Längtan. Är stor.
Kärleken. ÅH!
"Varför-frågan" hänger som ett stort och tungt, svart moln över Afrodite och hennes fyra söner.
Men på något sätt måste dessa 5 familjemedlemmar försöka hitta tillbaka till livet igen.
De försöker. Men det är på vilsna och väldigt ostadiga ben.
...fylld med mardrömmar som jag inte har en aning om vad de handlade om, tack och lov, vaknade jag klockan 6. Kände att jag nog inte skulle kunna somna om.
Låg en stund och proppade mig full med pepp "Inte tänka, inte känna, inte tänka, inte känna...bara SOVA"!
Sov mänska!
Och somnade faktiskt om. Och sov till 9.20!
Underbart!
Men känner jag mig utsövd?
Nä.
Den känslan existerar inte i numera.
Känslan av att ha sovit gott och vakna utvilad.
Hur mycket eller lite jag än sover...
Jag känner mig aldrig pigg, aldrig utvilad...bara trött och matt. Hela tiden.
Slut på energi.
Nåväl.
Vad händer idag då?
Ingen aning!
Inget finns på agendan.
Jag kan göra precis vad jag vill.
Och det känns nästan tråkigt faktiskt.
För jag vet ju inte vad jag vill.
Blir nog en "ta-han-om-hemmet-dag".
Pyssla om det lite.
Igår kväll, när yngsta sonen gick genom TV-rummet, utbrast han:
"Mamma, du ändrar om hela tiden".
"Gillar du inte det då", frågar jag.
"Jo, det är fint", säger han och ler...
Ja, och det är nog sant.
Jag ändrar om lite. Fixar och trixar i hemmet.
Jag försöker nog skapa trygghet. I allt det otrygga.
Jag köper lite nytt. Sånt som Mannen och jag tittat på tillsammans. Sånt som jag/han/vi gillar.
Jag älskar att, vad ska jag kalla det...inte pynta, inte inreda...men att pyssla i hemmet. Göra om lite. Flytta runt lite. Det har jag alltid gjort, så det är i och för sig inget nytt.
Men känslan jag har just nu när jag gör det är nog just det - att jag försöker skapa trygghet i allt det otrygga.
Inte alls så att jag försöker utplåna det som Mannen och jag "byggt upp" tillsammans, utan bara som en liten "mini-renovering".
Såna här "toppar" har vi tänkt köpa i evigheter, men aldrig kommit till skott.
När de nu såldes ut till halva priset...ja, klart att de fick komma med hem.
(Ja, vet...inte särskilt snyggt arrangerat med sladdarna...)
Två stycken brickbord, som jag sneglat på länge.
Och två lila runda mattor som matchar resten av inredningen i TV-rummet.
Vet inte riktigt vad jag ska ha stående på dem. Men just nu är det bara lila blockljus och några smidesstakar.
(Och bakom dessa brukar det stå ett "smidesfönster" med en massa ljuslyktor. Lite för att dölja luckan i väggen. Men det fick jag ta bort, annars hade ni inte sett brickborden. :) Och igen - jisses vilken massa "sladdkludd" jag har!)
Igår kom jag på mig själv med att jämföra känslan "att bygga bo" med när man är gravid. Och förbereder inför babis ankomst. Mamman "bygger bo", fixar, och förbereder.
Jag tror det är lite så jag gör. Bygger bo. Vårt bo. Mitt bo.
Äh, jag vet inte.
Vilket mastodont-inlägg det här blev...
...med en massa surriga känslor.
Tror jag behöver lite mer kaffe.
Kanske klarnar tankarna. Lite.
Vad gör ni idag?
Godmorgon!
Update:
Ett strålande väder gjorde att jag fick en plötslig lust och ingivelse att jag ville till stranden. Jag ville fotografera.
Jag tror att läkaren fattat att jag har "koll på läget" och inte egentligen vill vara sjukskriven, men att jag är fullständigt oförmögen att kunna utföra mina arbetsplikter för tillfället.
Jag vill, men jag kan helt enkelt inte.
Det finns ingen energi, ingen motivation, ingen...äh, det finns egentligen inget. Förutom en massa meningslöshetskänslor.
Men sist jag var på besök på jobbet, kände jag i alla fall ett sug. En känsla av vilja. En ljusglimt.
I allt det mörka.
Men inte nu.
Det är en tung tid framöver.
Kopplat till så många minnen. Så många traditioner. Så mycket...ALLT!
Jag pallar inte.
Jag har knappt vilja och energi så det räcker till mig själv.
_________________
Fredag.
Lagade mat.
Hällde upp ett glas vin.
Rörde i grytorna och smuttade på vinet.
Tände ljus och värmeljus överallt.
Matdoft, stearindoft, vindoft i en härlig symbios.
En föraning om fredagsmys.
Plötsligt kom jag på mig själv att lyssna efter ett grepp i ytterdörrshandtaget...
Höra dörren gå upp...
Höra ett "Hallå"...
DITT "hallå"...♥
Jag fick en känsla av att "allt var som vanligt"...att vi skulle ha ett "normalt fredagsmys"...
Jag väntade och fantiserade alltså, fyra månader efter att du blev tvungen att lämna mig och Boyzen, om att du skulle komma hem, öppna dörren och annonsera din hemkomst...♥
Denna ohyra har nu alltså färdats över stock och sten, från Norrlands djupaste skogar och ner till de Skånska slätterna, genom bloggen och över till mina växter.
I förrgår hittade jag "möget" på en slags palm jag har.
Som vanligt var första känslan att "jag slänger den"!
Men den är liksom lite speciel...(tycker jag)...
(Japp, den är utsläppt ur karantänen...men jag vet inte...ser lite skumt ut ännu...)
...och tyckte därför att det var lite synd att kasta den utan att ha gett den en chans.
Så jag ryckte ut till mamma, "The Terminator".
Som behandlade "möget" med en såpa och vattenlösning.
Nu sitter blomman i karantän hos The Terminator.
(Jag glömde fota den och just nu är den ju inte hemma, remeber...?!)
Och idag är det dags att sätta nästa växt under samma behandling.
(Efter denna inspelning kommer andra låtar, som ligger på sonens "lina" på hans youtube-konto, men det är bara första låten som Ludwig spelat in. Andra låten "på linan" är en låt av och med äldsta sonen och hans tidigare band. Och en helt annan typ av musik...)
I måndags la han upp den på Youtube och Facebook, med texten..."Har spelat gitarr i ett år och sjungit i ett par månader. Tänkte nu skämma ut mig genom att lägga ut denna covern jag gjort! :) Ingen jätteseriös låt men jag tyckte det var kul! :)"
Du skämmer inte ut dig, Ludwig! ♥
Han har spelat in (hemma) en skiva som han kallar "En nybörjares resa genom musiken".
Och den är bara så fin!
På skivan finns några covers, men även egenhändigt skrivna och producerade låtar, bland annat en som han tillägnat sin pappa, som beskriver smärtan efter allt som hänt. En är tillägnad mig ♥ och en är tillägnad hans äldsta storebror (men även mellanbröderna).
...vakna med en kaffekopp med vädoftande kaffe ångande under näsan...VARJE helg under flera år.
Varje lördags- och söndagsmorron de senaste åren, var det nämligen vad jag vaknade upp till.
Mannen vaknade ALLTID före mig. Han tassade upp och satte sig vid sin älskade dator.
Vid niosnåret tyckte han att det var dags för hans älskade Afrodite att vakna.
Han hade lagat frukost, dukat och slutklämmen var...ALLTID...att han kom intassande i sovrummet med en kopp kaffe som han höll framför mitt ansikte, min näsa tills jag vaknade...
Ett underbart uppvaknande.
Ett SÅ saknat uppvaknande! ♥
Om det var sommartid, hade han dukat fruksoten ute på vårt älskade däck...
Ofta hade han planerat nån särskild musik för frukosten. Om det var i melodifestivaltider, hade han alltid laddat hem musik från melodifestivalen. Alltid med musik som han visste att jag gillade.
Om det var i "Så mycket bättre"-tider...ja, då hade han laddat datorn och spellistan med musik som han visste att jag gillade från programmet.
ÄLSKLING! ♥
Om jag säger som såhär...OM min man hade fått uppleva denna säsongs upplaga av "Så mycket bättre", då VET jag vad han hade laddat hem och spelat en viss musik för mig VARJE lördag och söndag i flera veckor.
Mannen visste nämligen EXAKT vad som var "Afrodite-style"...
Han visste att denna låt skulle ha gjort hans Afrodite glad...att hon hade velat dansa,,,LEVA.
Låten är underbar.
Inte "gangnam style", utan en låt i riktig "Afrodite-style"! :)
Personligen tycker jag att två personer rules i denna omgång av det fantastiska programmet "Så mycket bättre" och det är Darin och Uggla!
Mannen hade vetat detta. Han visste att jag älskar Uggla.
Och han hade förstått att en Ugglefierad låt kan vara så mycket bättre än orginalet. Precis som Afrodite tycker...
Ett utmärkt exempel kan vi höra här...
Här tänker jag/vi på våra älskade Boyz...♥
Japp, Mannen hade verkligen koll på vad hans Afrodite gillar.
Och jag vet att han VARJE helg ville göra mig glad...
Det är absolut inget särskilt med vår by. Inte alls. Men det har alltid varit nåt särskilt med att gå på byns julskyltning till första advent. Tyckte vi.
Vi har varit på andra julskyltningar, både i Ystad och Malmö, men det var liksom inte samma sak. Inte samma känsla. Alls.
Vi brukade gå och strosa, kolla i fönsterna, kolla på folk, småprata, stanna till och dricka lite glögg, gå in och ut ur butiker, kanske handla lite, kommentera det vi såg och upplevde, kanske stötte vi på någon bekant och hejade eller så träffade vi några vänner och pratade lite.
Inget märkvärdigt alls. Men bara så mysigt. I all sin enkelhet.
Sen kom slutklämmen - att handla goda adventskakor med oss hem. Planera för den goa adventsfikan vi skulle ha tillsammans.
Mannen, jag och Boyzen och vår gemensamma adventsfika...♥
Vi fikade och mumsade och sen brukade ju killarna försvinna till sitt. Och sen satt vi och bara mös. Mannen och jag. Tillsammans. VI.
Drack glögg. Såg kanske nån film.
Åhhh! Vad jag saknar detta! Som jag saknade detta idag!
Åh, vad jag saknar DIG, Mannen! OSS!
Ja, jag saknar oss. VI!
♥
♥
♥
Idag gick jag på julskyltning med syrran och mamma.
Mysigt. Men inte samma sak. Alls.
Vi avslutade med en fika hemma hos mamma och pappa.
Gott och mysigt. Men inte samma sak. Alls.
Ganska snart gick jag hem. Fick liksom ingen ro där...
Och så när jag kom hem, då fikade Boyzen och jag.
Mysigt! Gott! Men ändå inte samma sak. Alls.
Älskade Boyzen! ♥
Vår första adventsfika utan DIG, Mannen! ♥
Det är bara så jävla sorgligt. Så tungt. Och fortfarande alldeles förbannat ofattbart!
Den väldigt lata lördagen med promenad längs Memory-Lane
Denna helg skulle jag inte varit hemma.
Nä, då skulle jag gjort samma som fina Åse - åkt till underbar huvudstad på andra sidan sundet.
Tillsammans med Mannen I Mitt Liv.
Gått på julmarknad på Tivoli.
Insupit storstadvimmel.
Bott på hotell.
Myst med älskling...♥
Jag och Mannen hade nämligen planerat att vi skulle fira vår silverbröllopsdag där.
Eller egentligen hade han planerat att vi skulle åka till Stockholm denna helg.
Men så tyckte jag att vi skulle göra en repris av förra gången vi var i Köpenhamn och firade, 2010...
Och då höll han med. Älskade Mannen! ♥
2011 var vi i Halmstad och firade... Och på bröllopsdagen skrev jag det här inlägget...som han faktiskt svarade på...
Han var ju, som sagt, en av Afrodite's mest hängivna följare, men han kommenterade bara vid högst speciella tillfällen. Här har han (faktiskt) kommenterat som "Mannen", men lika ofta kommenterade han under pseudonymen "Ares"...♥
Oj, det här blev en riktigt stor promenad längs Memory-lane...
Många foton...minnen...känslor...
Saknaden gör sig ännu mera påmind...
Hjärtsmärta!
ÅH!
Idag blir det nog en sån där dag...minnesdag, tänkardag...ja, en riktigt lat lördag.
Igår, när jag och yngste sonen var och handlade träffade vi på en underbar kvinna.
Hennes dotter och sonen gick i samma klass under flera år och var även vänner utanför skolan.
Hon är en sån där cool, schysst, varm och go' morsa. En sån som man tycker om. Yngsta sonen tycker mycket om henne. Och jag med.
När våra vägar möttes inne i affären, tittade hon på mig, frågade om hon fick ge mig en kram och så fick jag en så varm, go och lång kram...och sen sonen en...♥
Så berättade hon att sist hon var och tränade, hade hon hört en låt som fick henne att tänka på mig...på oss...
Det var så otroligt rörande.
Jag blev så varm inombords, dels av kramen och dels av hennes varma omtanke.