Nu ska jag be att få tacka för mig!

 

Ja, alltså för i år.

 

Skit-året 2012 börjar lida mot sitt slut.

 

Och jag känner att jag behöver pausa.

 

Andas. Tänka. Reklektera. Ta hand om mig och de mina.

Vi behöver ta hand om varandra. ♥

 

Jag och Boyzen och äldsta sonens flickvän kommer att äta en god middag och tillsammans vaka in det nya året 2013.

 

Hoppas att det blir ett bättre år än det som vi nu ska avsluta...

 

Jag önskar er alla ett gott slut.

 

Vi ses 2013!

 

 

Tack för att ni alla finns! ♥

 

Var rädda om varandra!

 

 

Kramar

från

   Ja, vad fick jag egentligen i den där julklappen?!

   Tävlingen är avgjord

   Gomorron!

   Medan du sov - film på TV 4

   Tävling!

Japp, nu ska vi ha en liten tävling här i Afrodites lilla hörna! :)

 

Kommer ni ihåg den här bilden...?

 

 

Detta är alltså delar av Afrodites julklappar anno 2012.

En jättefin jamis. Mysiga sockor. Doftljus till doft-freaken. Och så godsaker till gotte-grisen.

So far, so good.

 

Men vad är det för en konstig sk "tvättråds-lapp"...?!

Ni vet, de som kan se ut såhär...

 

 

I dessa juletider har ju även den här förekommit...

 

 

...och den är ju bara så underbar! :)

 

Men den på min jamis - är det kanske ingen tvättråds-lapp ens...?!

 

 

Vi får kolla närmare...

 

 

Nej, det ÄR ingen tvättråds-lapp!

 

Det är en helt egen julklapp i sig.

En beskrivning av julklappen som Afrodite fick av äldsta sonen med sambo.

 

Men vad betyder den?

Vad fick egentligen Afrodite i julklapp, om man tolkar den här lappen...?!

 

Och det är naturligtvis här som ni kommer in!

Nu ska ni gissa!

Och det är kanske inte så svårt egentligen.

Men det ska ju vara ROLIGT oxå.

 

Det mest underhållande svaret vinner alltså denna eminenta tävling! :)

(Och Afrodite själv är naturligtvis tävlingens enväldiga domare!)

 

Klara - färdiga - GISSA!

   Att inte känna igen sig själv

Jag satt en dag och kollade igenom min blogg. Läste gamla inlägg.

Klickade in mig på olika månader och på olika år...

Vilken mix alltså!
Och var får "man" allt ifrån...?!

 

Läste inläggen från i somras.

Innan den 8 augusti.

Så mycket glädje.

Så mycket kuligheter.

Så mycket kärlek.

 

Vardagligheter.

Självklarheter.

 

Och så läste jag inläggen från 10 augusti och framåt.

Och läser bara smärta.

Och kärlek.

Och saknad.

 

SORG.

 

Ibland smyger det sig in ett litet "tappert" inlägg där jag noterar en strimma glädje, ett litet hopp...är det en liten framtidstro...?! Som jag läser...?!

 

Jag vet inte.

Jag vet ingenting. Längre.

 

Och så är det sorg och smärta igen.

Blandade känslor.

Hopp och förtvivlan.

 

Så som livet faktiskt är. Eller en del av livet i alla fall.

Positivt och negativt.

 

En pendling mellan hopp och förtvivlan.

 

Jag tror att jag försöker.

Hitta mig själv igen.

Försöker hitta glädjen. Igen.

Men det är svårt.

 

Men det känns som om jag kämpar tappert.

VI kämpar tappert, Boyzen och jag. Faktiskt.

Älskade, älskade killar...♥

 

Bloggen ändrade plötsligt karaktär.

För att livet så plötsligt förändrades dramatiskt. Sorgligt. Smulades. Trasades. Totalt. ♥

 

Men ändå känns det som om Afrodite finns där. Nånstans. Tycker jag. Nog.

När jag läser vad jag skrivit, hur jag uttryckt mina känslor, inser jag att "JO, JAG finns nog där". Nånstans.

Jag ska bara hitta mig själv. Igen.

 

Jag ska lära mig att känna igen mig själv. Igen.

Afrodite. Carina. Jag. Boyzens mamma. Mannens fru. Änkan. Vännen. Läraren.

Det som är jag.

 

Äh, jag vet inte.

Det här är fantamig inte lätt!

 

   Dagen idag...

...ska tillägnas reflektion.

Eftertanke.

 

Dagarna går.

Vi har firat jul.

Jag har fått klappar.

Boyzen har fått klappar.

Vi har umgåtts. Med nära och kära.

Myst. Tillsammans.

 

Men tankarna hinner inte med.

 

Allt känns så overkligt.

 

Hur har vi kunnat fira jul...?!

Gjorde vi verkligen det...?

 

Jag är inne i en period med stor, stor overklighetskänsla.

Jag fattar inte riktigt vad som händer tror jag.

Jag kan liksom inte riktigt ta in det. Allt.

 

JAG känner mig overklig.

Jag känner mig inte som jag.

Det känns inte som om jag är med om allt.

Jag står lite utanför mig själv. Och ser på.

 

Ja, jag behöver en dag av reflektion.

Fatta.

Komma ikapp mig själv.

Och mina tankar.

Känna.

Bara vara.

 

♥

 

 

♥

 

 

♥

 

   En fin julafton, trots allt...♥

Ja, vi hade en fin julafton, trots all skit som hänt under den senare delen av 2012.

 

Vi samlades med våra nära och kära och gjorde det bästa av situationen helt enkelt.

 

I många, många år har jag alltid fått en ny pyjamas av Mannen i julklapp.

Till Boyzen har jag sagt att jag bara önskar mig en enda sak - just en ny jamis.

 

Och våra fina Boyz hade naturligtvis ordnat så att mamman fick sin önskan uppfylld...

 

 

En ny jamis med matchande och helt underbara sockor - Tack älskade killar! ♥

 

Av äldsta sonen och hans flickvän fick jag två doftljus och en liten lapp som förklarar vad jag ska få lov att uppleva inom en snar framtid. En sk "upplevelse-julklapp" kan man väl säga. (Jag återkommer till den vid senare tillfälle...) - Tack Filip och Emma! ♥

 

Och så fick jag en paket med choklad i en "alternativ julklappslek". :)

 

I morronklapp av yngsta sonen fick jag en tandbortse med inbyggda lampor, tänkta att bleka tänderna.

Älskade unge - TACK! ♥

 

Av svärisarna fick jag en julgranskula, "design Lasse Åberg", en hemstickad sjal, en ny årsalmanacka och en flaska Calvados. Tack fina ni! ♥

 

"Julstassen"...

 

 

...byttes efter hemkomsten snabbt ut mot "mysstassen"...

 

 

Men...

Vi saknade dig, älskling! ♥

 

(Bild från julen 2011...)

 

Jag älskar dig för alltid och saknar dig så otroligt mycket! ♥

 

♥

♥

♥

 

Tack till alla som på ett eller annat sätt förgyllde min/vår jul 2012!

 

Våra tappra, fina älskade Boyz - TACK för att ni finns, Ludwig, Simon, Victor och Filip! ♥

Tillsammans är vi starka!

Jag älskar er! ♥

   God Jul

Under middagen i kväll kom killarna och jag överens om att vi alla skulle välja vars ett program ur en komediserie som vi gillade och så skulle vi se detta tillsammans under kvällens adventsmys.

 

Detta innebar att vi avnjutit lite Hipp Hipp, lite Nilecity och lite Vänner.

En mysig kväll, även om ett visst tomrom är väldigt påtagligt...♥

 

Medan lillejulaftons kväll sakta lider mot sitt slut och övergår i julaftons morron, passar jag, tillsammans med tre av Boyzen på att önska en GOD JUL!

 

(Japp, en skitdålig bild med blixt, röda ögon och allt...men vad gör väl det...?!)

Kvällen inleddes med första programmet i en ny serie av "Så ska det låta".

Oftast ett härligt program som jag och Mannen var överens om att vi blev glada av.

Kvällens program var inget undantag.

Jag blev gladare.

Men oxå ledsen.

Exempelvis då Sarah Dawn Finer sjöng Kärleksvisan...

...som gick rakt in i hjärteroten på mig...♥

 

 

Jag älskar dig Mannen och saknar dig så otroligt mycket...♥

 

Om jag bara fick önska mig EN enda sak i hela världen skulle det vara...

 

 

Önskar er alla en riktigt

 

GOD JUL

   Julmys

   Matt - ska det aldrig ta slut?!

Igår klockan 10.14 publicerade jag ett inlägg med den här bilden.

 

 

Jag verkligen längtade efter att göra absolut ingenting och såg fram emot vilan efteråt.

Jag skulle bara MYSA hela dagen.

Åh, vad skönt det skulle bli efter den nästan sömnlösa natten!

 

Ungefär klockan 10.30 ringde telefonen.

Det var min bror.

Han berättade att han sedan fyra dagar haft väldigt mycket hjärtklappning och att det nu kändes ännu värre, då han även kände ett tryck över bröstet. Han hade talat med sjukvårdsupplysningen som absolut tyckte att han skulle åka in till akuten.

Skulle hon skicka en ambulans, undrade hon?!

 

Min bror ringde mig och förklarade läget och undrade om jag kunde köra honom till akuten i Malmö.

Såklart!

På fem röda var jag påklädd och satte mig sedan i bilen.

Tusen tankar for genom huvudet på väg till min bror.

Hur illa var det?

VAD var det?

Vad skulle hända?

Hur var det med syrran idag efter hennes bilkrasch dagen innan?

 

Åh, Nille! Hur hamnade vi i denna härvan?! ♥

Och när FAN ska allt elände ta slut...?!

 

Jag är rädd. Rädd för vad som ska hända härnäst...

 

På akuten blev min bror omhändertagen direkt.

EKG gjordes, blodprover och blodtryck togs.

Och sen väntade vi. Och väntade. Och väntade.

I tre timmar satt vi och väntade på ett svar.

Till slut kom läkaren och berättade att allt såg normalt ut. Han kunde inte hitta några medicinska fel på min brors hjärta. PUH!

Han kunde gå hem.

 

Kanske är det stress...

Kanske är det lite ångest...

Kanske är det en blandning.

 

Ta hand om dig nu, älskade broder! ♥

 

Dessutom har det varit lite strul med min brors och hans frus graviditet. För ett par veckor sen var nämligen deras lilla tjej på väg ut. Alldeles för tidigt. Och frun blev därför inlagd. Vilket skapade stor oro för dem. Som skapade stor oro i oss alla.

Nu håller vi tummar och tår för att lilla Isa stannar där hon ska i tio veckor till, att hon kommer i tid och som planerat i slutet på februari och förgyller tillvaron i början på ett NYTT år - 2013.

 

 

Det har ju hänt ganska mycket den senaste tiden.

Som påverkat och satt spår i oss alla.

 

Men nu KAN det väl inte hända min familj nåt mer va...?!

Nu får det väl ändå vara bra...?!

 

Idag SKA jag...

 

 

...göra ingenting och sedan SKA jag ta mig en ordentlig vila efteråt!

 

Ha en fin fjärde advent allihop!

 

Kramar

från

   Dan före dan före dopparedan

Och fy faen vad den här kvällen gjorde ont!

Saknaden är så oändlig...

 

   Jag orkar inte...

...berätta just nu, men jag kan väl säga som såhär att - dagen idag blev INTE som jag hade planerat!

 

 

Jävla skitdag!

Idag, igår, i förrgår, de senaste månaderna!

Ja, ett riktigt JÄVLA SKITÅR är du 2012!

I alla fall den senare delen av det.

 

Jag vet att man ska leva i nuet, carpe FUCKING diem, och sån där skit, absolut.

Men just nu längtar jag bara framåt. Jag vill få lov att vända blad!

Starta ett nytt år. Ett, förhoppningsvis, bättre år!

 

Nu SKA jag ÄNTLIGEN bara vara!

 

Pyjamas på? - Check!

Rödtjut i glaset? - Check!

 

Resten skiter jag faktiskt i...

 

Ha en trevlig lördagskväll ni oxå!

   Svårt att komma till ro

Japp, det blev en orolig natt och inte alls mycket sömn.

Vid fyra-tiden gav jag upp där jag låg i sängen och vände och vred mig.

Kände liksom att en liten ångestattack började krypa sig på oxå.

 

Många tankar och vad som redan HAR hänt i vår familj och vad som skulle kunna ha hänt min syster igår...

Usch nä...det var bara till att stiga upp igen.

Till slut kunde jag lägga mig på soffan och har där fått några timmars ro till slut.

 

Behöver jag säga att jag känner mig en aning skör och mörbultad idag...?!

 

Idag blir inte många "knyck" gjorda...

 

 

Gomorron!

   Är lite i chock

Mitt i vårt julfirande med svärisarna, ringer telefonen.

Det är min bror.

Direkt när jag ser vem det är och med tanke på att han vet att vi har gäster, vet jag att nånting hänt.

Jag bara kände det på mig...

Jag trodde att det var något med hans fru, eftersom det har varit lite strul den senaste tiden med deras graviditet.

Men nej, det var inte det.

Men min känsla stämde. Något hade hänt.

 

Vår syster hade krockat när hon var på väg hem från jobbet.

Hon blev påkörd bakifrån då hon hade stannat i en korsning med väjningsplikt, för att släppa fram bilen som kom från vänster.

Han i bilen bakom uppfattade inte situationen alls och uppenbarligen inte min systers avsikt att stanna, utan drämde rätt in i hennes bil.

En rejäl smäll som gjorde att hennes bil puttades rakt ut i körbanan.

Som tur är missade bilen från vänster min systers bil...

 

Med smärtor i nacke och axlar blev det färd till närmaste akut för omfattande röntegenundersökningar. 

Som tur var hade inte min syster fått några allvarligare skador av det inträffade, utan var mest mörbultad i kropp och muskler. Och i själ och sinne.

 

Mamma och jag har just kommit hem efter att ha varit och hämtat henne från sjukhuset.

PUH!

Räcker det inte nu...?!

Jag bara undrar...?!

 

En stor varm KRAM till dig, älskade syster-yster! ♥

 

   Bråda tider...

...är det ju för de flesta i dessa juletider.

Själv tar jag det ganska piano.

I min takt. Och på mitt sätt. På det sätt jag orkar och kan. Vårt sätt.

Ingen hets och ingen stress.

Jag pallar inte. Vi pallar inte.

 

Det finns så mycket annat att tänka på...♥

OCH det blir jul ändå, trots allt...♥

 

Men idag blir det ändå liiite bråda tider i mitt kök.

Jag vill ju att allting ska bli bra, då svärisarna kommer på besök.

 

Ägg, potatis och sist, men inte minst, ska risgrynsgröten kokas.

Det andra är liksom förberett och ska bara värmas och plockas fram.

 

Duka ska jag göra.

Tända ljus överallt.

Men det är ju bara kuligt.

Ta ett varv med helvetesmaskinen (snabeldraken) ska jag oxå, men det är ju mindre roligt.

 

Sen så kan de komma.

Vid fem är det dags.

 

Nu återstår bara för mig att säga...

 

   Julstök i mitt kök

Först var jag i mammas kök och stökade till lite på förmiddagen.

Och hela eftermiddagen har jag stökat till i mitt eget kök.

Matlagning! (INTE bakning!)

 

Den stekta sillen i ättikan är härmed klar. Den gjorde mamma och jag tillsammans. Hennes är nämligen godast. Lika bra då att låta henne ha ett finger med i spa't...;)

Och så är det ju så mysigt att laga tillsammans.

 

Hemma i mitt kök är nu Susannes goda senap klar, Janssons frestelse står i ugnen och sedan är det köttbullarnas tur och så sist - julskinkan.

 

På Spotify spelas allsköns julmusik.

I muggen tror jag bestämt att det är dags för lite glögg.

Snart är det dags att "trilla" köttbullarna.

 

Varför allt detta julstök då?

Jo, denna jul ska firas med min sida av släkten; med våra fyra Boyz och med äldsta sonens flickvän och även hennes föräldrar faktiskt, med syrran och hennes kidz och med brodern, fast utan hans familj.

Detta sker alltså hemma hos mamma och pappa.

 

Och när det är den julen då vi inte är med Mannens familj på julafton, har vi haft som tradition att träffas någon av dagarna innan jul, för ett litet julbord och lite "dopp i grytan" (fast på vårt vis).

Ibland har detta skett hemma hos sväris, men oftast sker det hemma i vårt hem.

Så även i år...

 

Svärmor undrade om det skulle bli som vanligt, trots allt...

Och det är klart att det ska bli "som vanligt"!

 

Jag har sagt de innan och jag säger det igen - i denna ytterst ONORMALA situation som familjen befinner sig i, känns det extra viktigt att faktiskt hålla på VÅRA traditioner.

Så vi i alla fall får en känsla av att NÅGOT är normalt.

 

Vara tillsammans. Mysa tillsammans. Sakna tillsammans.

Men i alla fall - mysa så gott vi kan OCH tillsammans.

♥

 

Alltså kommer sväris med sambo hit i morron kväll.

På ett litet julbord med "dopp i grytan".

 

Och därför - julstök i mitt kök idag och i kväll...:)

 

Näpp, nu är det bestämt dags att kolla till Herr jansson!

 

Och förresten - på snöfronten intet nytt.

 

 

Ett konstant ytterst fläckvis "täcke" med 2 cm är allt vi har. :)

 

Ha en fin kväll!

   En go' kväll

Ja, jag hade faktiskt en riktigt go' kväll tillsammans med vännerna.

Vi pratade och skrattade, åt ostar, kex och frukt och hade både lite glägg och lite rött i glasen.

 

 

En mysig och lugn kväll helt enkelt.

 

Men så blev jag lite, vad ska jag säga...lite sorgsen när de hade gått. Och kände mig ensam. De skulle gå hem till sina män och jag kröp ner i en tom säng. Det kändes faktiskt extra tungt. Ensamt...

 

När jag plockade undan efter kvällens övningar, kom jag på mig själv med att nynna på den där gamla Gyllene tider-låten...När alla vännerna gått hem. Och texten gick rakt in i mitt hjärta...

 

Hjärtsmärta!

 

 

Men jag är glad. Att jag genomförde planen. Jag är glad att jag klarade det. Och jag är glad att det gick mycket bättre än förväntat.

Och så är jag lite stolt. Lite stolt att jag klarade det.

 

 

Idag ska jag lägga in sill med mamma. Stekt sill i ättika.

Och ikväll ska jag ugnssteka julskinka. Och sedan griljera den.

Det kommer att bli jobbigt faktiskt. Det var nämligen alltid Mannen som gjorde det.

Stolt som en tupp där han gick och pysslade om julskinkan och inväntade rätt gradantal.

Och sedan griljeringen. Rätt mängd skorpmjöl, ägg och senap? Japp, det blir bra...

Och sist, men inte minst, provsmakningen!

Ett mycket högtidligt moment i det Robertssonska hemmet. Som helst skulle övervaras av alla. Med Mannen i den stolta spetsen.

Blev den god? Var den för salt? Blev den för torr?

Åhhh!

 

Älskade Mannen, det blir tungt att göra detta utan dig! ♥

 

 

Goa, fina ni!

Ja, ni alla goa, fina bloggvänner!

Det är dags för mig att åter tacka er!

Tacka för alla fina ord.

Tacka för all pepping.

Ja, helt enkelt tacka för allt.

 

Tack för att ni finns allihop! ♥

 

   Är jag stark eller svag...?

   Cliffhanger'n

Äntligen är jag klar för dagen med diverse ting; städning, fnulerier och annat.

 

Nu tänker jag försöka ha en trevlig kväll tillsammans med vänner.

 

Hoppsan, det var ju det här med Cliffhanger*n från igår oxå, om ni kommer ihåg...?

 

Det skånska "snödjupet"...

 

 

Tja, det kan väl tänkas att det är lite...vad ska jag säga...fläckvis.

Men ändå - hela 2 centimeter! :)

 

Hoppas att ni oxå får en trevlig onsdagskväll!

   Bättre dagar, sämre dagar och Afroditiska fnulerier

 

 

Ja, i kontrast till gårdagens lite bättre dag, är dagen idag av en lite sämre karaktär.

Tyvärr.

Igår, när det var en liten bättre dag, smidde jag planer för dagen idag. Så dumt.

Efter gårdagens mys med mamma och syrran, satt jag på eftermiddagen och planerade för kvällens "tjejträff".

I kväll kommer ju två tjejer hit.

Tjejerna som är våra gemensamma vänner...Mannens och mina.

Och plötsligt känner jag mig bara så osäker.

Planerna från igår är som bortblåsta.

Alla de tapas som jag planerat att göra blir nu bara en liten ostbricka.

Jag orkar helt enkelt inte förbereda allt.

Känner inte för det alls.

Vad tråkigt det känns.

 

Så är det dock mest hela tiden.

Min hjärna är så oberäknelig.

Det som den ena stunden känns bra och lite roligt, känns i nästa sekund inte alls bra och mindre roligt.

Jag litar inte på mig själv.

Jag har därför svårt att planera.

Vet liksom inte riktigt vad jag vågar planera.

Jag vet aldrig riktigt vad jag kommer att känna för eller orka med.

Jag kan helt enkelt inte planera!

 

Faktiskt var det så även igår, inför att vi skulle åka till Malmö, syrran, mamma och jag.

När syrran ringde och frågade, sa jag först nej. Sen sa jag nja. Och sen sa jag plötsligt ja.

Det är inte riktigt jag.

Sådär velig är inte jag. Egentligen.

 

Och sådär har det varit hela tiden, sedan den jävla månaden augusti...

Jag vet inte VAD jag vill, OM jag vill, HUR jag vill...

OM jag ens KAN.

 

Jag försöker planera. Och jag försöker att genomföra.

Ibland genomför jag till och med planerna.

Ibland kan det till och med vara stora planer. Som faktiskt blir genomförda.

Som till exempel planerna att åka till Norrland. Jag genomförde faktiskt det. Det var stort.

 

Ibland är det väldigt små planer. Som jag försöker genomföra. Som jag ibland genomför. Men ibland inte. För att jag inte orkar. För att jag inte kan.

 

Det är jobbigt att inte känna igen sig själv.

Det är jobbigt att inte känna sig SOM sig själv.

Det är jobbigt att känna sig såhär halv.

 

Igår planerade jag stort för en ganska liten sak.

Idag känns de stora planerna för den lilla saken alldeles oövervinnliga.

Det blev plötsligt så stort.

Det går inte. Jag kan inte.

En liten, liten ostbricka kan jag. Nog. Planera. För.

Och jag kan träffa dem.

Men jag är lite rädd.

 

Jag känner mig inte som mig själv. Idag.

Idag är faktiskt en sämre dag.

Men jag ska genomföra de små planerna.

 

Åh, jag blir tokig!

 

   Bra dagar, dåliga dagar och hjärnans spratt

Som igår till exempel.

 

Jag hade en BÄTTRE dag. Tillsammans med nära och kära; syrran, morsan och jag i julvimlet.

Jag kände mig faktiskt glad. Emellanåt.

Jag njöt av att gå omkring i stan och insupa atmosfärer.

Jag gillade att sitta med fina syrran och fina mamman och fika.

Jag shoppade lite.

 

Jag kände mig inte ledsen eller sorgsen HELA tiden.

Det fanns stunder då jag faktiskt inte alls tänkte på sorg och smärta.

Stunder då jag kände mig "vanlig"...

 

Jag har kommit på att det ibland är skönt att röra sig i omgivningar där "ingen" vet vem jag är.

Där "ingen" vet vad som hänt.

Att jag kan gå omkring och känna mig just "vanlig".

Gärna tillsammans med någon som jag känner mig trygg med.

 

Men emellanåt kom de väldigt förvirrade tankarna över mig...

 

Som till exempel när jag gick omkring och kollade på kläder, då jag plötsligt började fundera på vad Nille skulle gilla att se mig i...

...jag kom på mig själv med att fundera på vad jag skulle kunna köpa till honom i julklapp...

...tankar dök upp kring vad jag skulle kunna tänkas få av honom i julklapp...

 

Poff! Tillbaka i verkligheten.

Och så kom jag på...

Verkligheten ja...

 

En känsla av att vara "ovanlig" kom över mig...

Jag kände mig plötsligt "konstig"...

 

I dessa lägen kan jag till och med få en liten yrselattack...

Jag tycker att jag plötsligt pratar forcerat...

Jag blir osäker. Känner mig...jag vet inte hur jag ska säga...men jag känner mig "konstig"...overklig.

Som om jag inte är jag liksom.

Då är det skönt att vara med trygga människor. Nära och kära.

Jag behöver inte förklara något.

Jag behöver inte känna mig "konstig".

Jag är trygg. Med dem.

 

Ja, hjärnan spelar mig små spratt emellanåt.

Och det är ibland svårt att skilja på verkligt och overkligt.

 

Det är ibland svårt att skilja på...allt.

Det är faktiskt svårt att hantera...allt.

 

 Men ja, jag hade faktiskt en riktigt bra dag igår.

Tillsammans med nära och kära.

 

   Mixat & trixat

   Den var bra

Ja, filmen alltså. Hamilton - men inte om det gäller din dotter.

Eller så var det bara jag som gillade att titta på Persbrandt...;)

Sevärd ÄR den i alla fall.

 

Idag blir det en tur till Malmoe. Ja, igen.

Mamma och syster ska in och "göra gång på" ett befintligt presentkort på Möllans ost. Trevligt, trevligt. Klart jag hänger med...

Och så skulle mamsen klara av de sista klapparna till barnbarnen.

Så, en kort men intensiv tur alltså.

 

Sen tänker jag att jag måste/bör vill städa lite idag.

I morron väntas nämligen besök.

Två av Mannens och mina gemensamma vänner kommer hit på glögg-kväll.

Ja, bara damerna faktiskt, men ändå.

Och jag är fullständigt blank i skallen kring vad jag ska bjuda på.

Ja, glögg och pepparkakor med ädelost är ju redan ett spikat inslag, men vad mer...?!

 

Tips någon? Vad bjuder du på om du ska ha en glögg-kväll?

 

Ni glömmer väl inte bort att fira en viss PRINSESSA idag, va...?! ;)

 

Endast det bästa är bra nog åt en prinsessa och cyber-presenten leverereras därför av specialinbjudna presentatörer...

 

Only for you, my friend...

GRATTIS!

 

(Update: "Dårarna" aka "de sköna bönorna", är från vänster: Susanne, Carina och Camilla)

 

Och varför ser de då så dumma förvånade ut...?!

Vi får kolla närmare...

 

 

Ha en fin dag!

   Dagen idag

Idag blev det en soft morron, efter en natt med mycket funderingar kring livet i allmänhet och döden i synnerhet...♥

 

Vid middagstid körde jag till en av byns konditorier och köpte ett gott bröd och några bakelser och så vidare med detta till mamma och pappa, där även syster min slöt upp.

En mysig stund tillsammans med nära och kära med andra ord.

 

Sen åkte jag vidare en sväng och klarade av de ALLRA sista julklapparna och så en sväng in till älskling ♥ på kyrkogården och sen hem igen.

 

Eftermiddagen har ägnats åt inslagning av diverse klappar.

Nu ÄR det klappat och klart!

 

Alldeles snart anländer Lina.

Ja, kanske inte Lina, i egen hög person, men väl hennes matkasse.

Till min förtjusning, eftersom fantasin på matfronten tryter för tillfället.

Till Boyzens förfäran, eftersom de inte är lika förtjusta i dess innehåll som mamman sin.

 

Yngsta sonen uttrycker det såhär:

"Vi tar goda ingredienser och så lägger vi till lite äckliga och så sätter vi ett snyggt namn på det"...typ.

 

Endast ett par gånger har jag varit riktigt missnöjd.

En gång när jag tillagade matvete på Linas vis och en gång när jag lagade en quinoa-rätt. Ehhh...sådär...

Annars - nöjd.

 

Kvällen då?

 

Jag ska sitta på HELA ryggen HELA kvällen i soffan.

Och avnjuta det ena programmet efter det andra.

"Morden i Sandhamn" bland annat.

Och så satsar jag på att ikväll se Hamilton 2, eftersom jag igår blev alltför trött för att ens sätta igång den.

 

 

Säkert ska jag unna mig lite varm och god glögg till TV-tittandet och "sofflockandet".

Tända lite massa levande ljus, bara vara...

 

 

Önskar er alla en fin måndagskväll!

 

 

"I will always love you"

♥

   Gott & blandat

Måndag och exakt en vecka till jul.

Klappat och klart sånär som på en klapp till äldsta sonen och så en till "julklappsleken".

Julkänsla? Njaäääeee. Inte direkt faktiskt.

 

Sitter och försöker vakna.

Dock, denna måndagsmorgon, utan "The Voice" på TV.

 

Lyssnar på nyheterna. Och förfasas.

Dödsskjutningar i USA. Igen.

Fruktansvärt! Galet! Sjukt!

 

Besprutade julgranar. Jaha, och? Höll jag på att säga, men det sa jag inte...

 

Kollar FB och allas uppdateringar kring censureringar i Kalle Anka och andra påhitt såsom att pepparkaksgubbar skulle vara rasistiska...

Amen för faen! Säger jag bara. Ge upp!

Jag pallar inte.

Hur orkar man lusläsa samhället på detta sätt och plocka fram alla dessa barocka idéer?!

Som sagt, jag pallar inte.

Orkar inte delta i denna typen av diskussion.

 

Måndag.

Ska försöka vakna nu då.

Ute är det grått och trist.

Den skånska snön nästan bortregnad.

Duggregn.

Mysigt. Not!

Juligt då? Nä, inte alls.

 

Äh, kom igen nu Afrodite!

Vakna!

 

 

Carpe Punctum!

   Sorg

Läste just om en FB-väns tragiska öde.
Kvinnan i hans liv dog i kväll.

Kvinnan som även var min arbetskamrat under några år.

En kvinna i 65-årsåldern.

Så jävla onödigt!

När jag lästa hans statusuppdatering på FB, var jag genast tillbaka i augusti månad.

Då jag var i samma situation som honom.

Jag kan känna hans smärta liksom jag fortfarande känner min...

Och jag lider verkligen med honom.

Jävla orättvisa liv!

 

   Om att känna sig "lost"

De senaste fyra månaderna har varit ett rent helvete. På alla sätt.

Total jävla chock blandat med sorg, smärta och en saknad som är obeskrivbar.

Tillvaron har känts overklig.

Jag har inte kunnat fatta det som hänt.

Och det gör jag faktiskt inte än...

Tillvaron KÄNNS overklig.

Livet känns väldigt ogreppbart.

Jag känner mig så jävla lost!

 

Och ändå går tiden...

Dagar blir till veckor och månader.

Fyra månader har gått. Och jag vet inte hur det har gått till.

 

Och snart är det jul.

 

Jag försöker att skapa stämning.

Göra mysigt.

Ha samma traditioner.

Och jag har köpt julklappar.

 

Och så mitt i alltihopa - kommer känslan...

 

"Amen det här är ju helt jävla ofattbart! Det är ju inte sant! Det KAN ju inte vara sant!?"

 

Nille - jag kan faktiskt inte fatta att du är borta. Att du inte kommer hem mer. Aldrig. Det går inte att ta in. Jag KAN inte! Ta in det. Förstå.

 

Jag känner mig så jävla lost!

 

Livet är så jävla orättvist.

Och ganska ofta känns det meningslöst.

Inte så att jag är suicidal, men det är så otroligt svårt att hitta nån mening med någonting. Egentligen.

 

Boyzen. Våra älskade Boys. De skapar mening. För mig. I min tillvaro.

Mitt hjärta blöder för dem med. Utan sin pappa. Alltid. Så onödigt. Så sorgligt. Så jävla onödigt!

 

När jag tänker på vardagliheter. Sånt som hör livet till.

Att jag ska jobba.

Handla. Laga mat. Städa. Tvätta. Fixa och dona.

Känns det som om det kvittar. Jag skulle kunna säga att jag skiter i vilket. Egentligen.

 

Varför ska jag jobba? Jag finner ingen riktig mening med det. Jag har tappat gnistan. Jag känner inte för det längre.

Jag känner mig inte som JAG längre.

Jag kan inte längre.

Men jag vet att jag måste. Och den kommer. Väl. Tillbaka. Känslan. För jobbet. Hoppas jag.

 

Handla, laga mat, städa, tvätta. Ja, vad ska jag göra?! Jag måste ju. Samtidigt håller det mig oxå sysselsatt. Och fungerar som en slags terapi. Medan jag kör med dammsugen, tänker jag, får ut aggressioner och frustrationer. Likadant vid grytorna och i tvättstugan. Tankar kommer och går. Ilskan sprutar. Frustrationen stänker. Skiten ska bara ut!

 

Och samtidigt känns det så jävla meningslöst. Jag skiter väl i vilket liksom...

 

Jag känner mig så jävla lost!

 

Utan dig, Mannen.

Saknaden är för jävlig.

Jag älskar dig! ♥

 

 

   Det blev...

...en tur till "gamla" arbetskamraten.

Lite vin och ostbricka.

Samtidigt som vi sneglade på "Så mycket bättre". Kommenterade det vi såg och hörde.

Okonstlat och enkelt.

Skön och avslappnad samvaro.

Lite lugnt samtalande.

Härligt.

 

Det värsta med att ha varit borta är att komma hem.

Nuförtiden.

Känns konstigt.

Så tomt.

Ensamt.

 

Nu blir det natten.

Hopp i loppelådan.

 

 

Vi "ses" i morron!

   Förvirringen är total

   Det sämsta...

   Örongodis

   Kalldusch

   I'm off

   En tur till sväris

Idag blir det en tur till Stora Staden för ett besök hos kära svärmor.

Och jag tror besämt att hon planerat en promenad i folkvimlet innan vi landar i hemmet för intagande av en måltid. Kanske till och med bjuds på ett glas vin...

 

Några klappar ska jag försöka fixa medan jag befinner mig i stadsvimlet.
 För, även om jag (helt otroligt) ligger ganska bra till avseende julklapparna, finns ett par kvar att fixa.

 

De senaste åren har Mannen kunnat fixa julklappar via internet. Det mesta har liksom gått att beställa hem via olika hemsidor.

 

I år har Boyzen inga speciella önskemål. De har inte kommit på vad de önskar sig av tomten. Godingarna! ♥

Jo, en sak...men det går ju inte att uppbringa...

 

Så, förutom ett par uttalade saker, har de i år helt enkelt bara sagt - "Överraska oss"! Och det ska jag försöka göra. På bästa sätt.

Och så har vi kommit överens om att hålla klappandet på en "rimlig nivå", utan överdåd.

 

Nåväl...det kommer väl att bli jul i år med...trots allt...♥

 

 

Gomorron och ha en fin onsdag!

   En liten försmak + uppdatering

Granen anno 2012 är inne i Casa del Afrodite och är även klädd.

 

 

 

 

 

 

Japp, helheten kommer den oxå.

Sen.

Ska bara få till en bra bild...

En kvällsbild.

 

Update:

 

Inte helt nöjd med bildkvalitén är jag, men men...här är den i alla fall. :)

 

 

Update 2:

Kvällsgott till teet med julsmak; några fikon, hembakt saffransskorpa, hemlagad kola och hemgjord Mozartkula.

Gottigottgott! :)

 

   Dagen idag

Idag ska spionen granen få lov att komma in från kylan.

I dagarna två har den stått i förrådet.

Igår blev den "preparerad".

Och idag är det alltså dags.

 

Gran i Casa del Afrodite anno 2011:

 

 

2010:

 

 

2009:

 

 

2008:

 

 

Ikväll kanske ni får se granen anno 2012 i bild.

Uppklädd och fin.

 

Godmorgon!

   Så mycket tankar och känslor

Ja, det har sedan den 10 augusti varit ett otroligt kaos i sinne- och känslovärlden. Och det är så fortfarande. För mig. För Boyzen och för övriga nära och kära, på ett eller annat sätt.

 

Livet är turbulent.

Tankar flackar och far.

 

Känsloyttringarna är många och av väldigt olika karaktär.

Och kan skifta inom loppet av en sekund.

 

Känslan av att vara väldigt labil, skör och sårbar är konstant närvarande.

Sorgen ligger som ett tungt moln ovanför och kan när som helst brisera och släppa sin nederbörd ifrån sig. Över kinderna...eller osynligt - i hjärtat.

 

Det är kaos.

Det är fantamig helt jävla otroligt!

 

Och det är faktiskt i det närmaste obeskrivbart.

Jag saknar ord.

Och ändå finns så mycket tankar, känslor, frågor...i ett enda sammelsurium.

 

Jag skriver av mig mycket här i bloggen. Visst.

Jag kan vara ganska personlig. Absolut.

 

Men aldrig privat. Nej, det är en stor skillnad. I att vara personlig och privat. Och balansen är ibland hårfin, men ack så viktig och nödvändig. Tycker jag.

 

Integritet, ni vet...

 

Men ibland önskar jag ändå att jag kunde få ur mig allt. Även det privata. Släppa på integriteten lite...För det finns så mycket. Så mycket som gör så ont. Men nej. Jag kan och vill inte. Nä, det är för privat...

 

Jag pratar med kuratorn om det, en del. Jag pratar med nära och kära om det, en del.

Men det finns ändå SÅ MYCKET som stannar på insidan. MIN insida. I mina sammelsuriumtankar...blandat med förvirrande fakta...

 

Ibland är det tungt att bära.

För att inte säga - jävligt tungt!

 

Och jag börjar komma till stadiet av att känna ett otroligt behov av att skrika. Ett behov som i och för sig kommit och gått de senaste fyra månaderna. Men som nu känns så påtagligt. Så pockande.

 

Att få SKRIKA ut min SORG.

 

Och min FRUSTRATION.

 

I ett fullständigt frustrerat PRIMALSKRIK...!

 

 

Jag vet bara inte var jag ska göra av mig själv när jag gör det...

 

Mannen...jag vet inte vad jag ska göra, vad jag ska säga...vem jag är längre. Vem ÄR jag...?!

 

Jag är så vilsen.

Och jag är så frustrerad.

 

Jag är så ofattbart sorgsen.

 

Jag saknar dig! ♥

   4 månader

   På tur - del 2

Hänger ni med på en tur runt...

 

???

 

Jag sticker nu i alla fall...

 

 

Hej Pållarna! Ska ni med? Nähä...då promenixaqr jag väl själv då...

 

 

Jag försökte faktiskt få dem att posera lite bättre, men den bruna ville bara käka och inte alls ha någon ögonkontakt med mig. Nästan så att han/hon vände bakändan till...

 

ÅH!

Me like!

 

 

 

Jag har alltid tyckt att det är nåt särskilt med den medeltida arkitekturen. Den har alltid fascinerat mig. Så vacker!

 

 

Ett ensamt picknick-bord även här...

 

 

Känner ni igen bilden?

Mannens bild "Stay the path"...

 

 

 

Nästan samma i alla fall.

 

Och jag lovar Mannen! jag försöker! ♥

 

Gnistrande snö...

 

 

 

 

Fortsatt promenad...

 

 

View ut över de skånska vidderna...

 

 

 

VA?!

Kalles klätterträd?!

 

 

Nej, men väl ett populärt stopp då vi var här med barnen när de var små.

Då skulle det klättras minsann! :)

 

 

Vackert!

 

 

Framme vid slottet igen.

 

 

Nämen, vänta!

Gungor!

Med kedjor.

Aha!

 

 

Och det blåste nästan inte alls!

Jag måste bara prova...

 

 

Äh, det blev inte riktigt bra, men what thä häck...det går ju fler tåg.

Och om sanningen sak fram, frös jag nåt så förskräckligt om händerna vid det här laget, att jag gav upp.

 

Ok...mot bilen!

 

 

Men vänta nu...vad är det där för konstig fågel...?!

 

 

Äh, just det! Det är ju bara Nils Holgersson som är ute och flyger på Akka! :)

 

Och det där då...?!

 

 

Vänta på mig!

 

En snabb fika...brrr...sen in i bilen och hemåt!

 

 

Hej då, Svaneholm! Vi ses snart igen!

 

 

Jag vet inte om ni orkade hänga med på min tur, men tackar er som gjorde det för sällskapet! :)

 

Kram och ha en fortsatt fin andra advent!

   Afrodite och yngsta sonen på tur

Vi packade fikakorgen och begav oss till stranden med kameran i högsta hugg, sonen och jag.

 

 

Vi lekte lite med kameran och fotade bland annat hans fotsteg i snön...

 

 

Utsikten vid stranden...

 

 

Utsikten från parkeringen.

En view som jag tror att vissa norrländskor minns som vajande fält, med inslag av vallmo och blåklint...

 

 

Ett ensamt picnick-bord...

 

 

Ludwig tyckte att vi skulle fota kedjorna på gungorna...

 

 

...och det var ju en utmärkt idé, men eftersom de hela tiden rörde sig var det svårt att få nån riktig skärpa.

Men den här blev ganska cool...

 

 

Som en tavla. :)

 

Mamman passade på att njuta en stund i solskenet...

 

 

...i sedvanlig Afrodite-pose.

 

Vi hade fikakorg med oss, men när vår fotosession var över, var vi så djupfrusna att picknicken, innehållande varm choklad och lussekatter, dukades upp inne i bilen.

Det gick bra det med och var riktigt mysigt. :)

 

På vägen från Mossby och vidare mot hemtrakten, stannade vi bilen i vägkanten flera gånger och jag hoppade ur bilen för att fota.

Sonen, som nu tyckte att det räckte, log och virrade på huvudet. Fullt medveten om sin galna mors, ibland, lite tokiga beteende. :)

 

Skånska landskapsbilder...

 

 

Öppna landskap...

 

 

 

Romeleåsen i bakgrunden...

 

 

En kyrka svischade vi förbi...i Hassle-Bösarp, närmare bestämt...

 

 

De här två bilderna blev ganska coola...

 

 

 

Sonen deklarerade på hemvägen att han tyckte det räckte med utflyktande för dagen. Tyckte att det var för kallt.

Själv hade jag inte riktigt fått nog, utan begav mig till skogs.

Till Svaneholmsskogen.

Men mer om det senare.

To be continued...

 

Förresten!

Det fina vädret vi hade igår är nu ett minne blott!

I Skåneland råder väder-kaos!

Klass 2-varning är utfärdad - "snöfall som kan ge kraftig drivbildning".

Sträng blåst tillsammans med en massa snö alltså. Ingen bra kombo.

 

Dagens utflykt till Emporia ställs därför in tills vidare.

 

Men, som sagt, mer om Svaneholmsskogen senare...:)

   Sagan om Afrodite's

Det var en gång en blogg som hette Afrodite's.

Bloggen föddes mitt under pågående tenta-studier en kulen och sen kväll i slutet av december 2008.

Den nionde december, närmare bestämt.

Bloggen firar alltså sin 4:e födelsedag just idag!

GRATTIS AFRODITE'S! ♥

 

 

Bloggen Afrodite's är en liten hörna där såväl stort som smått ventileras, där livets vardagligheter blandas med livets, ibland, skoningslösa allvar.

 

Kvinnan bakom bloggen, självaste Afrodite, är en kvinna mitt i livet som bor tillsammans med tre av sina fyra söner i en liten Skåne-håla.

 

 

 

Afrodite's är en mix av livsberättelse, recept, musik, dikt, ordspråk...ja, egentligen allt som Afrodite gillar. Detta blandar hon i en gryta och fördelar i bloggen efter humör, behag och sinnesstämning.

 

Under lång tid handlade bloggen främst om Afrodite's studier under de år som hon, "på gamla dar" bestämde sig för att sluta sitt arbete som undersköterska och börja plugga till gymnasielärare i svenska och historia på Malmö Högskola.

 

Under studietiden plågade hon sina läsare med sin fruktansvärda tenta-ångest.

En ångest som i nästa sekund förvandlades till tok-glädje då en tenta var över och hon blev godkänd på en kurs.

 

 

Detta blandat med ett helt vanligt och ett mindre vanligt familjeliv, om vänner och om vardag.

 

Afrodite och hennes fyra söner kommer för alltid att minnas augusti 2012 med en otrolig smärta i sina bröst.

Det var då deras liv ställdes på kant.

 

(En underbar och typisk bild på min Mys-Man! ♥)

 

Det var då Afrodite's livskamrat och barnens pappa plötsligt insjuknade i en fruktansvärt aggressiv infektion och dog inom loppet av tre dagar.

 

 

Från att ha varit en helt frisk 47-årig man, förvandlades han till en sjuk person som krävde omedelbar intensivvård.

Detta utspelade sig under 3 helvetes-dagar i augusti 2012, den 8 till den 10, närmare bestämt.

Läkarna stod maktlösa.

Så gjorde även Afrodite. Och sönerna.

 

För tillfället behandlar Afrodite således ofta ämnet SORG och livet efter en stor tragedi, ett stort trauma.

 

 

Hur finner man en ny mening med sitt liv efter en sån här tragedi?

Afrodite har fortfarande inte svaret.

Hon vet inte. Ännu.

Hur hon ska finna en väg. Till ett nytt liv. Utan sin älskade make. Och barnens älskade pappa.

 

 

Hjärtat blöder. Ofta.

Saknaden svider. Mycket.

Längtan. Är stor.

Kärleken. ÅH!

 

"Varför-frågan" hänger som ett stort och tungt, svart moln över Afrodite och hennes fyra söner.

 

 

Men på något sätt måste dessa 5 familjemedlemmar försöka hitta tillbaka till livet igen.

De försöker. Men det är på vilsna och väldigt ostadiga ben.

 

"Sagan om Afrodite" fortsätter...♥

 

   Efter en svettig natt...(uppdaterat)

...fylld med mardrömmar som jag inte har en aning om vad de handlade om, tack och lov, vaknade jag klockan 6. Kände att jag nog inte skulle kunna somna om.

Låg en stund och proppade mig full med pepp "Inte tänka, inte känna, inte tänka, inte känna...bara SOVA"!

Sov mänska!

Och somnade faktiskt om. Och sov till 9.20!

 

Underbart!

 

Men känner jag mig utsövd?

Nä.

Den känslan existerar inte i numera.

Känslan av att ha sovit gott och vakna utvilad.

Hur mycket eller lite jag än sover...

Jag känner mig aldrig pigg, aldrig utvilad...bara trött och matt. Hela tiden.

Slut på energi.

 

Nåväl.

 

Vad händer idag då?

Ingen aning!

Inget finns på agendan.

Jag kan göra precis vad jag vill.

Och det känns nästan tråkigt faktiskt.

För jag vet ju inte vad jag vill.

Blir nog en "ta-han-om-hemmet-dag".

Pyssla om det lite.

 

Igår kväll, när yngsta sonen gick genom TV-rummet, utbrast han:

 

"Mamma, du ändrar om hela tiden".

"Gillar du inte det då", frågar jag.

"Jo, det är fint", säger han och ler...

 

Ja, och det är nog sant.

Jag ändrar om lite. Fixar och trixar i hemmet.

Jag försöker nog skapa trygghet. I allt det otrygga.

Jag köper lite nytt. Sånt som Mannen och jag tittat på tillsammans. Sånt som jag/han/vi gillar.

Jag älskar att, vad ska jag kalla det...inte pynta, inte inreda...men att pyssla i hemmet. Göra om lite. Flytta runt lite. Det har jag alltid gjort, så det är i och för sig inget nytt.

 

Men känslan jag har just nu när jag gör det är nog just det - att jag försöker skapa trygghet i allt det otrygga.

Inte alls så att jag försöker utplåna det som Mannen och jag "byggt upp" tillsammans, utan bara som en liten "mini-renovering".

 

 

Såna här "toppar" har vi tänkt köpa i evigheter, men aldrig kommit till skott.

När de nu såldes ut till halva priset...ja, klart att de fick komma med hem.

(Ja, vet...inte särskilt snyggt arrangerat med sladdarna...)

 

 

Två stycken brickbord, som jag sneglat på länge.

Och två lila runda mattor som matchar resten av inredningen i TV-rummet.

Vet inte riktigt vad jag ska ha stående på dem. Men just nu är det bara lila blockljus och några smidesstakar.

(Och bakom dessa brukar det stå ett "smidesfönster" med en massa ljuslyktor. Lite för att dölja luckan i väggen. Men det fick jag ta bort, annars hade ni inte sett brickborden. :) Och igen - jisses vilken massa "sladdkludd" jag har!)

 

Igår kom jag på mig själv med att jämföra känslan "att bygga bo" med när man är gravid. Och förbereder inför babis ankomst. Mamman "bygger bo", fixar, och förbereder.

Jag tror det är lite så jag gör. Bygger bo. Vårt bo. Mitt bo.

 

Äh, jag vet inte.

Vilket mastodont-inlägg det här blev...

...med en massa surriga känslor.

 

Tror jag behöver lite mer kaffe.

Kanske klarnar tankarna. Lite.

 

Vad gör ni idag?

 

Godmorgon!

 

Update:

 

Ett strålande väder gjorde att jag fick en plötslig lust och ingivelse att jag ville till stranden.
Jag ville fotografera.

Och komma ut i det fantastiska vädret.

Ludwig, yngsta sonen, var på direkt.

 

Efter strandturen var vi, minst sagt, djupfrysta.

 

Yngsta sonen hade fått nog.

Men jag, jag fortsatte.

Till skogen.

Svaneholmsskogen.

Tog en riktig power-walk faktiskt.

Naturligtvis med stopp för bildtagning. :)

 

Oj, vad jag känner mig uppiggad. Faktiskt.

Riktigt skönt.

 

Var är bilderna då, undrar kanske ni...?!

De får ni se i morron!

 

Oh oh, en cliffhääänger!

Som jag vet att somliga inte gillar. Alls.

Men så är det.

 

Nu blir det matlagning i Casa del Afrodite.

Och sen häng i soffan. Tror jag.

 

Ha en fin kväll!

 

   Fredag (igen)

Läkarbesöket gick bra.

Jag tror att läkaren fattat att jag har "koll på läget" och inte egentligen vill vara sjukskriven, men att jag är fullständigt oförmögen att kunna utföra mina arbetsplikter för tillfället.

Jag vill, men jag kan helt enkelt inte.

Det finns ingen energi, ingen motivation, ingen...äh, det finns egentligen inget. Förutom en massa meningslöshetskänslor.

 

Men sist jag var på besök på jobbet, kände jag i alla fall ett sug. En känsla av vilja. En ljusglimt.

I allt det mörka.

Men inte nu.

Det är en tung tid framöver.

Kopplat till så många minnen. Så många traditioner. Så mycket...ALLT!

Jag pallar inte.

Jag har knappt vilja och energi så det räcker till mig själv.

 

 

_________________

 

 

Fredag.

Lagade mat.

Hällde upp ett glas vin.

Rörde i grytorna och smuttade på vinet.

Tände ljus och värmeljus överallt.

 

Matdoft, stearindoft, vindoft i en härlig symbios.

En föraning om fredagsmys.

 

Plötsligt kom jag på mig själv att lyssna efter ett grepp i ytterdörrshandtaget...

Höra dörren gå upp...

Höra ett "Hallå"...

 

DITT "hallå"...♥

 

Jag fick en känsla av att "allt var som vanligt"...att vi skulle ha ett "normalt fredagsmys"...

Jag väntade och fantiserade alltså, fyra månader efter att du blev tvungen att lämna mig och Boyzen, om att du skulle komma hem, öppna dörren och annonsera din hemkomst...♥

 

AJ!

Det där gjorde ont! Som fan!

I hjärtat.

 

*SAKNAR*

*ÄLSKAR*

 

   Fredag (Uppdaterat)

Jag vet inte mycket om vad dagen och kvällen har i sitt sköte faktiskt.

Jag vet att jag ska lämna bilen på service klockan åtta.

(God jul liksom...)

Jag vet oxå att jag ska till läkaren och prata sjukskrivning klockan två.

Däremellan har jag ingen aning.

Och inte efter.

Ganska skönt. Jag kan göra precis vad jag vill. Om jag vill.

 

Jag vet att jag ska ta en liten sväng till mamma och pappa oxå någon gång under dagen.

Jo, ni förstår att det verkar som om det går en smitta i bloggarna.

 

Kommer ni ihåg det här...?

Denna ohyra har nu alltså färdats över stock och sten, från Norrlands djupaste skogar och ner till de Skånska slätterna, genom bloggen och över till mina växter.

 

I förrgår hittade jag "möget" på en slags palm jag har.

Som vanligt var första känslan att "jag slänger den"!

Men den är liksom lite speciel...(tycker jag)...

 

(Japp, den är utsläppt ur karantänen...men jag vet inte...ser lite skumt ut ännu...)

 

...och tyckte därför att det var lite synd att kasta den utan att ha gett den en chans.

Så jag ryckte ut till mamma, "The Terminator".

Som behandlade "möget" med en såpa och vattenlösning.

 

Nu sitter blomman i karantän hos The Terminator.

(Jag glömde fota den och just nu är den ju inte hemma, remeber...?!)

 

Och idag är det dags att sätta nästa växt under samma behandling.

Och denna gång - en av mina älskade orkidéer!

 

 

 

Hujedamig! Hur ska detta sluta?!

Camilla - håll ordning på din ohyra nu! ;)

 

Förresten!

 

Mina lökar blommar oxå!

 

 

Fast...jag tycker, helt ärligt, att mina lökar är schysstare än Carinas! *fniss*

I alla fall hyacintlökarna...;)

 

Och så...ingen fredagsfräckis förvisso, men väl en liten rolig historia...:)

 

Det var fredag, den sista lektionen och barnen var osedvanligt stökiga.

Efter ett tag fick den vikarierande läraren nog och röt: ”Vill alla idioter i klassrummet vara vänliga att stå upp?”

Det blev helt tyst och stilla i klassrummet men efter ett tag reste sig lille Per upp.

Läraren blev överrumplad och frågade: ”Varför anser du dig vara en idiot?”

Lille Per svarade: ”Det gör jag inte. Men jag tyckte att det var synd att du skulle stå upp alldeles ensam.”

Moahahaha! :)

Nä, fredagsfräckisarna är ju liksom Susannes grej! :)

Nu, innan bilinlämning och bekämpningar av olika slag, vet jag att det blir lite mera kaffe och kanske en och annan blogg hinner besökas.

 

Önskar alla en härlig fredag!

 

Godmorgon!

   Dagens namn:

Niclas

 

Grattis på namnsdagen, älskling! ♥

 

   Känslan idag är:

   Sonen Ludwig...

 

...sjunger Tenacious D:s "Fuck her gently"...

 

(Efter denna inspelning kommer andra låtar, som ligger på sonens "lina" på hans youtube-konto, men det är bara första låten som Ludwig spelat in. Andra låten "på linan" är en låt av och med äldsta sonen och hans tidigare band. Och en helt annan typ av musik...)

 

I måndags la han upp den på Youtube och Facebook, med texten..."Har spelat gitarr i ett år och sjungit i ett par månader. Tänkte nu skämma ut mig genom att lägga ut denna covern jag gjort! :)
Ingen jätteseriös låt men jag tyckte det var kul! :)"

 

Du skämmer inte ut dig, Ludwig! ♥

 

Han har spelat in (hemma) en skiva som han kallar "En nybörjares resa genom musiken".

Och den är bara så fin!

På skivan finns några covers, men även egenhändigt skrivna och producerade låtar, bland annat en som han tillägnat sin pappa, som beskriver smärtan efter allt som hänt. En är tillägnad mig ♥ och en är tillägnad hans äldsta storebror (men även mellanbröderna).

 

HAN är bara så fin!

Jag älskar dig, unge! ♥

   En lista och total urladdning

Igår, när jag kom till kuratorn, frågade hon mig vilken känsla jag kom med för dagen.

 

Och jag svarade "URGRÖPT".

 

Ja, jag kände mig urgröpt, urholkad. Tom.

Och så pratade, pratade och pratade vi...

Så skönt!

 

Sen körde jag en sväng in till Ystad i olika ärenden. En del lite trevliga och andra mindre trevliga ärenden...

Men det är en helt annan historia...

 

På kvällen kom den. Urladdningen. Då kom alla känslorna på en och samma gång.

Det svallade, det vällde, ja, det fullständigt svämmade över av känslor...

 

Inget ovanligt. Alls. Men det var med en sådan kraft att det gjorde ont i varje muskel i hela kroppen.

Särskilt hjärtat.

Hjärtsmärta!

 

Det blev en jobbig natt.

Och jag såg ut därefter i morse när jag vaknade.

Och jag känner mig därefter idag.

 

Eftersom det är ganska tomt i skallen idag och det kan tänkas att jag har lite annat för mig, har jag snott en liten lista inne hos goa Znogge.

 

Frågorna ska besvaras med hjälp av boktitlar från min egen bokhylla.

Ganska trevlig faktiskt...

 

Hej!
Till vår ära

Hur känns det?
Skynda att älska

Hur har din dag varit?
En komikers uppväxt

Vad har du på dig just nu?
Författarens verktygslåda

Vad lyssnar du på just nu?
Populärmusik från Vittula

Vad ser du om du tittar till vänster?
Det fördolda

Hur är vädret hos dig?
En plats i solen

Vad ska du göra i helgen?
Snabba cash

Vad önskar du dig till julklapp?
Två nötcreme och en moviebox

Hur ska du fira jul i år?
Kalla det vad fan du vill

   Vardagslyx

   Advent, julskyltning och fullständigt onormalt

 

 

Det är absolut inget särskilt med vår by. Inte alls. Men det har alltid varit nåt särskilt med att gå på byns julskyltning till första advent. Tyckte vi.

 

Vi har varit på andra julskyltningar, både i Ystad och Malmö, men det var liksom inte samma sak. Inte samma känsla. Alls.

 

Vi brukade gå och strosa, kolla i fönsterna, kolla på folk, småprata, stanna till och dricka lite glögg, gå in och ut ur butiker, kanske handla lite, kommentera det vi såg och upplevde, kanske stötte vi på någon bekant och hejade eller så träffade vi några vänner och pratade lite.

 

Inget märkvärdigt alls. Men bara så mysigt. I all sin enkelhet.

 

Sen kom slutklämmen - att handla goda adventskakor med oss hem. Planera för den goa adventsfikan vi skulle ha tillsammans.

Mannen, jag och Boyzen och vår gemensamma adventsfika...♥

 

Vi fikade och mumsade och sen brukade ju killarna försvinna till sitt. Och sen satt vi och bara mös. Mannen och jag. Tillsammans. VI.

Drack glögg. Såg kanske nån film.

 

Åhhh! Vad jag saknar detta! Som jag saknade detta idag!

 

Åh, vad jag saknar DIG, Mannen! OSS!

Ja, jag saknar oss. VI!

 

♥

♥

♥

 

Idag gick jag på julskyltning med syrran och mamma.

Mysigt. Men inte samma sak. Alls.

 

Vi avslutade med en fika hemma hos mamma och pappa.

Gott och mysigt. Men inte samma sak. Alls.

 

Ganska snart gick jag hem. Fick liksom ingen ro där...

 

Och så när jag kom hem, då fikade Boyzen och jag.

Mysigt! Gott! Men ändå inte samma sak. Alls.

Älskade Boyzen! ♥

 

Vår första adventsfika utan DIG, Mannen! ♥

 

Det är bara så jävla sorgligt. Så tungt. Och fortfarande alldeles förbannat ofattbart!

Så jävla onödigt!

 

Jag vete faen vad jag ska ta mig till!

 

Jag känner mig så HALV...

 

Och hjärtat gör ont...

 

Det är bara så tomt...

 

   Advent á la Afrodite

Adventspyntat TV-rum...

 

 

Årets färg är inte helt otippat LILA!

Men vänta nu...visstja, det är ju ALLTID färgen numero uno här hemma! :)

 

Japp, mitt TV-rum. Med äkta bastukänsla, om ni hade frågat Simon & Thomas.

Men jag fullkomligt älskar mitt furutak!

Och jag älskar lila färg!

 

 

I bakgrunden - min lilla skräp mys-blogghörna! :)

 

Nåväl...

 

Lite närbilder...

 

 

Mossa - direktimporterad och egenhändigt plockad från de Norrländska skogarna i oktober!

 

 

En lila Kalla...

 

 

Lila orkidé...

 

(Hujedamig, tänker nog vissa - ÄNNU mera bastukänsla! Moahaha!)

 

 

Japp, advent i mitt hus och på mitt sätt. ♥

The Afrodite-way...

 

 

Ha nu en fin advent!

   Hej mitt vinterland

Japp, inte bara första advent är här, utan även snön har kommit till Skåneland minsann!

 

 

 

 

 

Näpp! Dags att göra "Sten, sax eller påse" om vem som ska stå för snöskottningen!

 

Ikväll är det julskyltning i byn och på det blir det traditionsenlig adventsfika.

 

Ha en fin första advent allihop!

   Den väldigt lata lördagen med promenad längs Memory-Lane

   Ett möte, en tanke, en OMtanke