Dagen...

...inleddes med att jag förevigade första blomningen av Mannens alldeles egna gullregn.

Ditt träd blommar nu, Nille! ♥

 

 

 

 

 

Sen åkte syrran, mamma och jag till Ystad för att uträtta lite "ärenden", fika och allmänt bara mysa ihop.

 

Den 31 maj 1998 dog min systers förstfödde son, endast 1 år och 9 månader gammal i den fruktansvärda sjukdomen leukemi.

 

Idag, 15 år senare, ser det ut såhär på hans gravplats...♥

 

 

 

 

 

Bara så fint! ♥

 Älskade lille "Alle-palle"...♥

 

Sen uträttade jag ett ärende som jag, sedan min älskade make dog i augusti 2012, varit oförmögen att genomföra.

Nämligen att utse och beställa hans gravsten.

Nu är det gjort och på tisdag träffar jag stenhuggaren själv på kyrkogården för att diskutera lite detaljer.

Allt för att det ska bli så bra som möjligt.

 

Sen blev det däcket i ett par timmar.

Och sen grillade jag och Boyzen.

 

Just nu har jag krupit i min älskade jamis, sjunkit ner i soffan och avnjuter finalen av Let's Dance.

 

Annars då?

 

Jo, jag tycker att de som slänger ur sig anonyma kommentarer i syfte att vara elaka, okänsliga och rent av allmänt dumma i huvet, kan HÅLLA KÄFTEN!

Tack!

 

Fortsatt trevlig fredagskväll!

   Härmed...

   Blogga - Pausa!

Afrodite utlyser härmed en liten bloggpaus på några dagar och hoppas att alla får en fin sista vecka i maj!

 

På återseende eller återhörande!

 

 

Ps. Glöm inte att anmäla ditt intresse för kvällen då Skåne möter Norrland i en bloggträff!

OSA här!

 

Kramar

från

   Ord är ibland överflödiga!

 

 

   Bloggpaus...

...tänker jag inte ta, men igår under kalaset då bara bestämde jag mig för att INTE tänka blogg.

 

Då kom näst äldsta sonen på sin mor med att försöka bloggskolka och fixade en bloggbild av "Kall(e) i ugn", tagen på sin mors kladdiga och halvätna tallrik...

 

 

Ja, det är mycket sås. Och det ska så vara. Eftersom den är så jädra god! :)

 

Här slevar hon, helt ovetande om att hon blir förevigad, in, moren...

 

 

Och här vet hon om att hon ska hamna på bild och "sitter fint"...

 

 

Och här är resten av gänget...

 

 

 

Sen blev det lite bollek på däcket...

(Och ja, även jag var med, men fastnade inte i bild...vilket nog var lika bra...)

 

 

Och sist, när det bara var två söner kvar och syrran och hennes son, ja, då började de här två ynglingarna att värma upp för att gå på fest, höjde musiken och började dansa på däcket.

Och syrran och jag var inte sena att hänga på...

Men nä, inga bildbevis finns på detta. Tack och lov kanske.

Men härligt var det.

Frigörande på något vis.

 

Sen satt vi och snackade, syrran och jag. Ända fram på småtimmarna. Härligt, mysigt, gråtigt och behövligt.

Klockan fyra kom de båda ynglingarna hem från sitt partande. Då låg jag och syrran i varsin del av soffan och sov...

Bildbevis på det?

Nope, skulle inte tro det va'...! :)

 

En riktigt bra kväll blev det med nära och kära!

Tack för det allihop! ♥

 

Jag fick en för tidig morsdagspresent och födelsedagspresent av äldsta sonen och hans flickvän.

En tavla som han själv har skapat i ett datorprogram.

Bara sååå fin!

 

 

Tack Fille och Emma, älskade ungar! ♥

   Kalajs!

Japp, idag står det kalas på agendan.

Alla fyra sönerna har fyllt år, med en månads mellanrum mellan dem alla, och endast den första (och yngsta) har haft bjudning.

Idag är det dags att fira de andra tre på en och samma gång.

Det mesta är förberett.

Mamma var här igår och hjälpte mig med lite städning och dukning.

Ska bara svänga ihop en dajmtårta och slänga den i frysen.

Och så ska jag naturligtvis förbereda maten, som idag blir en liten favoriträtt från Norrland.

Ja, det är ingen norrländsk rätt på det viset, (jag har alltså inte tänkt bjuda på surströmming eller palt) men receptet har jag fått av en av brudarna och det är bara sååå gott!

OCH enkelt!

 

Jag blev bjuden på det hos Camilla och sedan skickade hon receptet i FB-mailen. Så här lyder hennes beskrivning:

 

Kall(e) i ugn

2 dl Crème Fraîche

 2 dl grädde

 

1/2 dl soja

 
1 tsk sambaloelek

 

Gör såhär:

 
Lägg köttet (fläskfilén) i en ugnsform och he såsen över köttet. He in formen i den kalla ugnen. He på 175 grader. Efter 50 minuter så ta ut formen och täck den med folie. He in den i ugnen igen i 40 minuter till.

 Men som sagt..har man bråttom så öka gradantalet

 Och om såsen blir grynig: He såsen i en kastrull och vispa. He dit lite redning så såsen blir tjockare.

 

Tack för receptet, vännen!

Hihi! Eller jag menar hehe! :)

Allt är, som sagt, nästan förberett och klart redan, men om jag känner mig själv rätt, kommer jag att gå och småpilla den största delen av dagen ändå.

Kanske till och med ska putsa de där fönstren...?!

 

Även den här killen ska firas...

 

 

 

Äldsta sonen, som i år fyllde 25 (!!??), och som jag glömde att uppmärksamma i bloggen på hans dag, eftersom jag då var i Norrland...

 

GRATTIS älskade unge! ♥

Och vi ses i kväll!

 

Jag älskar er, våra fyra fina Boyz! ♥

 

 

Ha en trevlig lördag!

   Visst...

...känns det annorlunda nu, än för nio månader sedan, absolut.

 

Det är inte samma skräcklslagna, förtvivlade CHOCK-sorg...eller vad jag ska säga.

 

Men den är fortfarande lika äckligt och totalt bottenlös,

SORGEN.

 

Det finns liksom ingen gräns för hur sorgligt det känns.

Det går inte att beskriva saknaden.

Jag kan inte ens försöka.

 

Beskriva.

Hopplösheten.

Insikten.

Om.

Att.

Det.

Aldrig.

Blir.

Som.

Vanligt.

Igen.

 

Jag hatar den insikten!

Och den känslan av bottenlös sorg som den för med sig!

 

Idag är det fredag. Igen.

Jag som älskade fredagar förr, känner lite att det egentligen kvittar vilken dag det är...

 

Men den är, för tillfället, kravlös, ledig...fredagen.

Jag önskar att den alltid kunde förbli så.

Min dag för eftertanke och helning.

 

Bara vara.

Minnas.

Tiden.

Som.

Var.

 

Och jag som fullkomligt ÄLSKAR sommaren.

Oj, vad ont den gör nu!

Vår tid tillsammans, min och Nilles...

Då vi verkligen kunde umgås.

Vi två.

 

Bara vara.

Hitta på saker.

Njuta på däcket.

Njuta av livet.

 

Jag älskar fortfarande mitt/vårt däck, men det är så obeskrivligt tomt där ute...♥

 

Och så alla blommor och träd.

Som vi brukade njuta av att uppleva tillsammans.

Magnolian, paradisbusken, syrenen, liljekonvaljerna...allt...

Åh, hjärtsmärta! ♥

 

Och vet du vad, Nille?!

Nu blommar snart ditt alldeles egna gullregn! ♥

 

 

 

 

Jag älskar dig för alltid och saknar dig oändligt, Nille! ♥

 

 

En lykta brinner vid ditt träd och du har fått liljekonvaljer...♥

   Nääääääääää, vad synd!

   Bloggträff!

Japp, det sköna Skånelandet får besök av underbaringarna från norr. :)

Ja, eller åtminstone två av dem...

Trist att du inte kan komma med, Susanne! :(

 

Den 10 juli invaderas åter huset i den lilla hålan och vi ska "fördriva" dagarna fyra tillsammans.

Denna gång blir det inte så mycket hysch-pysch kring en eventuell bloggträff, nä, nu vet de att det blir en.

Men de kommer inte att få veta formerna för den.

 

Nu kommer ni andra in i bilden!

 

Föreslaget datum är fredagen den 12 juli.

Tid och plats meddelas senare.

Men någonstans i Malmö blir det.

 

Kan ni snälla meddela mig i detta inlägg, att/om ni är intresserade av att delta...?!

 

Jag håller på kommentarerna, så blir det i alla fall en överraskning för dem, vem av er som kommer!

 

Se så, fram med almanackan och kolla att just du kan delta i årets bloggträff där Skåne åter möter Norrland!

 

Gomorron!

 

 

   Explosion!

 Japp,medan jag var i Norrland i dagarna fyra, passade Skåneland på att explodera i den vackraste försommarskrud man kan tänka sig!

 

Kolla här...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Bilderna är tagna i trädgården igår då det var ett alldeles fantastiskt underbart försommarväder med klarblå himmel och strålande sol.

Idag har det varit annorlunda.

Regn och grått hela dagen.

Men yngsta sonen och jag piggade upp oss lite med en snabbtur till Emporia.

Och jag kom inte hem helt tomhänt, utan hittade mig ett par vita ballerinaskor.

 

Nu blir det soffhäng de luxe.

Och sen väntar en ny arbetsvecka...

   Parfym!

 Nej, det är klart att jag inte behövde en ny parfym. Inte alls faktiskt.

Det står liksom redan ett 20-tal inne på hyllan och i skåpet.

Men jag VILLE HA!

Och det är en helt annan sak.

Är man parfymoman som jag, så är man...

 

 

Gomorron!

   Susannes kompis "L" (som i Mållgan)

   Det blev ingen tvätt...

...av däcket i onsdags.

Nå, jag pallade inte.

Men idag blir det!

Pappa hjälper mig och är i full gång!

Eller pappa gör hela jobbet, för jag har ingen aning om hur det där "muskedundret" funkar.

 

Men en sak gör otroligt ont, där, långt inne i hjärteroten...

 

När jag ser pappa gå omkring där ute ensam...♥

 

Detta var nämligen hans och Nilles grej. Som de brukade göra tillsammans. ♥

 

Nille brukade alltid börja med att hjälpa mamma och pappa med deras däck och sen tog han vårt.

I år fick pappa låna högtryckstvätten, men göra jobbet själv.

Jag vet att det gjorde ont.

Inte att han fick göra jobbet själv.

Men saknaden efter Nille...

 

Och jag vet att det gör ont idag.

När han är här hemma och hjälper mig...

 

Innan han började sa han " Undrar om Niclas ser och undrar vad jag sysslar med".

"Ja", sa jag, "han ser och han är så ofantligt glad att du hjälper mig och tycker att du gör ett fantastiskt jobb. Jag tror han ler och är väldigt stolt över oss alla"!

 

 

Ska gå och se hur det går för honom, fina pappsen...♥

   Vallningar...

eller, rättare sagt, flickbrus...

 

Jag har inga som helst problem med min ålder. Nu.

När jag skulle fylla 30 hade jag värsta krisen och tyckte att livet var slut.

När jag fyllde 40 kände jag precis tvärtom - det var nu det började. Livet.

Jag mådde så bra efter att ha fyllt 40. Kändes som om jag "landade". Fick den där extra trygghetskänslan i mig själv.

Tyvärr kom inte detta att vara mer än 6 år...

För, i augusti förra året, kom livet att ändras på det bryskaste sätt och livets mening blev åter starkt ifrågasatt av mig...

 

Några månader efter det kaos som uppstod efter den 10 augusti i fjor, hände något annat.

 

Jag började få kraftiga svettningar nattetid.

Jag kopplade detta endast till sorgen, ångesten och helvetet som jag befann mig i efter att Nille blev tvungen att lämna mig.♥

 

Och det är naturligtvis en del utav sanningen...

Men det är något annat oxå som stör min nattsömn...

Jag har nämligen otroliga vallningar oxå. Eller "flickbrus" som jag väljer att kalla det.

 

Helt plötsligt för ett par månader sedan kände jag en brännande känsla i kroppen, som snabbt tog sig uppåt längs halsen, ansiktet och hårfästet.

Jag trodde bokstavligt talat att jag skulle brinna upp!

Detta plötsliga hettande tillstånd följdes av ett otroligt svettningsanfall.

Nästan som att kallsvettas.

 

 

Numera händer detta 1-5 gånger om dagen ungefär.

Och det är lika besvärande varje gång.

Plötsligt och ibland vid de mest olämpliga tillfällena, blir jag alldeles het, alldeles röd och alldeles genomsvettig.

 

Men det finns andra typer av anfall oxå.

Ibland känns det som om jag blir alldeles kall på huden, det börjar sticka och det känns precis som om varenda hårstrå på kroppen står rakt ut. Men jag fryser inte. Inte som att frysa på riktigt i alla fall.

Ibland leder dessa sistnämnda anfall till en domningskänsla i armar och ben.

 

 

Ja, visst är det härligt med övergångsproblem...!?

   Efter en kall, mulen...

...och trög start på onsdagsmorronen, ser Skåne fortsatt ut att visa sig från sin bättre sida.

Molnen håller på att dra förbi, solen spricker upp i ett leende och jag med.

 

 

En tvätt av däcket tror jag bestämt står på dagordningen och sen får vi se...

 

Gomorron!

   Lycka - en landningsbana

 Att befinna sig 10 000 m ö h, är ingen känsla som jag är helt bekväm med faktiskt.

 

Så liten, så sårbar, så utlämnad...och lite, lite rädd...

 

När sen planet kränger och hoppar i luftgropar hit och dit, ja, då är jag än mindre "kagig".

 

Och motorerna...de låter ju helt jävla underliga hela tiden i luften liksom...och jag har fullt sjå med att kolla på flygvärdinnorna. För att kolla om de ser någorlunda normala ut...eller om det finns en anledning till oro.

(Men de är ju naturligtvis tränade till att hålla masken oxå...ÄVEN om det skulle bli "skarpt läge"...)

 

När det sen är dimmigt eller bara otroligt molnigt och man inte ser någonting, what so ever, av vad som finns nedanför planet och man dessutom har märkt, genom bland annat "lock för öronen", att vi faktiskt håller på att gå in för landning...

 

Ja, då blir jag bara så jävla lycklig när molnen skingrar sig cirka 10 m ö h (!) och jag inser att det FAKTISKT finns en landningsbana PRECIS under oss!

Imponerande!

 

PUH!

 

Nej, jag är ingen älskare av att flyga.

"Men jag KAN flyga, jag är inte rädd..."ehhh...

 

 

Gomorron!

   Tiden går fort när man har roligt...

...och plötsligt blev det söndag och dags att tänka på refrängen.

Halva gänget - en liten och sliten skara bloggisar...

 

 

Plötslig visade sig solen och vi fick äntligen en första möjlighet att njuta en stund på Camillas fina trädäck...

 

 

 

Hon fick genast sommarkänslor och hedde ut änglatrumpeterna...

 

 

Och efter det blev hon bara så trött, så trött och hedde sig i första bästa solstol...

 

 

Lite middag (och bara så gott!), innan det blev dags att fara till Umeå flygplats...

 

 

Där det fick bli ett oundvikligt farväl (för denna gången)...

 

 

Tack älskade norrlandssystrar för en helt fantastisk helg! ♥

 

Och välkomna till Skåneland i juli! :D

   Skeppsmalen och Petterssons residence

Dagen inleddes ganska tungt efter fredagens övningar, fast ändå lättare än vad man skulle kunna tro.

Lite tung i skallen och lite hes...och varför jag var hes, kan man (på egen risk!) höra mer av här...

 

Vid två-tiden tog vi tåget till ÖÖÖ-vik...

 

 

...där vi, Camilla, Carina och jag, blev hämtade av en bilklädd fru Pettersson och drog vi vidare till...

 

 

Ett litet vackert och pittoreskt fiskeläge mitt ute i ingenstans.

 

 

 

 

 

 

Här dukade vi upp fika...

 

 

 

Och ja, ni ser rätt - vinterjackorna är på!!!

Och som vanligt var de inte så intresserade av mig, utan facebookar och grejar när jag försöker fånga deras intresse. hihi.

 

Fyren...

 

 

En mini-fyr...

 

 

Ett gammalt, pyttigt och bara så fint litet kapell...

 

 

 

Sen for vi vidare, högre och djupare in i de norrländska skogarna och tittade till Susannes "lilla" sommarställe...

 

 

...som hade en fantastisk utsikt...

 

 

...och till och med egen brygga...

 

 

Vidare for vi sedan mot Petterssons residence där det bjöds på gott sällskap, mycket sång och skratt och så en massa, massa god mat och dricka!

 

 

Tack igen, tjejer, för ÄNNU en fantastisk dag och kväll!

 

 

   Varvsberget & Ö-vik by night

 Den 8-kantiga restaurangen på Varvsberget med den vidunderliga utsikten, bjöd på spansk buffé.

 

 

 

 

Eller bjöd och bjöd, vi fick ju själv betala...

 

Jag fotade tre knäppgökar genom fönstret, men jag vet inte vem de är...?

Nån som känns vid dem...?

 

 

Resten av folket i restaurangen var medlemmar av PRO som dessutom hade nån klassåterförening (måste ju vara 50 år sen minst de gick ut), så man får ju säga att vi sänkte medelåldern ganska rejält.

En av de äldre gentelmännen frågade oss vilken klass vi gick i...

"Ettan" blev det lite avmätta svaret.

 

Men vi hade naturligtvis hur trevlig som helst!

Man kan inte ha annat med de här brudarna! ♥

 

 

Ganska snabbt efter att sista tuggan var svald, ringde vi en taxi som skulle ta oss till innerstaden.

Och vilken färd! Susanne, som satt fram ser inte helt bekväm ut, eller hur...?

 

 

Fotografen verkar, i sanningens namn, inte heller helt ok, faktiskt...

 

Vi var nu redo att ta oss an vimlet i Ö-vik by night och väl nere äntrade vi Restaurang och Pub "Public".

Stämning där var ganska, vad ska jag säga, avslagen... men det ändrade ju faktiskt vi på, som till och med fixade liten allsång. (Som spelades in och skickades till en annan bloggerska...hujedamig!)

Men roligt, DET hade vi! Fnissar lite bara vid tanken...:)

 

Brudarna...

 

 

...med tomma (?!) glas...?!

 

Men det ordnade snabbt upp sig...

 

 

 

På hemvägen var det som om själva fan flög i oss!

(I oktober blev det snöänglar mitt i centrum och nu...äh, jag saknar ord!)

 

Jag låter bilderna tala...

 

 

 

 

 

AJ! Jag har en sån träningsvärk!

I skrattmusklerna! :)

 

Tack än en gång, tjejer, för en HELT underbar kväll! ♥

   En stunds eftertanke...

   Fortsatta kändismöten...

När jag blev hämtad på Umeå flygplats, av de här kändisarna godingarna...

 

 

 

...hade jag redan sett honon på planet - Jan Johansen.

Men jag fattade inte riktigt då att det VAR han.

 

Jag kollade på honom och tänkte att "honom känner jag, det är nog en kollega till Nille..." (Liiite hybris kanske efter att redan ha stött på OCH pratat med en annan kändis...hihi!)

 

Men sedan fick jag hjälp att komma på att det faktiskt var Jan Johansen det rörde sig om. Men om det kan ni läsa mer om här...

 

När vi kom fram till Husum, mötte jag Lassie snön...

 

 

...och faktiskt hade jag kunnat göra snöänglar, om jag hade velat. Men det ville jag inte.

 

Vidare sen mot nästa möte med finaste Carina...

 

 

 ...som bjöd på mumsiga räkmackor...

 

 

Här blev det presentutdelning och en massa pladder, såklart.

 

Tjejerna missuppfattade givetvis gåvan de fick (varsin ljuslykta med formen av en prinsesskrona) och hedde den genast på sina vackra huvuden...

 

 

Och jag tror faktiskt att deras impuls hade lite att göra med att försöka reta en viss "riktig" prinsessa...*fniss*

 

Kvällen fortsatte sedan hos Camilla som bjöd på god mat...

 

 

...kaffe och smarrig tårta...

 

 

Precis innan maten bad Camilla mig hämta en sak ur garderoben...

Och här blev det dags för nästa kändismöte.

För, gissa vad eller VEM hon gömde i garderoben...?!

 

Morberg!

 

 

Mycket fanns att fira denna underbara kväll; att vara i Norrland, att få vara tillsammans...OCH naturligtvis var vi ju bara tvungna att fira att det var Folknykterhetens dag igår...

 

 

Susanne, som tyvärr inte kunde vara med oss IRL, var, på nåt sätt ändå med oss...på Skype...

 

 

Tack för en underbar kväll tjejer! ♥

 

Vi ses sen!

   Jag är framme och vilken resa!

Pappa hämtade mig hemmavid och skjutsade mig till Sturup.

Checka in - check!

Ooch så mot säkerhetskontrollen.

 

Väl där tittade jag mot cafeterian och vad såg jag väl där...?!

Jo, där stod två par kompisar och skulle köpa sig lite frukost.

Ok, att jag hade läst på fejjan att en av kompisarna skulle tillbringa helgen i huvudstaden, men ikke att jag hade funderat på detta "scenario", att vi skulle till att fara exakt samtidigt.

 

Således fick jag en otroligt trevlig väntan tills det blev dags att "boarda".

Tack för det! :)

 

Sen blev det till att köa till flygplanet.

Och i kön hör jag plötsligt en av kompisarna utropa att:

"Är det inte han från TV"?

Och jag tittar. Och jag konstaterar.

Jo, visst är det han. Han som skriver så fantastiska böcker.

Jag håller just nu på med hans andra bok "Lärljungen" och den låg till och med i handbagaget.

 

 

Kompisen tyckte att jag skulle gå fram och få hans autograf.

Men jag vågade inte.

Inte då...

 

På planet...snart dags att lyfta.

 

 

Hann nästan läsa färdigt min bok under flygresan OCH satt och retade mig på att jag hade varit så jävla feg!

Bestämde mig för att OM jag såg honom på Arlanda, DÅ skulle jag gå fram och prata med honom.

 

Vi landade och där, där framme i folkvimlet såg jag honom.

Jag snabbade på stegen lite och var slutligen jämsides med honom.

 

Jag sträckte fram näsan och frågade:

"Hans Rosenfeldt..."?

Han tog av sig lurarna, log och svarade: "Ja."

Jag började genast pladdra:

"Jag älskar dina böcker och håller just nu på med lärjungen, har ungefär 20 sidor kvar och undrar hur det går för Vanja...?"

Han skrattade till lite och förstod att jag egentligen inte ville veta och under tiden fortsatt vi att gå mot terminalen.

"Skulle jag möjligtvis kunna få din autograf", hör jag mig själv fråga.

"Självklart", svarar han.

"Kanske jag till och med kan få en bild..."?

"Absolut", svarar han leende.

 

 

Då kommer en av kompisarna på att han ju kan ta en bild av oss båda, tillsammans!

Ja, vad bra!

 

 

Signerat och klart!

 

 

Arrival, mottagningskommitté, välkomstfika och kvällsaktiviteter samt andra kändisäventyr kommer senare.

 

Nu ska jag hjälpa Camilla i köket!

   Nedräkningen har börjat!

Jag är stressad som fan, för jag har varken tvättat eller strukit...och uppenbarligen ej heller packat.

Så det är verkligen dags att sätta igång!

 

För, i morron klockan 9 är det jag som sätter mig på planet mot norrare breddgrader för att återigen träffa mina tre fantastiska norrländska systrar; Susanne, Carina och Camilla!

 

 

Jag tror bestämt att många av er vet vem de är...;)

 

Torsdag till söndag ska jag tillbringa i deras fantastiska landskap Ångermanland.

 

 

Fan! Fel bild!

 

 

 

 

Och säkert ska vi både hitta på en massa galna upptåg...

 

 

 

 

...kanske bli lite oense om påhittade regler under spelets gång...

 

(ingen nämnd och ingen glömd...hihi)

 

...och även om detta var fantastiskt roligt, hoppas jag att jag slipper detta den här gången...

 

 

...äta gott...

 

 

 

Ja, och en massa annat...♥

 

Ha en fin onsdag!

   "Inget konstigt alls..."?!

 

En yngsta son liggandes på däcket med gitarren i högsta hugg, lirandes för mamman i solen...och dessutom upp och ner...vad är det för konstigt med det...?!

 

"Inget konstigt alls..."!

 

Som Christine Meltzer skulle ha sagt...:)

   Vad gör jag ikväll?

JO...

 

 

Ja, så löd mitt meddelande till Boyzen denna lördagskväll.

Och ja, bokstavligt talat, var jag ute och cyklade.

Frågan är om jag även är det bildligt sett...?!

 

Efter en underbar dag på däcket åt vi middag och sedan fick jag en sån oemotståndlig lust att ge mig ut på en cykeltur.

Yngsta sonen och jag var ute och övningskörde en stund i eftermiddags och då såg jag det. Eller dem.

Havet. Av tussilago!

 

Och jag var bara tvungen att kasta mig på cykeln med kameran i högsta hugg och föreviga dessa underbara...

 

 

År det...

 

 

...bara jag...

 

 

...som finner...

 

 

...dessa helt FANTASTISKA vårblommor...

 

 

...alldeles oemotståndliga...?!

 

♥

 

Och så har jag varit hos älskling och vattnat blommor och tänt ljus. ♥

 

Och nu cyklar jag vidare.

Till syrran.

 

Ha en trevlig lördagskväll!

   Lördag

Jo, det gick bra hos läkaren igår.

Men det var ju inte heller honom jag var mest oroad över.

Nä, det är hon med paragraferna som ger mig...gåshud...

Men det blir måndagens problem.

Tack för alla era "hoppas" och hållna tummar! :)

 

Idag då?

Lite trädgårdsfix med pappa.

Lite däckhäng med me, myself and I.

Skåneland badar liksom i sol och vår även idag.

 

Mot rabatterna!

 

 

 

   Läkarbesök...

...står idag först på min agenda.

Min 50%-iga sjukskrivning går ut på söndag och det är åter dags att försöka sätta ord på varför jag inte kan utöka min arbetstid för tillfället.

Jag hoppas och tror inte att det ska bli något problem, men man vet ju aldrig.

 

Det finns ju liksom paragrafer och stadgar som "myndighetspersoner" måste följa.

Och de är inte alltid till "den lilla människans" fördel.

Nä, ibland får svarta krumelurer i ett dokument komma före förståelse och empati.

 

 

Min läkare är förstående, eller har i alla fall varit det innan.

Min arbetsgivare är helt underbar.

Empati och känsla kommer före allt annat.

Men det är de där förbaskade paragraferna som bekymrar mig lite.

För, helt ärligt...jag klarar inte av mer just nu.

Att vara ansvarig för en av två klasser och att arbeta de 50% som jag gör för tillfället är alldeles nog och precis vad jag klarar av.

 

Jag hoppas att jag oroar mig lite i onödan och att mina samtal ska gå bra och jag hoppas att empatin får genomsyra dagen.

Jag hoppas oxå att jag inte faller utanför mallen för vad som anses "normalt" i en situation som min.

Vissa myndighetspersoner har nämligen tangerat detta statement tidigare.

Jag passade inte in i hennes mall för "normalt sorgearbete"...

 

Men vad fan är "normalt" i en sån här situation...?!

För mig handlar det bara om att överleva...en dag i taget...

 

Ha en fin fredag allihop!

   Dagens outfit, IKEA och Let's Dance-meny

 

Ja, det är inte ofta som jag kör "dagens outfit". Har liksom inget behov av den typen av inlägg.

Men idag tyckte jag att det var lite roligt.

Kommer ni ihåg byxorna som jag köpte för ett tag sen...?

De där som Boyzen inte gillade och framförallt inte Ludwig...

De där som blev omnämnda som gardiner...

 

 

I dag var det premiärdags för dessa.

Och jag väckte Ludwig så försiktigt och varnade honom för att slå upp ögonen.

Och hans kommentar och flin när hans mamma uppenbarade sig i dörröppningen sa verkligen allt om vad han tyckte.

Han undrade dessutom om jag har en ålderskris...?! (Ungar alltså!)

NÄ! Verkligen inte!

Jag gillar dem skarpt!

Och jag trivdes i dagens outfit. :)

 

Efter dagens arbete blev det en tur till IKEA med äldsta sonen.

Han skulle inhandla lite smått och gott och behövde skjuts och det fick han såklart.

Och mamman, som "inte skulle ha något", men som tyckte att en tur med sonen till IKEA lät trevligt, ja, hon kom hem 1000 spänn fattigare, trots allt.

För det vet väl alla, att man inte går tomhänt ut från IKEA...?!

Nä, då kan både det ena och det andra vara "bra att ha" eller till och med rena "måsten"!

Dagens "måste-skörd"...

 

 

Jag har faktiskt glömt varför sedanlig sändningtid för fredagsunderhållningen "Let's Dance" plötsligt ändrades och blev torsdagsunderhållning.

Men det kan kvitta.

Idag blir det *Let's Dance" på en torsdag helt enkelt.

En god kvällmacka med brieost och ringlad honung och ett glas rött är förberett.

 

 

Japp, en sån här kväll tarvar sitt lilla götta, som "vinupphovsmannen" själv skulle utryckt det!

 

Ha en fin kväll!

   Humorgala

   1 maj

Ledig dag.

Deklarationerna inskickade.

Trädgårdsfix med pappa står på agendan.

Och hinna avnjuta lite av den underbara solen.

Planera lite.

Kanske grilla.

 

Ja, det är min onsdag.

 

 

 

 

Hur ser din ut?