Att inte känna igen sig själv
Och var får "man" allt ifrån...?!
Ibland kan det vara väldigt svårt att hitta sig själv och hela din tillvaro är verkligen förändrad.
Men någonstans finns nog ändå en grundstomme på något vis...
Kram och god förmiddag♥
Vilket turbulent år du har haft! Jag förstår att hela ditt liv förändrats, inte bara bloggen...
Tänker på dig och önskar dig ett riktigt fint 2013!
Kram!
Det är ju jättebra att ha bloggen att läsa i, man kan liksom se det mera "utifrån" och det är säkert jättenyttigt! Så bloggen fyller många funktioner...
För alla, tror jag!
Ha det gott, kram från mig!
Monica
...jag tror inte du är riktigt medveten om hur mycket du hjälper andra med dina tankar här på bloggen ... och dig själv ... En lila kram till dig!
jag gjorde faktiskt det samma igår, läste och hoppade i din blogg. Allt medans det rann lite tårar av den känsla du så väl förmedlar. Hur plötsligt allt kan vändas över styr, på bråkdelen av en sekund. Men tycker mig ändå se att lite av den "glada Afrodite kikar fram då och då. Ta den tid du behöver! Kram kram
Såklart du inte känner igen dig själv. Efter allt hemskt som hänt ska det ju formas en ny Afrodite. Tyvärr. Och sånt tar tid, sånt måste få ta tid.
Så småningom kommer de "ljusa stunderna" att bli allt längre och till slut en aning längre än de lite tyngre.
Ta tiden på dig. Kram
Just nu är du inte dig själv och det är nog så det ska vara, när man drabbats som ni av en stor sorg och en saknad som är obeskrivlig behöver kroppen och själen läka, läka i sin egen takt, långsamt en dag i tagen, det kommer att bli lättare min vän, det gör det med tiden och hela tiden finns han där vid din sida mannen stryker din kind. Jag vet och du vet. Så rinner även mina tårar och jag önskar att jag just nu i detta ögonblick fick ge dig en stor varm styrke kram . 💗
Det är klart att bloggen förändrats. Jag tror att den är lite din ventil till dina känslor, där du verkligen kan "spy" av dig.
Kram vännen!
Även om jag aldrig har upplevt något så smärtsamt som du, så tänker jag inför varje förändring, stor eller liten, positiv eller negativ; "det kommer att ta ett år, minst ett år".
Inte vet jag, men vore jag i din situation så skulle jag låta tiden/livet/tillvaron ticka fram, i sin egen takt, utan krav på mig själv. Med det menar jag inte att du inte gör det du behöver göra, men att du/Carina/Afrodite hon finner sig själv när det gått ett år, minst ett år...
Kram!
Det är väl inte konstigt att din blogg förändrats, efter allt du gått igenom!
Men jag ser fortfarande den där goa, fina, underbara, härliga, varma, fantastiska Afrodite som finns där, den som jag fastnade för.
Love U.
Kram
Kram Goa du!
Det måste vara så svårt !!
Att inte hinna förbereda sig...kan man nånsin bli densamma igen ??
Jag tror inte det...man är samma men inom en så är man liksom nån annan...som saknar och längtar och ÄLSKAR !!
KRAM Helene.
Klart du känner dig vilsen nu när livet plötsligt förändrats så grymt och drastiskt.
Kram
Säger precis som Susanne.
Jag ser och hör den där fina rara snälla underbara tjejen som jag gillade sedan första stund.
Så Afrodite är den samme. Tro det eller ej. Trots allt som hänt.
Här kommer morgonkramen!
Kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam!
många kloka ord som är skriva
Det är mycket som bara tas för givet då livet tuffar på ungefär som vanligt men när allt sätts på sin kant och vänds upp och ned när man minst anar det, det är då man inser vad som fanns där och vad man vill ha tillbaks.
Något så självklart att vakna med den man älskar, den som känner en bäst i hela världen.
Kram
Kraaaaaaaaaaamas ♥........
Jag känner igen mig helt och hållet i det du skriver. Jag blev lämnad i början av det här året, visserligen lever min f d man men människan jag förälskade mig i, levde tillsammans med, visade sig vara en helt annan än vad jag trodde och vårt liv tillsammans var inte det jag trodde. Allt slogs itu. Livet ställs på ända och det är så lätt att tappa bort sig själv i sorg, saknad och förtvivlan. Men. Någonstans därinne finns man ju kvar, det som är "jag"! Det har tagit lång, lång tid för mig att komma dit men jag tycker nu att jag börjar känna igen mig själv. Jag börjar bli "jag" igen! Din fina blogg, trots det svåra, svåra eller "tack vare det" för jag kan känna igen det du skriver, har hjälpt mig det här året. Jag önskar dig allt gott! Och du! Ni kämpar tappert! Varm kram!
