Funderingar och känslor

(Obs! Långt inlägg och mycket frågor. Inga frågor som kan eller ska besvaras här och nu. Bara mina funderingar och känslor...)

_____________________________________________

 

Idag ska jag gå till min kurator och prata, ventilera.

"Problemet" är att jag vet inte vad jag ska berätta.

Det finns nämligen personer, oproffsiga såna enligt mig, som får mig att tappa fokus om verkligheten.

Den verklighet som redan är fullständigt overklig. Och ofokuserad. Och ogreppbar.

 

Läkare.

 

Ska jag berätta för kuratorn vad läkaren sa förra gången jag var där och berättade för honom varför jag fortfarande ansåg mig oarbetsför?

Ska jag berätta om den sårade känslan jag fick av hans uttalande?

Ska jag berätta hur kränkt jag kände mig?

Hur förödmjukande det kändes att han försökte sätta in mig i ett "normalfack för sörjande" och att han sa att "hans erfarenhet av "sorgearbete" var att patienter som jag kanske kände som jag kände i "ett par veckor", men att det sen började lätta och kännas mer "normalt", att man sen började känna att man kunde "komma igen""...

 

Ska jag berätta hur förödmjukande detta kändes? Hur "onormal" jag plötsligt kände mig?

Ska jag berätta min undran om det är han som har jävligt ringa erfarenhet av "sorgearbete" eller om det faktiskt är jag som är "onormal"...?

 

Vad är normalt och vad är onormalt?

Vad är rätt och vad är fel?

Finns det ens normalt och onormalt och rätt och fel i en situation som denna...?

Och ska jag ens behöva fundera på detta...?

Jag tycker inte det.

 

Han tyckte att jag verkade behövda antidepressiva medel.

Det tyckte inte jag.

Depressiv har jag varit tidigare i mitt liv, av olika anledningar.

Jag har talat med samtalsterapeuter tidigare i mitt liv.

Jag har känt att jag har behövt hjälp på traven då.

Ja, jag har behövt antidepressiva under ett par kortare perioder av mitt liv.

För att kunna "komma vidare"...

 

Jag berättade detta för honom.

Och jag berättade att jag inte alls hade känslan av att behöva den sortens "hjälp på traven" nu. Inte för tillfället i alla fall.

Jag behöver bara ges tid att få "sörja i fred".

Slippa bli ifrågasatt.

Slippa försvara något som inte går att försvara.

 

Ska jag behöva försvara att jag är ledsen och förtvivlad för att min man har avlidit?!

Ska jag behöva försvara att jag "med anledning av detta faktum" har oerhört svårt för att gå tillbaka till min arbetsroll? Just nu.

 

Ska jag egentligen behöva förklara varför jag är så jävla ledsen? Egentligen?!

Är det inte bara helt jävla självklart? Egentligen?!

 

Ska jag behöva ha den sinnesnärvaron när jag är hos "min läkare" för att berätta varför jag inte är arbetför just nu, att jag faktiskt är den som talar om för honom att "Nej, några antidepressiva tabletter vill jag inte ha, jag vill inte lägga på något lock, jag vill bara få sörja i fred".

Ska inte han fatta detta själv?!

 

I situationen hos läkaren, kunde jag säga nejtack till medicin, men jag hade inte sinnesnärvaro nog för att tala om för honom hur förödmjukande hans uttalande kändes.

Jag talade inte om för honom hur sårad jag kände mig.

Hur onormal han fick mig att känna mig.

Ska jag berätta detta för kuratorn?

Att detta upptar mina tankar.

Att detta snurrar i mitt huvud.

Att jag känner mig "onormal".

Att jag känner att jag "sörjer fel".

 

Jag vill ju inte sörja alls. Egentligen.

Jag vill bara ha tillbaka min man.

Ha tillbaka mitt liv. Vårt liv.

Ha tillbaka mig själv. Min mans fru.

Jag vill bara vara mig själv. Carina.

Som nu är utan man.

 

Ä N K A.

 

Hur fattar jag det?!

Jag vill ju inte vara det!

Och jag fattar inte hur jag kan vara det...!

 

Jag vill bara försöka förstå hur jag gör för att gå vidare.

Jag kan ju inte gå tillbaka.

Även om jag vill.

Jag måste gå framåt.

Försöka.

Jag måste hitta en väg för mig. För oss.

Utan Mannen. Utan barnens pappa.

Men det är inte så jävla lätt.

Jag och vi har förlorat en stor del av oss själva. En stor del av våra liv.

Det finns ett tomrum som inte går att fylla.

 

Ä N K A

 

 

D Ö D S B O

 

 

Mannens, död, det faktum att jag nu är änka och ska försöka hitta tillbaka till ett liv utan min man, det faktum att killarna måste fortsätta sina liv utan sin pappa och att vårt hem nu är ett dödsbo...såna saker är sånt som jag försöker förstå just nu.

Saker och faktum som jag inte vill förstå. Egentligen.

 

Jag försöker oxå förstå hur vi kunde "hamna här". I denna situationen. Hur allting kunde gå så jävla fel.

 

Hur kunde min man vara frisk lördagen den 4 augusti, akut sjuk den 8 och död den 10...?!

Det är ju helt jävla orimligt! Egentligen.

 

Det är såna saker jag behöver fundera på.

Försöka förstå. Det orimliga. Det ofattbara. Det ogreppbara.

 

Ta in faktum.

Komma till insikt.

Acceptera...?!

 

Hur kan man nånsin acceptera ett sånt faktum? Egentligen.

 

Jag vill inte behöva sitta hos min läkare och känna mig ifrågasatt.

Försvara mig.

Förklara varför jag inte är arbetsför. För tillfället.

Behöva tala om för honom att jag inte behöver antidepressiva medel.

Och jag vill inte prata med min kurator om vad läkaren sa och vad han fick mig att känna.

 

Jag vill tala med min kurator om hur jävligt det känns att inte förstå att min man är borta. För alltid.

Hur orimligt det känns.

Att det är jävligt svårt och helt absurt att behöva försöka ta in det faktum att jag nu är änka.

Att det är jävligt svårt att hantera.

Att det är jävligt svårt att hitta mig själv i all sorg.

Att jag är jävligt ledsen.

Att vi är jävligt ledsna.

 

Ska det vara så jävla svårt att förstå?!

Egentligen.

 

Rent ut sagt fördjävligt att du (och många andra) inte ska få sörja ifred! Kännas normalt efter två veckor.. är han inte klok???
Kram

Älskade vän. ETT är då säkert. DU ÄR INTE ONORMAL!!!
Så jävla normal som man kan bli,är du.
Sorgarbetet är olika på oss alla. Det förstår väl vem som helst. (Harkel...men tydligen inte)
Fast jag tycker att du ska berätta allt för kuratorn.
Kram älskade vän!

När min pappa dog kontaktade min mamma en psykolog. Hon fick beskedet "Vad gör du här? Du har sorg och jag kan inte hjälpa dig."

I sorg finns inget rätt eller fel. Men i sorg ska man mötas med respekt och förståelse. Man ska inte behöva känna sig ifrågasatt eller kränkt. Punkt slut.

Så en kram på det.

Vännen...va ont det gör i mig när jag läser detta !!
DU måste få ta den tid du behöver...självklart.
Och jag förstår om det kommer ta en lång lång tid.
Hela erat liv förändrades så hastigt.
Du har träffat en läkare som saknar EMPATI för andra människor.
Jag lider så med dig.
Önskar jag kunde göra nåt !!
Du får iallafall en STOR KRAM av mig här och nu !!
KRAM Helene.

Men vilket jävla as till läkare!!!! Finns det en "norm" för sorg? Kan man verkligen gradera det till normalt och onormalt? Jag tycker helt klart att du ska ta upp det här med kuratorn, hen har kanske tips på nån bra läkare som hen känner till som har erfarenhet av det här med sorgearbete?
Kram till dig!

Du ska se, att samtalet med kuratorn "ger sig själv"; är det en bra kurator (och det får vi verkligen hoppas!), så förstår han/hon säkert hur förödmjukad du kände dig hos läkaren. Ingen känner ju likadant, så en sorg kan aldrig vara "normal"!
Jag önskar dig LYCKA TILL hos kuratorn!
Stor kram, Monica

Men alltså...
Man kan ju inte låta bli att hålla på att trilla av stolen! Vem farao sörjer i 2 veckor, och se´n försöker leva vidare som om allt vore normalt??
Herregud, det är 2 år se´n vår lilla Smilla blev överkörd, och fortfarande kan jag börja lipa när jag tänker på det/pratar om henne!

Och att förlora en livskamrat. Eller ett barn.
Vem farao tycker att allt känns ok efter 2 veckor??
Ok, det finns kanske någon. Och då får ju det vara normalt. För "någon".
Men jag tror ju förstås ändå att det hör till ovanligheterna! Se´n inte sagt att det är onormalt för det...
Som med allt annat, måste det väl vara upp till var och en?

1. Jag tycker absolut, absolut att du ska ta upp dessa känslorna/tankarna med din samtalskontakt!
För det är ju det som upptar mycket av din energi just nu. Mitt i all sorg.
Sorgen blir ju inte ett dugg lättare att bära, ifall man ska bli ifrågasatt. Och precis som du skriver, känna att man kanske inte passar i den normala normen...för vad som är "normalt" sörjande.
Nä, fy vad jag blir arg! Det vet ju både du och jag (och en massa andra) att du är fullt normal. MEN att du är mitt uppe i en fruktansvärd förlust, med allt vad det innebär av sorg, smärta och insikt...
Jag tycker absolut du ska berätta allt det där som poppar upp - för din terapeut.

2. Byt läkare!!
Herregud, det är ju som när man ska hitta en samtalskontakt/terapeut...man kan ju få gå till 3 olika, innan man känner att det "klickar".
Går du till läkaren med en halsfluss eller ont i örat är det mindre viktigt. Men i den situation du är i nu, tycker jag det är hur viktigt som helst, att ha en läkare du känner förtroende för. Någon som har medkänsla. Förståelse.
Det är lätt att stå utanför och tycka en massa (som jag gör nu), men rent spontant känner jag: BYT! BYT!
För din egen skull!!

Lycka till, fina Carina!!

Jag tycker absolut du ska tala om för kuratorn precis hur du känner efter läkarbesöket. Det är helt horribelt att det verkar finnas "mallar" för vad som är normalt eller onormalt vid ett sorgearbete.
Styrkekramar till dig ♥

Inte finns det väl någon regelbok för hur ens sorg ska te sig, man undrar ju hur tänkte läkaren eller rättar sagt han kan ju inte ha tänkt överhuvudtaget! Du måste få ta den tid du behöver. En stor varm kram till dig från mig !

Kuratorn är till för att lyssna o nu tycker jag du ska få ur dig allt som läkaren sa o som du upplevde, det är ett steg att gå framåt. En sorg kan aldrig begränsas i tid, alla sörjer på sitt sätt, sin tid. Det ligger fortfarande så nära, så du har all rätt att fortarande vara vilsen o sörjande, på ditt sätt. Läkaren är väl de som ska proppsa på att vi ska framåt,utåt men oftast gör de och säger saker på ganska klumpiga sätt. Eller är de vi som upplever de klumpiga. Du är i varjefall helt normal.
Kramiz

Gumz, först och främst, din läkare verkar inte ha kunskap i hur sorg fungerar. I mina ögon är det han som behöver gå till en kurator och få lära sig det. Alla som arbetar med människor i sorg, alla som har drabbats av sorg och alla med sunt förnuft vet att det finns ingen norm eller tidsperiod för hur man reagerar på sorg och hur länge man befinner sig i sorgens akuta skede. Att sorgen går i olika faser vet de flesta insatta människor och att människor kommer in eller går ur de olika faserna olika. Det finns inget som är "normalt" i en sorg eftersom vi alla är så olika. Det man dock vet att alla som drabbas av sorg går igenom olika trappsteg och att dessa tar olika lång tid. Detta är en basal kunskap som din läkare borde kunna men denne måste ha skolkat just när man gick igenom sorgens olika skeenden och faser. VILKEN JÄVLA NÖT!
För det andra du måste få ut alla känslor oavsett vad de är för några. Att tala med sin kurator är därför, om man känner förtroende, det bästa sättet att få ur sig. För på så sätt kan hon/han hjälpa dig mot läkarens okunskap och ta kontakt med skithögen och förklara att det finns inget "normalt" i en sorg.
För det tredje, alla de frågor som väcks som hur gör jag för att gå vidare, hur gör jag för att hitta mig själv, hur gör jag.... De svaren kommer så småningom så under tiden kan man bara hasa sig upp ur sängen, sätta ena foten framför den andra, ta den ena tuggan efter den andra, dra det ena andetaget efter det andra osv. Sedan klappa sig själv på axeln på kvällen och tänka att jag tagit mig igenom ännu en dag!
OCH DU, DU SÖRJER PRECIS RÄTT FÖR DU ÄR DU OCH INGEN ANNAN!

Åh! Det gör ont att läsa. Hur man ska sörja, eller hur länge kan ju ingen bestämma. Det måste få ta sin tid. Jag hoppas din kurator är bra! Kram!

Blir så sjukt irriterad av den fyrkantiga värld vår vård befinner sig i, undersamma sjuka fyrkantiga tak finns f-kassan! Jag finner inga som helst ord.... När min dotter blev akut sjuk i v 28 (under graviditeten alltså) ifrågasatte dem min psykiska lämplighet att bli mamma när jag hävdade att hon mår bättre av en annan behandling. Det slutade med att jag skrek o grät som om jag verkligen vore ett fall för hispan men jag blev lyssnad på. Jag fattar inte varför man inte kan bli lyssnad på direkt!
All styrka till dig Carina! <3

Tack för din kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: