Tänk att det fortfarande är ett "problem" när någon är sjuk trots att det inte syns på personen.
Men nu står det återigen klart för mig att vissa personer helt enkelt bara förstår konkreta "åkommor" som ett brutet ben, feber, hosta osv. De kan helt enkelt inte fatta att man kan ha en "åkomma" trots att det varken syns eller hörs på personen.
GAH på det!
Sedan augusti 2012 drabbas jag ibland av denna "osynliga åkomma".
Det första året konstant.
Den senaste tiden "bara" i perioder.
Vissa dagar är så tunga så tunga.
Många tankar.
Sorg.
Ledsamhet.
Saknad.
Väldigt ofta drabbas jag av insomnia. Jag kan helt enkelt inte sova!
Vissa perioder har jag dessutom väldigt mycket mardrömmar. När jag väl sover.
De senaste veckorna har jag känt det som om jag befinner mig i en bubbla. Ett vakum.
Med overklighetskänslor och allmän olustkänsla.
Och insomnia. Och mardrömmar.
Huvudvärk.
Minnsesförlust.
Jag är en sån person som tänker att "Äh, det går. En dag till. En dag till. Och så ytterligare en dag till".
Det ska liksom bara gå!
Jag ska fixa det!
Även om det samtidigt skrämmer mig, för jag vill verkligen inte hamna i "en svart sörja" igen...
Men till slut säger både kropp och knopp ifrån - det går inte!
Du måste pausa!
I helgen kände jag så.
Jag bara måste pausa!
Sätta ner foten.
Ge mig själv tid att tänka.
Slippa känna stressen av att jag MÅSTE sova, eftersom jag ska upp och jobba i morron.
Och så sover jag såklart än sämre.
Jag sjukade mig helt enkelt i måndags och meddelade att jag kom till att stanna hemma hela veckan...
Jag vet - jag ÄR strulig.
Jag vet - det BLIR struligt på jobb.
Men jag KAN inte.
Jag vill inte påstå att jag är en egoist, verkligen inte, men ibland måste jag (och vi alla) se till vårt eget bästa. Vår hälsa.
Oj, vad jag babblar!
Skönt att få det ur sig faktiskt!
Sätta ord på känslorna.
Nu kommer en liten liknelse eller en liten saga...
Det var en gång...
...en liten snöboll som tillverkades i början av augusti 2012.
Hon lever och frodas i en kropp och har det för det mesta ganska bra.
Men...ibland, och genom yttre påverkan, sätts hon i rullning.
Hon ser hur hon ligger högst uppe på ett berg.
Hon blir lite skraj för det är verkligen långt ner.
Plötsligt börjar hon rulla.
Ibland kittlar det till i magen både av den höga farten men oxå av den hissnande höjden.
Ibland går det så fort att hon tappar andan.
Ju längre hon rullar desto större blir hon.
Ju längre ner hon kommer desto räddare blir hon.
För...hon vill verkligen inte krascha in i den vägg som hon ser där, längst nere, där backen tar slut.
Hon är rädd.
Hon är kall.
Plötsligt känner hon något som stoppar henne.
Hon kan pusta ut.
Hon kraschade inte.
Hon kommer att överleva.
Hon vet att det kommer att bli lite turbulent den närmaste tiden, men hon tror att hon så småningom kommer att kunna fortsätta att tryggt vaggas runt i den kropp hon bor.
To be continued...
Bilden fick med ens namnet "Konkret & abstrakt".
