Susannes kompis "L" (som i Mållgan)
Ja, den där kompisen har jag hört sååå mycket om.
Och bara gott!
Och i lördags var det så dags att träffa denna Mållgan kvinna vid namn "L".
Mötet blev härligt.
En underbar kvinna.
Klok och varm.
Rolig.
Jättemysig!
Hon hade ett sånt roligt uttalande oxå.
Och det väljer jag att utnämna till "helgens uttalande"!
(Om mina norrländska systar har något att invända mot detta...ja, men låt höra!)
För...rätt som det var tittade hon på mig och sa:
"Men du talar ju riktigt bra...ehhh...*tvekan*...SVENSKA!"
Ja, "L" och alla ni andra norrlänningar...jag talar SVENSKA.
Fast på skånsk dialekt...
Och ni talar oxå...ehhh...svenska.
Fast, med norrländsk dialekt...
Ni "her" saker både hit och dit...
Ni "bresar"...(?!)
Ni "sköjs"...(när någon talar om HÅR i maten...hihi, Susanne...)
Ni har inte resår som vi andra svenska har i byxor, nä, ni har "karryscha"...
Och så "ävles" ni en del ibland...
Ja, vi är ganska olika.
Fast ändå så lika.
Same, same, but different, skulle man kunna säga.
Och tillsammans är vi oslagbara!
Vi passar så jävla bra ihop!
Love you, girls! ♥
Det blev ingen tvätt...
...av däcket i onsdags.
Nå, jag pallade inte.
Men idag blir det!
Pappa hjälper mig och är i full gång!
Eller pappa gör hela jobbet, för jag har ingen aning om hur det där "muskedundret" funkar.
Men en sak gör otroligt ont, där, långt inne i hjärteroten...
När jag ser pappa gå omkring där ute ensam...♥
Detta var nämligen hans och Nilles grej. Som de brukade göra tillsammans. ♥
Nille brukade alltid börja med att hjälpa mamma och pappa med deras däck och sen tog han vårt.
I år fick pappa låna högtryckstvätten, men göra jobbet själv.
Jag vet att det gjorde ont.
Inte att han fick göra jobbet själv.
Men saknaden efter Nille...
Och jag vet att det gör ont idag.
När han är här hemma och hjälper mig...
Innan han började sa han " Undrar om Niclas ser och undrar vad jag sysslar med".
"Ja", sa jag, "han ser och han är så ofantligt glad att du hjälper mig och tycker att du gör ett fantastiskt jobb. Jag tror han ler och är väldigt stolt över oss alla"!
Ska gå och se hur det går för honom, fina pappsen...♥
Vallningar...
eller, rättare sagt, flickbrus...
Jag har inga som helst problem med min ålder. Nu.
När jag skulle fylla 30 hade jag värsta krisen och tyckte att livet var slut.
När jag fyllde 40 kände jag precis tvärtom - det var nu det började. Livet.
Jag mådde så bra efter att ha fyllt 40. Kändes som om jag "landade". Fick den där extra trygghetskänslan i mig själv.
Tyvärr kom inte detta att vara mer än 6 år...
För, i augusti förra året, kom livet att ändras på det bryskaste sätt och livets mening blev åter starkt ifrågasatt av mig...
Några månader efter det kaos som uppstod efter den 10 augusti i fjor, hände något annat.
Jag började få kraftiga svettningar nattetid.
Jag kopplade detta endast till sorgen, ångesten och helvetet som jag befann mig i efter att Nille blev tvungen att lämna mig.♥
Och det är naturligtvis en del utav sanningen...
Men det är något annat oxå som stör min nattsömn...
Jag har nämligen otroliga vallningar oxå. Eller "flickbrus" som jag väljer att kalla det.
Helt plötsligt för ett par månader sedan kände jag en brännande känsla i kroppen, som snabbt tog sig uppåt längs halsen, ansiktet och hårfästet.
Jag trodde bokstavligt talat att jag skulle brinna upp!
Detta plötsliga hettande tillstånd följdes av ett otroligt svettningsanfall.
Nästan som att kallsvettas.
Numera händer detta 1-5 gånger om dagen ungefär.
Och det är lika besvärande varje gång.
Plötsligt och ibland vid de mest olämpliga tillfällena, blir jag alldeles het, alldeles röd och alldeles genomsvettig.
Men det finns andra typer av anfall oxå.
Ibland känns det som om jag blir alldeles kall på huden, det börjar sticka och det känns precis som om varenda hårstrå på kroppen står rakt ut. Men jag fryser inte. Inte som att frysa på riktigt i alla fall.
Ibland leder dessa sistnämnda anfall till en domningskänsla i armar och ben.
Ja, visst är det härligt med övergångsproblem...!?
Efter en kall, mulen...
...och trög start på onsdagsmorronen, ser Skåne fortsatt ut att visa sig från sin bättre sida.
Molnen håller på att dra förbi, solen spricker upp i ett leende och jag med.
En tvätt av däcket tror jag bestämt står på dagordningen och sen får vi se...
Gomorron!
Lycka - en landningsbana
Att befinna sig 10 000 m ö h, är ingen känsla som jag är helt bekväm med faktiskt.
Så liten, så sårbar, så utlämnad...och lite, lite rädd...
När sen planet kränger och hoppar i luftgropar hit och dit, ja, då är jag än mindre "kagig".
Och motorerna...de låter ju helt jävla underliga hela tiden i luften liksom...och jag har fullt sjå med att kolla på flygvärdinnorna. För att kolla om de ser någorlunda normala ut...eller om det finns en anledning till oro.
(Men de är ju naturligtvis tränade till att hålla masken oxå...ÄVEN om det skulle bli "skarpt läge"...)
När det sen är dimmigt eller bara otroligt molnigt och man inte ser någonting, what so ever, av vad som finns nedanför planet och man dessutom har märkt, genom bland annat "lock för öronen", att vi faktiskt håller på att gå in för landning...
Ja, då blir jag bara så jävla lycklig när molnen skingrar sig cirka 10 m ö h (!) och jag inser att det FAKTISKT finns en landningsbana PRECIS under oss!
Imponerande!
PUH!
Nej, jag är ingen älskare av att flyga.
"Men jag KAN flyga, jag är inte rädd..."ehhh...
Gomorron!
Tiden går fort när man har roligt...
...och plötsligt blev det söndag och dags att tänka på refrängen.
Halva gänget - en liten och sliten skara bloggisar...
Plötslig visade sig solen och vi fick äntligen en första möjlighet att njuta en stund på Camillas fina trädäck...
Hon fick genast sommarkänslor och hedde ut änglatrumpeterna...
Och efter det blev hon bara så trött, så trött och hedde sig i första bästa solstol...
Lite middag (och bara så gott!), innan det blev dags att fara till Umeå flygplats...
Där det fick bli ett oundvikligt farväl (för denna gången)...
Tack älskade norrlandssystrar för en helt fantastisk helg! ♥
Och välkomna till Skåneland i juli! :D
Skeppsmalen och Petterssons residence
Dagen inleddes ganska tungt efter fredagens övningar, fast ändå lättare än vad man skulle kunna tro.
Lite tung i skallen och lite hes...och varför jag var hes, kan man (på egen risk!) höra mer av här...
Vid två-tiden tog vi tåget till ÖÖÖ-vik...
...där vi, Camilla, Carina och jag, blev hämtade av en bilklädd fru Pettersson och drog vi vidare till...
Ett litet vackert och pittoreskt fiskeläge mitt ute i ingenstans.
Här dukade vi upp fika...
Och ja, ni ser rätt - vinterjackorna är på!!!
Och som vanligt var de inte så intresserade av mig, utan facebookar och grejar när jag försöker fånga deras intresse. hihi.
Fyren...
En mini-fyr...
Ett gammalt, pyttigt och bara så fint litet kapell...
Sen for vi vidare, högre och djupare in i de norrländska skogarna och tittade till Susannes "lilla" sommarställe...
...som hade en fantastisk utsikt...
...och till och med egen brygga...
Vidare for vi sedan mot Petterssons residence där det bjöds på gott sällskap, mycket sång och skratt och så en massa, massa god mat och dricka!
Tack igen, tjejer, för ÄNNU en fantastisk dag och kväll!
Varvsberget & Ö-vik by night
Den 8-kantiga restaurangen på Varvsberget med den vidunderliga utsikten, bjöd på spansk buffé.
Eller bjöd och bjöd, vi fick ju själv betala...
Jag fotade tre knäppgökar genom fönstret, men jag vet inte vem de är...?
Nån som känns vid dem...?
Resten av folket i restaurangen var medlemmar av PRO som dessutom hade nån klassåterförening (måste ju vara 50 år sen minst de gick ut), så man får ju säga att vi sänkte medelåldern ganska rejält.
En av de äldre gentelmännen frågade oss vilken klass vi gick i...
"Ettan" blev det lite avmätta svaret.
Men vi hade naturligtvis hur trevlig som helst!
Man kan inte ha annat med de här brudarna! ♥
Ganska snabbt efter att sista tuggan var svald, ringde vi en taxi som skulle ta oss till innerstaden.
Och vilken färd! Susanne, som satt fram ser inte helt bekväm ut, eller hur...?
Fotografen verkar, i sanningens namn, inte heller helt ok, faktiskt...
Vi var nu redo att ta oss an vimlet i Ö-vik by night och väl nere äntrade vi Restaurang och Pub "Public".
Stämning där var ganska, vad ska jag säga, avslagen... men det ändrade ju faktiskt vi på, som till och med fixade liten allsång. (Som spelades in och skickades till en annan bloggerska...hujedamig!)
Men roligt, DET hade vi! Fnissar lite bara vid tanken...:)
Brudarna...
...med tomma (?!) glas...?!
Men det ordnade snabbt upp sig...
På hemvägen var det som om själva fan flög i oss!
(I oktober blev det snöänglar mitt i centrum och nu...äh, jag saknar ord!)
Jag låter bilderna tala...
AJ! Jag har en sån träningsvärk!
I skrattmusklerna! :)
Tack än en gång, tjejer, för en HELT underbar kväll! ♥
En stunds eftertanke...
...mitt i allt det roliga.
Idag är det ju faktiskt och helt jävla ofattbart 9 månader sedan som min älskling blev tvungen att lämna mig och Boyzen...♥
Åh, vad glad du hade varit åt att få höra om mina och tjejernas upptåg!
Jag saknar dig Mannen! Nåt så otroligt mycket!
Och älskar dig för alltid! ♥
Till det sista andetaget och forever and ever...♥
Fortsatta kändismöten...
När jag blev hämtad på Umeå flygplats, av de här kändisarna godingarna...
...hade jag redan sett honon på planet - Jan Johansen.
Men jag fattade inte riktigt då att det VAR han.
Jag kollade på honom och tänkte att "honom känner jag, det är nog en kollega till Nille..." (Liiite hybris kanske efter att redan ha stött på OCH pratat med en annan kändis...hihi!)
Men sedan fick jag hjälp att komma på att det faktiskt var Jan Johansen det rörde sig om. Men om det kan ni läsa mer om här...
När vi kom fram till Husum, mötte jag Lassie snön...
...och faktiskt hade jag kunnat göra snöänglar, om jag hade velat. Men det ville jag inte.
Vidare sen mot nästa möte med finaste Carina...
...som bjöd på mumsiga räkmackor...
Här blev det presentutdelning och en massa pladder, såklart.
Tjejerna missuppfattade givetvis gåvan de fick (varsin ljuslykta med formen av en prinsesskrona) och hedde den genast på sina vackra huvuden...
Och jag tror faktiskt att deras impuls hade lite att göra med att försöka reta en viss "riktig" prinsessa...*fniss*
Kvällen fortsatte sedan hos Camilla som bjöd på god mat...
...kaffe och smarrig tårta...
Precis innan maten bad Camilla mig hämta en sak ur garderoben...
Och här blev det dags för nästa kändismöte.
För, gissa vad eller VEM hon gömde i garderoben...?!
Morberg!
Mycket fanns att fira denna underbara kväll; att vara i Norrland, att få vara tillsammans...OCH naturligtvis var vi ju bara tvungna att fira att det var Folknykterhetens dag igår...
Susanne, som tyvärr inte kunde vara med oss IRL, var, på nåt sätt ändå med oss...på Skype...
Tack för en underbar kväll tjejer! ♥
Vi ses sen!
Jag är framme och vilken resa!
Pappa hämtade mig hemmavid och skjutsade mig till Sturup.
Checka in - check!
Ooch så mot säkerhetskontrollen.
Väl där tittade jag mot cafeterian och vad såg jag väl där...?!
Jo, där stod två par kompisar och skulle köpa sig lite frukost.
Ok, att jag hade läst på fejjan att en av kompisarna skulle tillbringa helgen i huvudstaden, men ikke att jag hade funderat på detta "scenario", att vi skulle till att fara exakt samtidigt.
Således fick jag en otroligt trevlig väntan tills det blev dags att "boarda".
Tack för det! :)
Sen blev det till att köa till flygplanet.
Och i kön hör jag plötsligt en av kompisarna utropa att:
"Är det inte han från TV"?
Och jag tittar. Och jag konstaterar.
Jo, visst är det han. Han som skriver så fantastiska böcker.
Jag håller just nu på med hans andra bok "Lärljungen" och den låg till och med i handbagaget.
Kompisen tyckte att jag skulle gå fram och få hans autograf.
Men jag vågade inte.
Inte då...
På planet...snart dags att lyfta.
Hann nästan läsa färdigt min bok under flygresan OCH satt och retade mig på att jag hade varit så jävla feg!
Bestämde mig för att OM jag såg honom på Arlanda, DÅ skulle jag gå fram och prata med honom.
Vi landade och där, där framme i folkvimlet såg jag honom.
Jag snabbade på stegen lite och var slutligen jämsides med honom.
Jag sträckte fram näsan och frågade:
"Hans Rosenfeldt..."?
Han tog av sig lurarna, log och svarade: "Ja."
Jag började genast pladdra:
"Jag älskar dina böcker och håller just nu på med lärjungen, har ungefär 20 sidor kvar och undrar hur det går för Vanja...?"
Han skrattade till lite och förstod att jag egentligen inte ville veta och under tiden fortsatt vi att gå mot terminalen.
"Skulle jag möjligtvis kunna få din autograf", hör jag mig själv fråga.
"Självklart", svarar han.
"Kanske jag till och med kan få en bild..."?
"Absolut", svarar han leende.
Då kommer en av kompisarna på att han ju kan ta en bild av oss båda, tillsammans!
Ja, vad bra!
Signerat och klart!
Arrival, mottagningskommitté, välkomstfika och kvällsaktiviteter samt andra kändisäventyr kommer senare.
Nu ska jag hjälpa Camilla i köket!
Nedräkningen har börjat!
Jag är stressad som fan, för jag har varken tvättat eller strukit...och uppenbarligen ej heller packat.
Så det är verkligen dags att sätta igång!
För, i morron klockan 9 är det jag som sätter mig på planet mot norrare breddgrader för att återigen träffa mina tre fantastiska norrländska systrar; Susanne, Carina och Camilla!
Jag tror bestämt att många av er vet vem de är...;)
Torsdag till söndag ska jag tillbringa i deras fantastiska landskap Ångermanland.
Fan! Fel bild!
Och säkert ska vi både hitta på en massa galna upptåg...
...kanske bli lite oense om påhittade regler under spelets gång...
(ingen nämnd och ingen glömd...hihi)
...och även om detta var fantastiskt roligt, hoppas jag att jag slipper detta den här gången...
...äta gott...
Ja, och en massa annat...♥
Ha en fin onsdag!
"Inget konstigt alls..."?!
En yngsta son liggandes på däcket med gitarren i högsta hugg, lirandes för mamman i solen...och dessutom upp och ner...vad är det för konstigt med det...?!
"Inget konstigt alls..."!
Som Christine Meltzer skulle ha sagt...:)
Vad gör jag ikväll?
JO...
Ja, så löd mitt meddelande till Boyzen denna lördagskväll.
Och ja, bokstavligt talat, var jag ute och cyklade.
Frågan är om jag även är det bildligt sett...?!
Efter en underbar dag på däcket åt vi middag och sedan fick jag en sån oemotståndlig lust att ge mig ut på en cykeltur.
Yngsta sonen och jag var ute och övningskörde en stund i eftermiddags och då såg jag det. Eller dem.
Havet. Av tussilago!
Och jag var bara tvungen att kasta mig på cykeln med kameran i högsta hugg och föreviga dessa underbara...
År det...
...bara jag...
...som finner...
...dessa helt FANTASTISKA vårblommor...
...alldeles oemotståndliga...?!
♥
Och så har jag varit hos älskling och vattnat blommor och tänt ljus. ♥
Och nu cyklar jag vidare.
Till syrran.
Ha en trevlig lördagskväll!
Lördag
Jo, det gick bra hos läkaren igår.
Men det var ju inte heller honom jag var mest oroad över.
Nä, det är hon med paragraferna som ger mig...gåshud...
Men det blir måndagens problem.
Tack för alla era "hoppas" och hållna tummar! :)
Idag då?
Lite trädgårdsfix med pappa.
Lite däckhäng med me, myself and I.
Skåneland badar liksom i sol och vår även idag.
Mot rabatterna!
