Ja, jisses vilken kväll!
På en köksstol i sovrummet.
Med träsmak (jo, där är en dyna, men ändå) i häcken! =)
Men ungdomarna hade det mysigt, så...
Fick en kommentar om varför jag inte satt i sängen med benen på stolen istället.
Och ja, jag håller med dig, Anna, det verkar ju helt befängt! =)
Men jag är lite knäpp förstår ni.
Har nån liten idé om att man inte befinner sig i sängen annat för att sova, eller ja, kan kanske komma på ytterligare en anledning...hehe.
Men enligt mig sitter man inte och ligger inte ovanpå en bäddad säng.
Känns så ofräscht!
Sådärja, då fick ni ännu lite knäpp och fullständigt meningslös Afrodite-fakta!
Bjuder på den med! =)

Ja, som ni vet har jag avverkat program efter program denna ljuvliga softarkväll.
Njutit som få har jag gjort!
Av att göra nästan ingenting!
Jodå, jag har läst och kommenterat en del bloggar under kvällens gång, men kanske inte som jag skulle önska, fullt ut.
Har ju tittat på intressanta matlagningsprogram, förstår ni.
Lärt mig hemligheten bakom en perfekt Cole Slaw till exempel, där hemligheten heter kummin tydligen.
Ska provas!
Jag har lärt mig hur helt underbara läkarteam arbetar för att faktiskt hjälpa den som söker för någon åkomma och blir tagen på största allvar och som dessutom "går hem med" diagnosen som hon sökt efter i flera år.
Ja, jag vet, min formulering där lät inte helt klok!
Men det är ju faktiskt lite så det är när man inte mår bra eller på riktigt är sjuk.
Man vill ha en diagnos.
Man vill veta vad som felar.
Man vill veta vad det är som ger en de besvären som man har.
Inget konstigt med det.
Ovissheten är alltid värst.
Innan man vet vad det är man drabbats av har man i princip hunnit gå igenom varenda sjukdom som finns, gråtit floder och i princip planerat sin egen begravning.
Därför är det bättre att veta.
Även om det skulle bli ett besked av den sämre sorten.
Då vet man.
Kan fokusera utifrån det, planera livet utifrån det.
Det är den här ovissheten som äter upp en inifrån.
Har en favvis, Tindra, som svävar i ovisshetens land just nu och jag hör hur det tär på henne.
Önskar bara att hon kunde få ett besked (positivt) så att hon kan gå vidare, goa tjejen.
Håller alla tummar och tår för dig, det vet du!

Kanske är det dags för mig att krypa till kojs, kanske inte, eller jo, det ÄR det!
För att...
...i morron händer det saker må ni tro *stolt mamma*!
Då ska jag nämligen agera chaufför till äldsta sonen Fille och hans "kompanjon" Mogge, som tillsammans utgör det magnifika bandet Horns Of Anguish.
Ja, jo, jag är medveten om att jag nämnt dem tidigare, men kan inte nog sägas hur stolt jag är över dessa grabbar!
Chaufför på så vis att jag ska "frakta" deras instrument från punkt A till punkt B.
Viktig uppgift! Haha...
De börjar nämligen inspelningen av sin första (och förhoppningsvis inte sista) platta i morron! =)
Jag önskar dem härmed ett stort och innerligt LYCKA TILL! =)

OCH önskar härmed även mina bloggisar en härlig avrundning på onsdagskvällen och en god natts sömn!
Det är jag säker på att ni är värda allihop! Jag med!
Kramizar