Jag hoppas och tror...nä, jag VET att du fortfarande läser min blogg lika hängivet som innan. :)

 

Och jag har något viktigt att säga dig, älskling...♥

 

Du minns den där fruktansvärda och fullständigt horribla dagen i augusti, den 8:e närmare bestämt...

 

Då, när du hade fått åka ambulans från Ystad till Malmö för att få intensivvård...

 

Då, när akutläkaren i Malmö undersökte dig och sa att det måste till en akut operation...

 

Då, när jag sa till dig att jag snart skulle vara tillbaka, att jag skulle bara gå ut och få lite kaffe...(men egentligen bröt ihop fullständigt utanför undersökningsrummet...men inte ville visa dig min förtvivlan...)

 

Då, när du tittade på mig med en lite förtvivlad blick och såg att jag hade gråtit...

 

Då, när du sa till mig att "Vi fixar detta, Mammis...!"

Då, när du förbereddes för operation och avdelningspersonalen körde dig till operationen med mig hack i häl...

 

Då, när vi skulle skiljas åt för att du skulle sövas...

 

Minns du...?!

 

Jag minns.

 

Och jag vet att du minns.

 

Och jag vet att du tänker och känner precis som jag...

 

Varför sa jag inte att jag älskar dig...?!

Och varför sa du inte att du älskar mig...?!

 

Vi sa inte det, för att vi trodde ju att vi skulle ses sen!

 

Efter operationen!

DÅ, när du var frisk!

 

Vi sa bara "Vi ses sen"...

 

Och detta blev oxå våra sista ord till varandra...

 

 

För det var ju vad vi trodde!

Vi kunde inte i vår vildaste fantasi förstå eller ana att detta skulle bli vår sista stund tillsammans...!

(Den sista stunden som vi kunde prata med varandra i alla fall...)

 

Och vet du?

 

Vi måste släppa det!

Vi ska inte ha dåligt samvete för att vi inte sa att vi älskar varandra!

För det vet vi ju båda att vi gör!

 

Vi var bara för skärrade och för upprivna för att hitta de rätta orden. Där och då.

Och vi trodde ju verkligen att vi skulle ses senare!

 

Vi vet att vi älskar varandra och det räcker!

Jag försöker att släppa det.

Och det hoppas jag att även du gör.

Att inte det grämer dig.

 

För...jag vet att det grämer dig att du inte är hos mig...hos oss.

Med dina fina killar och mig.

Och det grämer mig oxå...

 

Jag älskar dig, Mannen! ♥

Och saknar dig!

 

...oj, vilken lång bloggpaus jag tog!

Det var skönt.

Jag behövde det.

Kanske fortsätter pausen lite till, men ville i alla fall visa ett litet, litet livstecken.

 

Jag är trött.

Så jävla trött.

Och helt slut på energi.

Längtar efter ledighet.

 

Längtar efter Nille.

Saknar våra skojsigheter.

Vårt mys på helgen.

Honom.

Jag saknar honom.

Jag saknar oss. Tillsammans.

 

Det är ensamt att sakna.

 

Helgen då?

 

Just nu sitter jag och "vaktar" några deltagare som skriver B-test.

 

Sen blir det en liten AW med en av kollegorna.

Ska bli mysigt.

Shoppa lite. Dricka lite vin. Käka lite. Umgås.

 

Resten av helgen ska jag BARA VARA!

 

Ni då?

...helt ärlig.

Jag varken orkar skriva egna inlägg eller läsa andra bloggar.

Faktiskt.

 

Visst, jag flanerar in till vissa. Favoriter och andra. Och skumläser. Orkar inte svara.

Jag vet inte varför.

Men det känns lite som om luften har gått ur mig.

 

Denna helg ska jag verkligen bara vara.

Jag har INGENTING, what so ever, inplanerat.

Och det känns så gött!

Det finns faktiskt en risk/chans att jag inte ens kommer att lämna pyjamasen. På hela helgen!

 

Och jag har börjat bra. Jag har sovit (alldeles för länge) och jag har skrotat runt i jamisen (alldeles för länge), men det var bara så skönt!

 

Nui börjar det bli dags att ta itu med resten av helgen.

Och jag vet inte vad det blir.

Mer än att den kommer att fortsätta att gå i avkopplingens tecken.

Kanske fota lite. Och prova mitt nya stativ.

Kanske promenera lite. Till kyrkogården i alla fall.

Kanske börja läsa en av de där böckerna som fortfarande ligger olästa.

 

Kanske BARA VARA. ♥

 

Ha en fin helg alla kära mänskor!

 

...med dagen idag blev absolut avslutningen.

Dagen dessförinnan hade varit ganska jävligt stressig och hektisk.

Jag gillar verkligen att ha att göra och när det händer mycket.

Men det var FÖR mycket.

Faktiskt.

Så mycket att jag kände att "nä, jag går inte till jobbet mer, ever"!

 

Men så fick jag ett mail...

Som jag öppnade precis innan det var dags att bege mig till Triangelstationen.

Och mailet berättade att...

 

...sitter jag med äldsta sonen och hans flickvän på Palladium i Malmö.

Vi ska se Alex Schulmans framträdande "Älska mig".

Det ska vara en blandning av humor och allvar i ämnet "människans stora bekräftelsebehov".

Ser fram emot kvällen mycket och förväntningarna är höga.

Återkommer med betyg vid senare tillfälle.

 

Fars dag idag...

Mina älskade fina killar - en extra kram till er idag! ♥

 

...är det dags för den årliga gåsamiddagen hos sväris.

Go' mad och mied mad och mad i rättan tid.

Som "vi" säger på skånska.

 

So far, so good.

 

Men i år gör det så jävla ont att åka dit så jag vet inte var jag ska ta vägen.

Jo, vi hade gåsamiddag även förra året.

Men då var jag liksom "inte med".

Fysiskt, visst.

Men inte själsligt.

Det bara hände liksom.

 

I år känns det annorlunda.

Och jag kan faktiskt inte förklara hur.

Mer än att det gör ont. Och är tomt. Och jävligt.

 

Som Znogge så vist sa: "Verkligheten är just verklig nu"! ♥

 

Ja, det är med synnerligen blandade känslor som jag åker iväg ikväll.

 

Stormar det hos er med?

Här stormar det så in i bomben idag.

Jag fick verkligen kämpa för att ta mig fram på kyrkogården i blåsten och regnet.

Och än värre var det att tända Nilles lykta.

Men till slut gick det.

 

 

"If I could turn back time..." ♥

...jodåsåattehhh.

 

Har inte mycket att säga.

Är på ett jävla humör.

Känner mig arg.

På allt och alla!

 

Känner mig ledsen.

Övergiven och jävligt ensam.

 

Men pallar samtidigt inte vara social...

 

Vill oxå fredagsmysa!

 

Saknar dig, älskade Nille! ♥

 

TGIF?!

Äsch!

...när jag kom till jobbet låg den här och väntade på mig på skrivbordet...

 

 

På natten efter vår magiska kväll ute i Ö-viks folkvimmel, drömde jag massor.

 

Olika drömmar som inte hängde ihop alls.

 

Om arbetskollegor och om vänner.

Som tillsammans med mig letade förtvivlat efter nånstans att bo.

 

Vi letade lägenheter allihop.

Och vi var runt och tittade på dem alla tillsammans.

Helt knasigt!

 

I den sista drömmen drömde jag om Nille. ♥

Vi letade oxå lägenhet.

Då var det bara vi två tillsammans.

 

Vi var runt i olika hus och kollade på lägenheter.

Den sista bestämde vi oss för att ta.

Och när vi bestämt oss, la sig Nille ner på golvet.

 

Jag kröp tätt, tätt intill honom och så låg vi där med armarna runt varandra och bara mös.

 

Jag viskade i hans öra: Såhär vill jag ligga. Alltid. ♥

 

Och så vaknade jag...

 

Punkt.

 

...var en bra dag.

Ett härligt gäng i gruppen på förmiddagen som verkligen utmanade mig. Och mitt tålamod.

Kanske lite i överkant egentligen, men efter lite reflektion efteråt, känner jag att det blev bra.

Vi är bra tillsammans, deltagarna och jag.

 

Eftermiddagen då?

Den inleddes med catching up av saker som blivit bortglömda.

Ordningen är nu återställd.

Men nu har jag lite...oro.

 

Hoppas att de som jag anmält till NP verkligen kommer att klara det.

Det ÄR ju vad jag tror, annars hade de ju inte blivit anmälda.

Men blir det rätt för alla 13, 14...?

Det återstår att se.

 

Plötsligt var klockan 13 och det var dags för teammöte.

Punkt efter punkt avverkades.

Givande och intressant.

Sen hände nåt.

 

Vi har en tradition på jobbet, att någon av oss varje fredag tar med sig fika till eftermiddagskaffet.

Och för varje vecka blir det större och större och mer och mer.

Det bakas på morrontimmarna.

Grädde, glass och/eller vaniljsås serveras till de olika bakverken.

Och allteftersom godsakerna slinker ner, stiger stämningen i personalrummet.

Vad är det I kakorna som serveras undrar man ju.

Skit samma, det funkar ju! :)

 

Idag var inget undantag.

Mycket skratt och fniss, mycket snack och babbel.

Härlig stämning!

 

I början, när jag fortfarande bara arbetstränade och senare jobbade 50%, kände jag mig ofta helt off.

Jag kunde liksom inte känna något.

Jag lyssnade kanske men kunde inte ta in.

Jag var där kroppsligt, men inte mentalt.

Det mina arbetskamrater sa gällde inte mig.

Jag kunde inte bry mig mindre.

Hemskt. Men så var det. Ärligt.

 

Efterhand börjar jag hitta mig själv och min roll i det nya arbetslaget och på nya arbetsplatsen.

Och jag börjar "bry mig".

Känna.

Leva.

Faktiskt.

 

Idag är nog faktiskt det första beviset för att så är fallet.

Jag skrattade hjärtligt.

Jag pratade hjärtligt.

Jag kanske pratade för mycket.

Men what the heck...

Jag bjuder på det!

 

Japp, idag var en bra dag.

Tjäran börjar bli mindre trögflytande.

Skingras lite.

Inte så tjock.

Inte så svart.

 

Tack underbara nära och kära, vänner och kollegor för att ni finns! ♥

 

Det känns som om något håller på att hända.

Nåt slags genombrott.

En mindre påtaglig äckelkänsla.

Lite...jag vet inte...

 

Jag behöver vara i känslan.

Reflektera.

Med me, myselt and I.

Och Nille. ♥

Jag vet inte.

 

Äckligt.

Men ändå bra.

På nåt sätt.

 

Jag är förvirrad.

Känslomässigt skadad.

Kaos.

 

ÅHHHHH!

 

Jag måste bara få vara.

Därför tar jag ledigt från bloggen i helgen.

Kanske även andra medier, vi får se.

Jag behöver "gå under jorden" en stund i alla fall.

 

Ha en fin helg!