...är det nåt fel som inte stämmer.

 

Jag är inte riktigt med.

Jag tycker inte att nåt är riktigt kul.

Det känns inte riktigt som om jag upplever.

På riktigt.

 

Känner mig lite lost.

Lite borta.

 

Den bästa beskrivningen är nog den som jag skrev i förra inlägget.

Att jag känner mig urholkad, urlakad och liksom inte har nåt att ge.

Det finns ingen energi. Kvar.

Jag har liksom gett allt.

 

Fan oxå!

Det ÄR ingen bra känsla!

 

Särskilt inte som jag ska börja ett nytt jobb på måndag.

 

I alla fall.

 

I kväll har vi grillat.

Bara så gott.

 

Jag blir inte kvitt den!

Känslan av att det är nåt som inte stämmer.

 

Jag myser, fixar, njuter, grillar, solar...men känner mig ändå så obeskrivligt...tom.

På nåt sätt.

 

Hjärtat känns uttömt.

Jag känner mig urholkad.

Urlakad.

 

Jag har liksom inget mer att ge.

 

BAH!

...det är att göra ingenting!

Och sen vila sig lite efteråt!

 

Japp så kändes det idag efter avslutad arbetsdag.

Pulsen, som under dagen varit uppe och vänt på 190, lugnade ner sig i samma ögonblick som min rumpa nuddade solstolen på däcket.

 

Och där satt jag sen. Och filosoferade. Fnulade.

I ett par timmar.

 

Sen blev det ett kort avbrott för matintag och sen ut igen.

Nu var dock solen skymd av kommunens förbannade träd som skuggar däcket vid halv sju, sju.

Men det var ändå helt underbart att sitta där.

 

Bara vara.

Känna de ljumma vindarna smeka huden.

Låta tankarna flyga.

Än hit och än dit.

 

Inte förrän vid kvart i tio gick jag in.

 

Satte mig vid datorn och avnjöt lite god musik.

Ibland fick jag hoppa över vissa låtar.

Som var känsliga.

Fyllda med minnen.

 

Nu sitter jag här och fnular.

Och förundras.

Över...

...hur jag varje år, efter att ha letat efter mig själv i flera månader, plötsligt känner att livet återvänder.

Där, under vinterdammet.

Finns. Det. Som. Är. Jag.

Så har det alltid varit.

 

Nuförtiden är det ett lite annorlunda jag.

Lite kantstött.

Lite sorgligt.

Men. Ändå jag.

 

Japp, likt sommarblommorna slår jag ut och blir åter mig själv.

För ett par månader.

 

Innan höst- och vintermörkret återvänder.

Men dit är det ett tag nu.

 

Här och nu.

En dag i taget.

 

Snart semester.

Längtar!

 

Njuuuta av sommaren ska jag!

Basta!

 

...innan balen var att hitta en fluga som matchade baldrottningens klänning som var i färgen "absolut babyrosa".

Så himla fin klänning!

 

Vi var överallt och letade efter denna lilla detalj - la fluga!

Och till slut hittade sonen en själv i en liten butik i Ystad.

PUH!

 

Här är den på plats...

 

...är det STUDENTBAL..för dessa här två turturduvor...

 

 

Och jag har fått den äran att åka ut till Kronovalls slott för att agera fotograf!

 

Ska bli så roligt att se alla fina, uppklädda och förväntansfulla ungdomar!

 

Ha en underbar kväll, Ludwig & Matilda! ♥

Japp, jag är lite låg.

Jag hinner liksom inte riktigt med. Allt.

Och jag känner inte riktigt för att hinna med. Allt. Heller.

Jag känner inte för nåt. Egentligen.

 

Visst, det har hänt en massa roligt den senaste tiden och det har varit helt underbart.

Men sen, efter det underbara, är det precis som om jag faller ner i ett svart hål.

Och så är jag där ett tag.

För att sedan så sakteliga kravla mig upp igen.

Fast jag har inte börjat kravla riktigt än. Denna gången.

Men hålet börjar ljusna. Tror jag.

 

Ja, jag vet...jag är lite kryptisk.

 

Det händer snart roliga (och tråkiga) saker i framtiden oxå.

 

Närmast ska yngsta sonen på studentbal. Vilket ju är fantastiskt. Roligt. Och helt jävla underbart.

 

Nästa grej på tur är att jag ska sluta på mitt nuvarande arbete, vilket ju bara är så tråkigt. Sorgligt.

 

Men visst, jag har fått ett nytt jobb. Och inför det känner jag nån sorts skräckblandad förtjusning...

 

Den 13 juni händer det som rör mig allra mest känslomässigt.

Yngsta sonen tar studenten.

Underbart!

Fantastiskt!

Jag är så jävla stolt över grabben! ♥

 

 

Mitt i allt detta, känner jag mig så jädra ledsen. Så ensam.

Saknaden är enorm. Påtaglig.

Just nu känns det som om jag är tillbaka på, kanske inte ruta ett, men kanske på ruta fem. Av tio.

 

Jag vill ju dela allt detta med Nille!

Jag vill prata med honom om allt!

Gråta. Skratta. Planera. Uppleva...♥

 

Japp, jag tror att allt detta sammantaget kan spela en mycket stor roll i hur min sinnesstämning är för närvarande.

 

♥

 

...vad en helg går snabbt.

Särskilt när man har lite extra roligt.

 

I lördags var det nämligen fest.

Tillsammans "med en kär". Och dennes kompisar.

 

Kvällen började med lite grill och samkväm hemma hos vännerna i Köpingebro.

Sedan bar det iväg mot Ystad och kvällens begivenhet - Cruising.

Nope, bilar är egentligen inte min grej. Alls.

Men man kan väl ändra sig.

Och i det rätta sällskapet funkar det mesta.

Trevligt var det i alla fall.

 

Sedan blev det en promenad hem till "någon kär" och där fortsatte festligheterna.

Och man kan ju tycka att efter Norrlandshelgen borde jag ju vara lite...vad ska jag säga...luttrad.

Men ikke!

Gårdagen var tung!

Men det var det värt!

 

Måndag idag?

 

Japp!

 

Jag passar även på att gratulera den äldsta och även den sista i barnaskaran att fylla år.

 

Grattis älskade unge - Filip! ♥

 

...kom, vare sig jag ville det eller inte.

Och den bestod mest i att slappa hela dagen faktiskt.

"Somliga" (ingen nämnd och ingen glömd) somnade tydligen innan huvudet ens hunnit nudda kudden (vid halv elva), medan andra låg och vände och vred sig och inte kunde somna. Förrän halv tre.

Så ja, jag kände mig jävligt sliten på söndagen.

 

Klockan halv fyra blev det i alla fall dags att styra kosan norrut, mot Umeå, för att sedan så sakteliga ta sig vidare mot Skåneland.

Jo, jag vet, planen går ganska snabbt, men med tre timmars väntetid vid mellanlandningen på Bromma flygplats, kändes ändå hemresan som om den gick väldigt sakta. Alldeles för sakta.

 

Men jag roade mig så gott jag kunde på flygplatsen...

 

Klockan 22.10 nådde jag åter skånsk mark...

 

...och blev upphämtad av yngsta sonen.

 

Tack älskade tjejer för underbara dagar! ♥

 

 ...ja, lördagen inleddes liksom övriga dagar här uppe.
Lugnt och tungt.
Härligt men besvärligt.

Ja, alltså huvet kan vara lite besvärligt efter de här "dunk-kvällarna" som man har här uppe i Norrland...

 Nåväl.

 Vi softade och tog det lugnt först och sen blev vi bjudna hem till Carina på go'fika.

 

 På hemvägen i bilen skrek jag plötsligt rakt ut att Camilla måste stanna bilen!

"Vaddå då", undrade hon?!

Jo, men jag såg ju såna fina tussilagon i vägkanten.

"Inget konstigt alls" när man är bloggerska...:)

Dem ville jag ju såklart föreviga.

 

 

Men här uppe är de ju, som bekant, lite sena...hehe.

 På dagen skulle vi egentligen åka till ett Spa-badhus - Paradiset - men ingen av oss orkade riktigt.

Och på kvällen orkade vi inte heller riktigt nåt.

 

Susanne kunde inte vara med alls eftersom hon var bjuden på en annan fest med andra vänner...hrmpf!

Men Carina kom och slappade med oss andra två slagna hjältar.

Först åt vi...

 

 

 

 

Sen spelade vi...

 

 

 

 

Såklart!

Tack för ännu en mysig kväll tjejer! ♥

...inleddes som vanligt och av nån konstig anledning ganska lugnt.

Softade i blogghörnan, surrade en massa, föråt lunch jo, för här hinner man aldrig BLI riktigt hungrig för man äter och föräter hela tiden och så gjorde vi oss till slut redo för kvällens event - ???

Ja, vad var det?!

 

Vi tar det från början.

 

Först var vi tvungna att åka tillbaka till den där superdupermegaslizerdizer loppisen.

Och varför det då?

Jo, för där konstaterade vi på torsdagen att det fanns en precis likadan duk som både Camilla och Susanne har hemma på köksbordet.

Eller ja, Susanne HADE en sån.
Men det där tänker jag inte gå in på nåt vidare.

Om någon, mot förmodan skulle vara mer intresserad av att läsa om den där förbaskade duken och dess lilla missöde, kan ni gå in här.

 

Nåväl.

 

Vi fick fatt i en duk och ordningen var återställd.

Och så kom vi till Susanne.

Som bjöd på den mest fantastiska portersteken genom tiderna.

Och vilken sås!

Den skulle med fördel kunna intas med sugrör!

 

...inleddes med en massa slapp och mys.

Och på eftermiddagen drog vi till en superdupermegaslizerdizer-loppis.

Om vi fyndade...?

Njaeä.

Jag köpte en glass.

Gills det?

Den var ju inte ens begagnad liksom. Eller som tur var. Kanske. Typ.

 

Nåväl.

 

Sen åkte vi hem till Susanne för ett litet glas vin.

Innan det blev dags att bege sig till kvällens begivenhet - Strutsfarmen.

 

Om vi skulle mata dem?

 

Nääää, planen var ju att käka dem.

 

När jag kom in efter att ha varit ute med kameran i högsta hugg, frågar Susanne mig:

"Har du varit ute och strutsad fotarna..."?

 

Hahahaha!
Vad svarar man på det liksom...?!

 

Precis lika gott som då jag ätit det tidigare.

Fast ännu godare. Typ.

 

...var plötsligt här.

 

Jag hade tagit ledigt och tillbringade dagen på däcket i 20-gradig värme.

Emellanåt gick jag dock in och gav lite kärlek åt resväskan som fortfarande var ganska opackad.

 

Vid ett kontrollerade jag min biljett.

Varför vet jag inte för jag visste ju när jag skulle åka - klockan 17 från Sturup.

Men...sikken tur att jag fick känslan av att vilja kolla min biljett, för se, det visade sig att jag skulle lyfta klockan 19 och inte alls klockan 17.

Jaja, det var ju tur att det var på det hållet liksom.

Detta innebar ju bara att jag fick ÄNNU mer tid på däcket innan det blev dags att fara iväg. :)

 

Nåväl.

 

Yngsta sonen med flickvän skjutsade mig till flygplatsen.

 

Och väl på planet kontrollerade jag motorerna...

 

 

...medans jag "gjorde en Stig Helmer" och intalade mig att "Jag kan flyga, jag är inte rädd"...!

Och bad en stilla bön om att de som sköter spakarna fattar mer om motorer än jag.

 

Mellanmål Mellanlandning i Stockholm/Bromma!

 

 

Framme i Norrland klockan tio och blev där upplockad av Camilla med gullig dotter.

En timmes bilfärd senare var jag "hemma".

 

Men jag vet inte om de var så intresserade av att jag kommit...