...mycket att säga.

Varken här eller nån annanstans.

Därav min frånvaro.

Överallt.

 

Jag är tom.

Tömd.

 

Det är lite för mycket som händer.

Just nu.

 

Och det senaste året...♥

 

Och jag lägger all energi som finns att uppbringa i kroppen för att överhuvudtaget klar av att jobba.

 

Klara av vardagen.

 

Ja, helt enkelt klara av att bara överleva.

 

För, jag lever ju...

Visst gör jag...

Jo, det gör jag ju...

 

Ett av mina "energisamlarforum" är - naturen!

 

♥

 

Japp, nu har näst yngsta sonen flyttat.

Klockan 10 i morse startade vi, med fullpackad bil, färden mot Nybro och studentlyan.

Studentboendet skulle visa sig vara mer än OK, med vad vi uppfattade som bra service, lite äldre men fräscha lägenheter och trevliga och rena gemensamma utrymmen.

Det blir nog bra det här!

 

Vi packade upp, installerade, mamman städade av (inte för att det behövdes egentligen, men hennes magkänsla säger att det ska städas över innan man flyttar in...) och sen kollade vi lite i omgivningarna.

När allt var klart, tog vi oss till närmaste pizzeria för lite matintag.

Supergott!

Och mysigt! ♥

 

Sen blev det dags för de andra två Boyzen och mig att dra vidare mot hemmet igen.

Behöver jag säga att det kändes tungt...?!

 

Jag är säker på att allt kommer att bli alldeles utmärkt för sonen.

Jag hoppas och tror att han kommer att trivas.

Och jag är så otroligt glad för hans skull!

 

Men det kändes i mammahjärtat att "åka ifrån honom".

Att åka hem utan honom.

Att komma hem utan honom.

Ännu en tom stol vid köksbordet liksom...

 

Men så är det.

Det är "tidens gång".

 

Barnen blir vuxna, de har blivit de självständiga individer som vi, Mannen och jag, faktiskt själva strävat efter att de skulle bli.

De har framtiden för sig.

Det är gött!

 

Jag/vi är så stolta över dem alla fyra! ♥

 

Önskar bara att jag fick dela detta med Mannen.

Att sonen fick dela denna upplevelse med sin pappa.

 

Önskar att du vore här, Nille! ♥

 

Lycka till med boende och kommande studier, älskade unge! ♥

 

 

Fredagen den 23 augusti 2013.

Och här sitter jag och bölar.

Och så packar jag lite.

Tillsammans med näst yngsta sonen.

Han är nämligen den andra sonen att flytta hemifrån.

Och detta faktum sker i morron!

 

I morron bitti styr Volvon nämligen kosan mot Kalmar. Eller Nybro rättare sagt. En bit från Kalmar.

 

Två bröder och en morsa ska då hjälpa honom att flytta. Hemifrån.

Boende i Nybro och studerande i Kalmar.

Till lärare.

Liksom morsan sin.

 

Den andra sonen att flytta, men den tredje i storleksordning.

Hur som helst - det känns i mammahjärtat, det är ett som är säkert!

Mycket!

 

Godnatt!

...helt slut!

Är väldigt ofta ledsen.

Tårarna rinner över.

Känslorna är "all over the place".

 

All energi går åt till att försöka genomföra mitt jobb.

Nu på 100%.

Jag kan säga att jag verkligen försöker. Till 100%.

Jag klarar det definitivt inte alltid.

Men jag försöker.

 

Efter förra veckan var jag verkligen beredd att kasta in handduken.

Sluta.

Gå hem.

Och aldrig komma tillbaka.

Kände mig så fruktansvärt "lost", borta, tappad!

 

Men sen tänkte jag att "Nä, min själ, om jag ska ge upp! Ikke! Det är inte jag! Jag ger inte upp i det första! Jag ska klara detta! Jag ska återerövra mig själv och min arbetsroll! Det ska gå! Kom igen!"

 

Pep-talk to self!

 

Och så lite goa arbetskollegor på det!

 

Så gick det en vecka till.

Bättre gick den oxå.

 

Jag är stolt över mig själv.

Det kanske låter dumt.

Japp, det låter skitdumt!

Och fruktansvärt självgott!

(Sorry 'bout that!)

Men så är det.

Jag ÄR stolt!

 

Det är Nille oxå. ♥

Det är jag säker på!

...på banan. Är jag.

Men en bit på väg.

I alla fall.

Alltid något.

 

Jag är så glad för vissa omständigheter.

Och det är bland annat att...

...jag är så privilegierad!

 

Med fantastiskt fina arbetskamrater!

 

Tack för att ni finns, fina ni! ♥

 

För ert tålamod.

Ert engagemang.

Er visade omtanke.

Er hjälpsamhet.

Er empati.

Ja, allt!

 

Utan er hade tillvaron och livet varit en ännu kallare och kargare tillvaro!

 

...i bilder...

 

 

"...Det går en vind över vindens ängar,
det fladdrar till i en tyllgardin.
Och jag ska skriva en sommarvisa
med sol och blomdoft i melodin.
Det går en flicka i aspelunden,
jag har ett gulnat fotografi.
Med åren blev hon en dröm, en saga,
en ensam vandrares sympati.

Jag ville skriva en liten visa,
där ögonblick blir till evighet.
Men ord blir stumma och toner döva,
och visans tanke blir hemlighet.
Det bliver en hemlighet.
Det går en flicka i aspelunden,
jag har ett gulnat fotografi.
Med åren blev hon en dröm, en saga,
en ensam vandrares sympati..."

 

 

 

Så vackert...♥

...är en boktitel på en bok, skriven av Andreas Lundstedt.

En kille som är HIV-positiv.

 

Om jag "twistar" hela tanken med hans titel, tänker jag att "jag är inte positiv".

Alls.

Inte i hans bemärkelse.

Och inte alls.

 

Egentligen.

 

Eller jag försöker att vara det.

Faktiskt.

Positiv, mitt i all negativitet.

 

Jag försöker verkligen att ta tillvara på tillfällena.

I alla fall.

De som ges.

 

 

Njuta medan jag kan.

 

Fånga ögonblick.

 

Idag när jag kom hem från jobbet, efter en helt fantastisk dag där, faktiskt, kände jag att det var fantamig dags att fånga lite jävla ögonblick!!!

 

Killarna var inte hemma när jag kom hem.

Nä, de var på den årliga kräftskivan hos sin farmor.

En tillställning som har funnits åtminstone de senaste femton åren.

 

Tomt var det allstå hemmavid.

Lite ensamt.

Faktiskt.

 

Och då...

 

Jag kom alltså hem.

Efter en bra dag på jobbet.

Satte mig på däcket och njöt av lite kvällssol.

Käkade lite rester av gårdagens kvällsmat.

Insåg att jag skulle känna mig fruktansvärt rastlös där.

 

ENSAM!

På däcket.

Ganska snart.

 

NU!

 

Kände då att jag ville cykla!

(Jag älskar att cykla!)

(Utan nån jävla "keeper" som talar om hur långt (eller kort) jag cyklat! Utan bara för att jag GILLAR att cykla!)

 

Och jag ville cykla bara dit näsan pekade.

 

Kanske stanna till en stund.

Sätta mig ner på den medhavda filten.

En stund.

 

Andas.

Djupa andetag.

 

Vara.

I.

Nuet.

 

Och det gjorde jag.

 

Jag cyklade.

Jag var.

Jag fotade.

Jag andades.

Jag var.

 

Jag Carpe-fucking-momentum!

 

Cogito Ergo Sum!

 

Återkommer!

 

(Med bilder!)

...händer det helt utan förvarning.

Och helt "oprovocerat".

Och det finns inget jag kan göra.

Inget kan stoppa dem.

Det är bara att låta dem komma.

Tårarna.

I morse, i tysta kupén.

Direkt när jag hade satt mig.

Som att öppna en kran.

 

Hjärtat vrids om.

Kan inte förstå att det är sant.

Saknad.

Kärlek.

Blir alldeles uppfylld av förtvivlan.

Hopplöshet.

 

Uppgivenheten.

 

Nu har det bedarrat.

Klingat av.

Mattheten kommer.

Planering hela dagen.

Vilken tur.

Jag och mitt arbetsrum.

Idag blir vi nog ett.

 

"Stay The Path"

 

 

Det är tiden som för ett år sedan var för jävlig. Och den är lika jävlig nu. ♥

 

Sommaren är slut. Och det är alltid lika trist och psykiskt påfrestande.

 

Det är söndag och det ger mig mer ångest än nånsin just nu!

 

Annars då...?

 

Äldsta sonen kom tyvärr inte in på sin sökta utbildning. Skittråkigt! Men håller tummarna för reservplats!

 

Näst äldsta sonen vet fortfarande inte vad han ska göra i framtiden och är arbetslös.

 

Näst yngsta sonen kom in på utbildningen som han helst önskade. Kanon! Det är bara det att detta betyder att han nu flyttar hemifrån. Nästa lördag för att vara exakt. Känns i mammahjärtat...

 

Yngsta sonen har köpt bil - jätteroligt! Men oxå oroande!

 

Jag har börjat jobba heltid. Det känns sådär, eftersom jag inte funkar som jag ska...alls.

 

Jag är glad och stolt över så mycket.

Våra fina Boyz. ♥

 

Men så innihelvetes ledsen över så mycket mer...♥

 

Japp, jag är låg nu. Väldigt låg.

Känner mig tappad. Förvirrad. Ensam.

Uppgiven!

 

Helt jävla LOST!

 

Och jag är orolig.

Ekonomi.

Hur länge kan jag bo kvar i huset...?

Osv...!

 

Det är så mycket som jag skulle vilja prata med Mannen i mitt liv om.

Så mycket jag skulle vilja dela med honom.

 

Berätta. Diskutera. Bolla med. Få tröst.

Älska!

 

Det är tufft nu.

Det är allt jag har att säga.

 

Jävla skit-liv!

 

Ålskar och saknar dig, Mannen! ♥

 

...överhuvudtaget inte blogga!

Men hoppas att ni alla har en trevlig helg!

 

 

 

 

I går var vi hemma hos mamma och pappa för att fira pappsen som fyllde år i förra veckan.

 

Här hade vi det gott i några timmar och blev bjudna på såväl välsmakande mat som god dryck.

 

Och tårta...

 

Lägg därtill en stor portion samhörighet, gemenskap samt många skopor av skratt.

Så låter en rättvis beskrivning av den kväll som igår var.

 

 

För, vi är ju en samling ganska kantstötta personer, var och en på sitt sätt...

 

Liksom alltid, oavsett om det är vardag eller fest, gör sig saknaden smärtsamt påmind.

 

Det saknas en väldigt viktig nyckelperson i denna fina gemenskap - Mannen i mitt liv! ♥

Och Boyzens pappa. ♥

En omtyckt svärson och svåger.

En väldigt uppskattad och älskad person helt enkelt...♥

 

Min gud, vad det gör ont! ♥

 

När jag kom hem, hade en vän lagt upp en länk på FB.

Till en väldigt tänkvärd artikel.

En artikel som säger allt.

Och lite till.

 

 

Jag läser, läser och läser.

Men kan snart knappt se vad som står.

För alla tårar som trillar...

 

Känner igen...

 

Sorg är verkligen ytterst personlig och individuell.

En del av ens känsloliv som ingen annan överhuvudtaget kan förstå.

Även om man varit med om liknande sorger.

 

För din sorg och upplevelsen av din sorg är just det - din.

Och min sorg och upplevelsen av min sorg är just det - min.

 

Och omgivningen vet egentligen ingenting. Även om "den" försöker.

 

Jag läser atikeln igen.

 

Och känner igen varje ord. Varje upplevelse. Varje känsla.

 

För, jag kunde inte sagt det bättre själv.

 

♥

 

 

 

Jag hittade ett gammalt inlägg som jag skrev den 11 februari, då jag fortfarande "bara" arbetstränade...

 

_______________

 

Jag kände det redan på morronen.

Motvilja.

Olust.

Vrede.

Ilska.

Ja, jag kände mig så jävla arg!

 

Jag kunde inte definiera min ilska. Alls.

Jo, att jag är så jävla arg på livet som svikit...såklart...♥

Men detta kändes annorlunda...

 

Med tunga steg gick jag iväg till tåget.

I sakta mak.

Kanske skulle jag missa tåget...jag nästan hoppades.

Men nej, det gjorde jag inte...jag hann med.

 

På tåget. I tågets tysta kupé satt jag i tyshet och var förbannad på en yngling som satt och smaskade och som sen konstant pillade sig i näsan resterande väg till Malmö. GAH!

 

När jag gick av tåget, fortsatte de tunga stegen.

In på jobbet.

Och jag slank in i arbetsrummet, som för dagen var lämpligt tomt.

Där satt jag sen.

Försökte planera lite uppgifter.

Kollade i de olika programmen som används för dokumentation.

Läste veckobrev.

Försökte ta till mig vad som stod...

Konstaterade att nä, jag skulle inte orka packa upp några lådor idag heller. Och inte heller kände jag någon motivation till att organisera bland NP.

 

"Äh, vad fan händer", tänkte jag för mig själv...?!

 

Jag pallar helt enkelt inte!

Jag har inget engagemang. Inget driv. Ingen motivation. NO. NADA!

Och det är så jävla mycket INTE JAG!

 

Och jag är trött på "den där 'inte jag'"!

Jag pallar inte med mig själv längre!

Och hur faen ska jag då palla med andra...?!

Och andra palla med mig...?!

 

Lite samtal i köket. Frågor. Som jag svarade lite halvt avmätt på. Oengagerat.

 

Ett samtal i arbetsrummet med "den goa" och ett kort möte med närmaste chefen var det som kunde läggas på dagens pluslista. Alltid något liksom...

 

Lunch i köket. Svammel. Lyssnade inte så noga.

Pallar inte.

 

Och så smet jag in i arbetsrummet igen.

Kollade lite i några NP och konstaterade hur lite min hjärna funkar för tillfället.

USCH!

 

Fy faen! Jag pallar inte detta längre!

 

______________________

 

Jag har pallat.

Jag har tagit mig vidare.

För att jag måste.

Finns inget annat val ju...

 

_______________________

 

Denna, min första vecka efter semestern, jobbar jag 100%.

Pallar jag...?!

Ingen aning!

Men helt klart saknas en hel del driv, motivation och engagemang. Samt ork.

Fortfarande.

Älskade Mannen!

 

Ett år har gått sedan den hemska dagen då du var tvungen att lämna mig och killarna. ♥

 

Jag kan fortfarande inte fatta att det är sant!

Och än mindre att det gått ett helt år!

 

Det värsta året i mitt/vårt liv! ♥

Så fyllt av saknad...

 

 

Jag älskar dig så! ♥

...klockan 20, för ett år sen, talade jag med Mannen för sista gången.

 

Våra sista ord blev - "Vi ses sen"!

 

För det var ju vad vi trodde!

Om några timmar skulle vi ses igen.

Läkarna skulle "bara fixa" till det som hade blivit så galet fel.

Så var det bara!

 

En puss och ett "vi ses sen"...♥

 

Igår, vid 16-tiden, för ett år sen, fick jag och Boyzen akut åka in till intensivvårdsavdelningen i Malmö.

Deras pappa hade blivit opererad för andra gången.

Under tiden för operationen, hade jag åkt hem för att duscha och prata lite med killarna och övrig familj.

Vi höll alla tummarna!

 

Och i mitt huvud upprepade jag, som ett mantra, orden - "Han är på sjukhuset och i god vård, allt kommer att ordna sig"...

Och det var precis vad jag trodde.

 

När jag ringde för att höra hur operationen gick, fick jag till svar att "Vi skulle precis ringa dig. Niclas har det jobbigt och läget är oerhört kritiskt. Du måste samla ihop dina killar och komma in!"

 

WTF?!

 

Vad hände nu...?!

 

CHOCK!

Skräckslagen!

 

Tänk om...?! ♥

 

NEJ!

 

Det blev en skräckfärd till Malmö.

Och det blev några fruktansvärda, tunga och oerhört jobbiga timmar inne på intensiven som jag och Boyzen fick tillsammans med deras nersövda pappa.

 

Alla slangar...

Alla känslor...

Chocken för killarna...

 

Våra älskade Boyz! ♥

 

Tills då, var detta det värsta ögonblicket i mitt liv...♥

 

...efter den mest perfekta bilden, ingår det helt klart att man ibland måste offra sig.

 

Och lägga sig "raklång" i småstenen alldeles vid brofästet på Öresundsbron...

 

...faller ett symboliskt regn över Skåneland. ♥

Och jag kunde inte sagt det bättre själv än det som Tor mullrar om!

 

De senaste dagarna har varit blandade.

En del slapp, en del sol, en del samvaro och många, många tankar...

 

Jag var en sväng hos mamma och pappa igår kväll, eftersom det var pappas födelsedag.

Förra året var jag och killarna oxå där själv...då Mannen inte alls mådde bra denna, hans sista kväll hemma...♥

 

Idag blir det samvaro och mys med äldsta sonen.

Yngsta sonen och jag åker till Malmö och äter en bit mat, tillsammans med äldsta sonen och hans flickvän, på en av Malmös restauranger.

Vad vi gör sen, är fortfarande inte bestämt.

Om vädret hade tillåtit, hade vi tänkt gå och bada en sväng på stranden nära äldsta sonens hem.

Vi får vl se vad som faller på.

Ska bli mysigt att bara vara tillsammans. ♥

 

Just nu, men för ett år sedan, hade det som skulle komma att bli den värsta karusell jag någonsin åkt, just startat.

Vi var på Ystadsakuten...

 

...gör så ont att man varken kan, vill eller förmår släppa in den!

 

För ett år sen, den 5 augusti, började min man må dåligt.

Han fick hög feber och ont i kroppen.

Vi trodde att det var en vanlig influensa de tre första dagarna.

Sen blev det värre, värre och värre.

Mycket värre!

 

Vårdcentralen skickade honom till Ystadakuten.

Där visste de, helt ärligt, inte riktigt vad de höll på med.

 

Så...sent omsider, insåg de detta själva och skickade därför Mannen till Malmöakuten.

Där hände sedan allt på en gång.

 

Mannens kropp, som var så fylld av ilskna bakterier hade då utvecklat blodförgiftning.

Ofantliga doser av antibiotika och akut operation var läkarnas enda hopp om någon som helst bättring.

 

Sen sviktade Mannens organ.

Och bakterierna fortsatte att ohämmat sprida sig i hans kropp.

Ännu en operation.

Ytterligare organsvikter.

Hjärtstopp!

Som personalen klarade!

Ytterligare en och även den sista operationen.

 

Hjärtstopp!

SLUT!

 

Den 10 augusti 2012 var allt slut!

 

CHOCK!

CHOCK!
CHOCK!

 

Och totalt jävla mörker!

SORG!

Förlamning!

 

En chock som fortfarande sitter i.

Även om den förändrats.

 

Jag har fortfarande så jävla svårt att ta in det som hänt!

Kan liksom inte fatta det.

Det kan ju bara inte vara sant!?

 

En annars frisk människa på 47 år, som i princip aldrig varit sjuk, blir ju inte sjuk "bara sådär" och så innihelvetes sjuk, att han dör 5 dagar senare...?!

Något i detta är ju så förbannat fel!

Så här går det ju inte till...?!

Det KAN inte vara sant!

 

Ja, så tänker jag.

 

Och förbannar verkligheten!

 

...är nu egentligen slut.

Men den senaste veckan har jag haft en väldig olustkänsla i kroppen.

Hur tänkte jag, när jag planerade att börja jobba just den här veckan...?!

Denna vecka, som förra året var vår sista som hel familj...♥

 

Jag har snälla och förstående chefer, som tur är.

Som, när jag beskrev mina känslor inför jobbstarten, förstod mig och gav mig ledigt.

Jag vet egentligen inte vilket som är bäst. Jobba eller inte. Jag vet bara vad som känns bäst för mig. Och det är att INTE jobba just nu.

Jag behöver ta hand om mig. Och vi behöver ta hand om varandra. Bara vara...♥

 

Hela året och framförallt sommaren, som ju Mannen och jag alltid hade så mycket tid tillsammans, har varit fruktansvärda.

Det ÄR fruktansvärt!

Ofta och länge blir det djupdykningar längs Memory Lane...♥

 

Visst, jag har gjort mycket denna sommaren.

Den har inneburit många och fantastiska möten. Som jag inte skulle vilja vara utan.

Men den har oxå inneburit så mycket smärta.

Så mycket saknad.

Övergivenhetskänsla.

Ensamhet.

Sorg.

Längtan.

Tillbaka till det som var...♥

 

Jag har ofta känslan av att jag vet inte hur jag ska göra "det här" längre.

Och så funderar jag på vad jag menar med det.

 

"Det här"

Livet.

 

Jag vet inte hur jag ska leva mitt liv längre, helt enkelt.

Jag vet ingenting.

Känner mig så vilsen.

Och kan för fan inte ens fatta att det verkligen har hänt!

Att min man är död!

Jag KAN INTE fatta det!

 

Ett år har snart gått.

Det känns som typ 2, 3 månader.

Men ett HELT år har snart gått.

Hur är det ens möjligt...?!

 

Jag vill tillbaka.

Till det som var.

Till vårt liv.

 

Om så bara för en sekund, tillbaka till vår sista vecka tillsammans förra året...♥

 

...bjuder på strålande sol ute men ganska grått inne faktiskt.

 

Det är svårt, för att inte säga oundvikligt, att inte låta tankarna gå tillbaka ett år i tiden.

Så mycket minnen...♥

 

Det känns så fullständigt ofattbart att vi, Mannen, jag och Boyzen...familjen, levde ett helt normalt liv så sent som den 3 augusti förra året.

En vecka innan...♥

 

Mannen och jag var på utflykt...♥

 

Torkan ute har regnet rått bot på.

Men torkan i skallen är nu påtaglig. Bloggtorkan.

 

Mycket känslor är i gungning.

Som jag inte vill sätta ord på. Här.

 

Augusti månad...♥

 

Memory Lane...♥

 

Eftersom ord saknas, låter jag bilderna tala...