Jag har blivit faster!

Klockan 22.23 kom hon - ISA, min brorsdotter!

3970 gram och 55 lång

En lång och ståtlig primadonna alltså! :D

 

GRATTIS CRILLE & MARIELLE

till er dotter!

 

♥ ♥ ♥

Snart tror jag att jag spricker om jag inte får berätta!

 

Ett sms i eftermiddags gör att jag är på helspänn!

 

Och jag vill bara berätta!

 

Men det kan jag inte.

 

Än.

I förrgår när jag läste inne hos en av mina bloggisar, kunde jag inte låta bli att, helt ooosööökt, associera till bilder från mitt/Mannens arkiv.

 

(Amas bilder snodde jag från hennes blogg. Men hon har godkänt "stölden". Hoppas bara att hon inte ångrar sig...)

 

Kolla här...

 

Amas bild:

 

Japp. Förändringarnas tid är här.

Och ingen annan kan förändra mitt liv, utom jag själv.

 

 

Jag har haft lite tid på mig att reflektera och kommit fram till följande:

 

 

Tisdagen den 19 februari vid 23-snåret hade vi, vad jag innerligt hoppades, vårt allra sista möte. Ever!

 

Jag känner inte att du tillför något positivt i mitt liv längre. Det har du egentligen aldrig gjort.

Och då får det liksom va'.

 

Jag är lite ledsen att du fick mitt tillstånd att stanna i mitt liv så länge som du fick, men det är ju alltid lätt att vara efterklok.

 

Det enda jag känner just nu, är att du suger ur den lilla energi som överhuvudtaget går att uppbringa i min kropp.

Och det är ju inte bra.

 

Vänskap ska ju bygga på att både ge och ta.

Men du bara tar, tar och tar...

 

Så - nu är det slut!

 

Ha ett fint liv liksom!

 

Tyvärr tillät jag dig att göra ett besök under helgen. Men även detta återbesök lämnade mig lika besviken som tidigare, vilket bara, ännu en gång, bevisar...att du är lika manipulativ som vilken annan energitjuv som helst!

 

Nu gör jag fullständigt slut och låtsas att du aldrig funnits!

 

Och jag önskar att du inte förpestar någonannas liv heller!

 

Din Djävul...!!!

 

*

 

*

 

*

 

*

 

*

 

*

 

*

 

*

 

Återhämtning.

Kuratorsbesök.

Fika hos ma & pa.

Övningskörning med sonen.

Middag.

TV-kväll i soffan.

 

Ja, så ser min dag ut.

Och din?

 

Att känna sig hemma. Känna sig som en del av någonting. Att veta och kunna.

Ja, att helt enkelt "ha koll" på läget, är ju bara så underbart.

Och, som jag ser det, en absolut förutsättning för att man ska må bra.

 

Att inte vara någon att räkna med är skitjobbigt.

Att dessutom känna att man inte är förmögen att påverka detta "tillstånd" är väldigt frustrerande.

Att inte riktigt kunna säga hur det känns just nu och än mindre veta hur det kommer att kännas om en timme eller två.

 

Att få den där känslan av att verkligen inte klara av att göra en sak som först var tänkt.

Att inte hitta orken. Att inte hitta drivet.

Att inte kunna, helt enkelt.

Att inte klara av att genomföra det...

 

Det är för jävligt!

Oerhört frustrerande!

 

 

Nä, jag är verkligen ingen att räkna med just nu.

Och det känns inget bra.

 

Men - ett steg i taget, så hoppas jag att det ska bli bättre. Snart.

 

♥

 

 

♥

När jag tittar ut genom fönstret ser jag en karg vintertavla.

Vinter när den är som sämst.

Snö och blåst. På en gång.

Brunt och vitt i skarp kontrast till varandra.

Hela naturens bruna nakenhet kontrasteras mot vinterns kalla och vita.

Kargt och kallt.

Färglöst.

Vitt och brunt.

Vitt på marken, en vit himmel och så vita, virvlande bomullstussar som yr omkring för vinden.

Trädens nakna bruna grenar böjer sig ödmjukt inför för Kung Bores framfart.

 

Jag känner mig frusen. Även inombords.

 

Jag längtar tillbaka till natten.

Där var det mycket varmare.

Och grönare.

Och skönare.

 

Mannen och jag. Hand i hand.

Längs strandpromenaden i Bulgariens sköna land.

Det var kväll och vi letade efter restaurangen för kvällen.

Vi pratade, skrattade och Mannen busade med sin kamera. Han fotade och fotade. Mig.

 

Ja, inatt var det mysigt.

Varmt och skönt.

 

Jag vill bara somna om...

 

♥

Nä, alltså inte jag. Men yngsta sonen!

 

Idag ska han och flickvännen kolla in Melodifestivalens deltävling från Malmö och de ska alltså göra detta live i Malmö Arena!

(Lite avis är jag allt.)

 

 

Men oxå sååå glad för deras skull!

Ha det underbart ungdomar! ♥

 

Själv sitter jag hemma i TV-soffan och hejar.

På Robin.

 

 

Tror jag. Helt utan att jag hört bidragen naturligtvis.

Men jag har alltid tyckt att han är så bra. Att han har en så härlig röst.

 

Och så kommer jag naturligtvis att hålla en liten extra utkik.

Efter yngsta sonen.

 

 

Som alltså sitter någonstans i publikhavet.

"Näst längst bak på golvplan"...har han låtit meddela...älskade unge! ♥

 

Men först - lite kvällsmat.

Potatisskivor lövbiffar/skinkbiffar, ugnsrostade grönsaker och så lite bearnaise till detta.

 

Ännu en fredag har gått. Snart en helg.

Utan dig.

Drygt 7 månader har gått. "Försvunnit"!

Och det är fullständigt ofattbart.

I min värld skulle det kunna vara...4 veckor sedan.

Inte 7 månader! (?)

Jag sitter här varje helg...eller de flesta helger...och...ja, jag vet faktiskt inte riktigt vad jag gör.

Men du är inte här. Det vet jag. Och det känner jag.

Jag saknar dig!

Som fan!

♥

 

...blev det en lugn dag.

Tid för eftertanke.

Tid för återhämtning.

 

På eftermiddagen var yngsta sonen och jag ute och övningskörde.

Det gick riktigt bra.

Han är duktig och läraktig, "lille Ludde". :)

 

Sen skulle han träna. (Inte jag. Än...)

Han körde själv dit.

Nåja, med mig bredvid sig, men han rattade själv i alla fall.

 

Medan han tränade, fikade jag med morsan.

Pappa var ute på andra dagsäventyr.

 

Middagen bestod av rester från det libanesiska köket sen igår.

Gott, smidigt och bekvämt.

 

Kvällen tillbringade jag slappandes i TV-soffan.

Och det blev en del spelande.

På mobilen.

Lagom ansträngande.

Och lite hjärngympa.

 

En helt ok dag.

Varken mer eller mindre.

 

Idag då?

Har absolut ingen aning.

Mer än att det är fredag.

Efter en fullständigt avkopplande morron och förmiddag, så fri från måsten att det nästan var lite löjligt, men ändå så full av tankar och reflektioner, fick jag en otrolig lust att...

 

...laga mat!

 

Jo, men vissa bakar som terapi och andra jag själv lagar mat som terapi.

Jag älskar att laga mat!

Och det är verkligen avkopplande.

Frigörande på nåt sätt.

 

Nåväl.

 

Jag bestämde mig för att det skulle bli libanesisk/grekisk buffé - sk MEZE.

Något som jag velat laga länge, men liksom inte kommit till skott.

Jag har lagat nästan alla rätterna tidigare, men liksom aldrig tillsammans som den här "buffén".

Jag hittade en intressant sida, med alla möjliga tänkbara och BRA recept.

 

Yngsta sonen och jag åkte och handlade.

Sen lagade, lagade och lagade jag under timmarna tre.

Härligt!

 

Under tiden som alla rätter skapades, ringde jag och bjöd in syrran och hennes två kidz till måltiden.

 

Så gott och så mysigt!

En bra kväll!

Jag älskar er! ♥ 

 

 

 

Just nu är jag väldans trött och fullkomligt slut men, faktiskt, ändå nöjd och glad!

Jag har nu jobbat mina 25% för denna vecka.

Och det känns så bra.

Men det känns nästan som om jag skulle kunna jobba lite till.

Inte längre dagar, för dessa två med sina fem timmar per dag, har varit alldeles tillräckliga.

Men kanske en dag till...?!

 

Näpp. Jag tar det lugnt. Ska inte förhasta mig.

Inte tro att jag kan bestiga berg när minsta gråsten längs vägen ibland kan kännas oöverkomlig...

 

Men jag har tagit med mig lite hemarbete. Och arbetsdatorn.

Kanske får jag en stund då jag känner en liten gnista.

Lite energi.

 

Det är fortfarande otroligt jobbigt för mig att hålla kvar mina tankar någon längre stund.

Minnet sviker mig för jämnan.

Jag har svårt att hålla kvar en tråd.

Jag kan känna mig otroligt förvirrad ibland.

Jag har ständigt svårt att koncentrera mig.

Tillsammans med många människor blir jag stressad. Pressad. Osäker. Liten. Vilsen.

Och en massa oljud gör mig matt. Många personer som pratar på en gång. Diskuterar...skrattar...är högljudda...

Det tar ALL energi ifrån mig.

 

Men ett steg i taget, Mannen, ett steg i taget. ♥

 

Och jag vet att du finns där någonstans och "hejar på mig". Peppar mig.

Är stolt över mig. ♥

För mina små små kliv, på ostadiga ben på den jävligt slingriga och krokiga vägen tillbaka till det som kallas livet...

 

Har jag sagt att jag älskar dig...? Och saknar dig...?

Det gör jag! Nåt enormt! ♥

 

Afrodite's har funnits sedan i december 2008 och under årens lopp har bloggare kommit och bloggare gått...

 

Många har kommit OCH stannat. På riktigt.

 

I en del bloggvänner känner jag att jag har vänner för livet...♥

 

 

Nya kommer fortfarande och det är bara så underbart.

Det är helt enkelt en underbar värld, bloggvärlden!

 

Nåväl.

 

En av de första kvinnorna jag började utväxla bloggtankar med var Aforia aka Lena.

En helt underbar kvinna som jag tyvärr inte träffat. ÄN.

Men vi har däremot talat i telefon ett par gånger.

Hon har just kommit igång och bloggat lite igen efter en längre paus. Och jag gillar det.

 

Tyvärr har Lena och jag en väldigt sorglig sak gemensam - både hon och jag har förlorat våra män, våra älsklingar, våra bästa vänner...ja, våra älskade livspartners...♥

 

Hon för snart 8 år sedan och jag för snart 7 månader sedan...

 

Även om vi har denna fruktansvärda och fullständigt obegripliga och onödiga erfarenhet gemensamt, kan jag ändå inte uttrycka att jag VET hur hon känner sig.

Jag kan inte heller säga att jag FÖRSTÅR hennes sorg.

 

 

Det är fantastiskt skönt att tala med en kvinna som verkligen ändå VET vad hon talar OM.

 

Hon uttrycker så på pricken och exakt precis hur det kan kännas även för mig...

Detta kan du läsa mer om här

 

Hon uttrycker sig även fantastiskt tänkvärt och insiktsfullt om sorgen och med tillförsikt inför framtiden samt om hur det är att behöva "gå vidare" efter ett sånt här slag. 

Hennes tankar om detta kan du läsa mer om här

 

TACK för att du finns Lena! ♥

 

 

 

I tisdags fick jag en mycket märklig känsla för att vara jag...

Helt plötsligt kände jag för att...baka?!

Och jag tänkte för mig själv att "Oh, Oh...vad är det som händer?! Det här är inte riktigt normalt..."?!

 

När jag sedan konstaterade att det saknades ingredienser hemma för att iscensätta anfallet, och jag helt obehindrat åkte iväg och inhandlade dessa, för att sedermera komma hem och inse att anfallet INTE hade gått över...ja, då blev jag nästan lite orolig för mig själv...

 

Jag (av alla människor) bakade kanelbullar.

 

 

OCH jag (av alla människor) bakade semlor!

Jag BAKADE gånger två!

 

Och sen bjöd jag in mamma och pappa på kvälls-go'fika.

Gott och mysigt. :)

 

Jag har arbetstränat. Och det har gått bra. Sååå bra!

Det var riktigt härligt på onsdagen, då 3 deltagare skrev Nationella Prov (NP) och jag fick känslan av att vara lite "på banan" igen.

 

Och faktiskt mer än bara lite. Jag kommer att klara detta! Det känner jag i mitt hjärta!

 

Det var med en otrolig befrielse som jag lämande jobbet på onsdagen.

Omtumlat. Tankfullt. Men insiktsfullt. 

Och med...faktiskt, med kärlek. Och lite, lite hopp...
Jag tror att jag måste återkomma till detta. Just nu känner jag mig lite..."förbryllad"...?!

 

Nästa vecka går jag förresten över från arbetsträning till att vara 25% i tjänst.
Och det känns faktiskt bra.

Och det känns så fantastiskt bra att det känns bra...:)

Det var längesen den känslan infann sig.

 

Alla ♥-ans dag...

 

Lova att vara rädda om varandra! Och ta hand om varandra!

Älska varandra! Alltid! Varje dag!

 

 

Alla ♥-dagspresent till min älskling...

 

 

På torsdagskvällen var jag hembjuden till äldsta sonen med flickvän på alla ♥-dagsmiddag.

3-rättsmeny!

 

 

Kolla vilken massa gott!

 

 

 

Varmrätt...

 

 

Och i helgen har vi firat husets yngsta (!?!) "avkomma", Ludwig, till hans bauta-kliv rätt in i vuxenlivet.

 

 

Köttfärspajer och kycklingpajer, sallad och lite go'dricka bjöd huset på.

 

Och så dukning i lila såklart...

 

 

 

En härlig lördagskväll fick vi tillsammans med nära och kära. ♥

 

Idag är det återhämtning som gäller.

En pyjamasdag.

En titta-på-TV-dag.

En slappardag.

 

I morron är det dags för arbete.

 

Och nu tänkte jag faktiskt börja blogga så smått igen, efter nästan en veckas paus.

Jag behövde pausen.

Hoppa av ekorrhjulet. Som jag tyckte bara snurrade fortare och fortare...

Stanna upp.

Reflektera.

 

Andas.

Inse att jag faktiskt och trots allt...lever...

Ta in den känslan.

Och alla omtumlande känslor som råder.

 

Jag känner i mitt hjärta att det kommer att bli bra så småningom. På nåt sätt.

 

Ett steg i taget.

En dag i sänder.

 

 

Kram

från

Jag är inte alls särskilt tekniskt lagd.

Och därmed vet jag till exempel inte hur man lägger till appar i mobilen, hur man installerar nya program i datorn, hur man använder instagram eller  man lägger in musik i sin mobil.

Det handlar både om ointresse och om att inte våga mecka med saker av rädsla att kanske förändra något som jag sen inte klarar av att återställa om det skulle bli fel.

Såna här saker måste jag alltså ha hjälp med.

 

Och fram till augusti 2012, fanns det EN person som var specialist på att hjälpa mig med dylika ting - Mannen! ♥

 

Numera får jag ta hjälp av olika personer Boyzen, norrlänningar, syskon...som har tålamod och intresse för att hjälpa mig i mina trångmål.

 

När jag exempelvis använder dator och mobiltelefon, använder jag bara sånt som "någon" har lyckats lära mig hur det fungerar jag förstår mig på, exempelvis WF, Betapet, Ruzzle, Quizkampen... "vanliga funktioner" som att ringa, sms:a, fotografera och så...

 

Mannen och jag hade länge talat om att jag skulle lära mig att använda instagram till exempel. Något som vi trodde att vi hade hela livet på oss att göra. Och aldrig blev "färdiga till"...

 

Mannen, som alltid hade massor av musik inladdad i sin mobil och flitigt använde sina lurar på resorna till och från hemmet och jobbet, tyckte att även jag borde börja använda min mobil till denna, enligt honom, underbara "underhållning".

 

"Jaja, tyckte jag...det kan vi väl göra en dag. Lägga in lite musik och så kan du lära mig hur jag ska använda denna funktion..."

 

Även detta hade vi ju hela livet på oss att "utföra". Det var ju ingen panik med det. Trodde vi...

 

Hur som helst...

 

Igår, på självaste alla ♥-dagen satt jag sent på kvällen och bläddrade runt i min telefon.

Plötsligt hittade jag hittade en "ny" ikon som jag alltså inte uppmärksammat under 6 månader - "Musikspelaren"

 

Jag klickade på ikonen och kom in i världens spellistor.

De hade fått namnet "Mamma Mix".

Och de var skapade och inlagda av Mannen 2012-08-03 och 2012-08-04...alltså dagarna innan han blev förfärligt sjuk...och dog...

 

Detta upptäckte jag alltså klockan 23.55 i går kväll, på alla ♥-dag.

Och det kändes precis som om det precis på pricken var så det var meningen.

 

Att jag skulle få en alla ♥-ansdagspresent från min älskling!

(Jag väljer att tolka det så i alla fall.)

 

TACK, älskade Mannen för presenten! ♥

Jag älskar dig! ♥

 

Nu tänker jag ta en paus.

Jag vet inte hur länge.

En dag, tre dagar, en vecka, en månad...ingen aning.

Men jag bara känner att jag behöver en paus.

 

Jag orkar inte skriva, jag orkar inte läsa...nej, jag orkar min själ inte ens tänka!

Efter 4,5 timmes arbetsträning är jag helt slut.

Slutkörd.

Utpumpad.

 

Och då har jag egentligen inte gjort mycket.

För jag orkar inte.

Jag kan inte mer. Just nu.

 

Jag känner mig helt jävla off!

Och är inte mig själv.

Jag vet varken ut eller in faktiskt.

 

Var rädda om varandra!

 

Och faktiskt även omvänt - från dig till mig...♥

 

 

"Var inte rädd, jag går bredvid dig"...så känner jag att du säger till mig, Niclas...liksom viskar dessa ord i mitt öra - Var inte rädd, Carina, jag går bredvid dig...♥

"Kom ta min hand, jag håller i dig"...och jag känner det. Du håller i min hand. Och jag kramar din tillbaka...

"För att jag älskar dig, så som du är...och jag vill ge dig allting jag har"...du visade verkligen detta, älskling...du älskade mig verkligen precis som jag är...och du hade gett mig en egen måne, om jag hade bett dig och du hade kunnat...
Och jag kan bara säga detsamma - jag älskar dig, precis som du är, Nille...och jag vill ge dig allting som jag har...♥

"Låt mig få bära dig, när du är svag"...ja, Mannen...vi bar varandra när någon av oss var svaga...

 

"Ja, jag ska älska dig så som du är

och jag vill ge dig allting jag har.

Så låt mig få bära dig när hoppet sviker.

Du betyder allt för mig.

Var inte rädd, jag står bredvid dig

för du betyder allt för mig."

Jag älskar dig, Nille! ♥
Nu och för alltid!

 

...förändrades livet drastiskt för mig och Boyzen. ♥

 

Det var då älskade Mannen och Boyzens pappa lämnade oss med en förskräcklig skräll.

 

Mannen fick en otroligt aggressiv bakterie som skapade svår infektion, blodförgiftning och multi organsvikt.

Ett tillstånd som läkare, vi, han och hans kropp stod alldeles maktlösa inför.

 

Läkarna gjorde allt, men ingenting de gjorde kunde rädda livet på honom...♥

 

Jag kan fortfarande inte riktigt fatta vad som hände.

Det är fortfarande omöjligt att ta in.

Och så är det 6 månader sedan...?!

 

Omänskligt är det.

Omöjligt att förstå och fullständigt omöjligt att acceptera.

Så här ska det, får det, bara INTE bli!

Men så blev det...

 

Livet tog en vändning som ingen av oss, på något som helst sätt i världen, hade kunnat förutspå.

Sjukdomen och döden kom verkligen som en blixt från klar himmel!

 

Åh, Mannen! Det var inte såhär det skulle bli! ♥

Saknaden är så oändlig...!

 

Så många gånger tänker jag att "det här måste jag berätta för Mannen" eller "det här måste jag ventilera med Mannen när jag kommer hem" eller "det här måste jag visa för Mannen"...osv, osv...

Och så poff - ett bryskt uppvaknande tillbaka till verkligheten...

 

Vi försöker, trots allt, att vara tappra...

 

Boyzen är tappra.

 

Det var de redan från början och det gav mig en sådan otrolig styrka!

 

Det var som om de bara bestämde sig att "det här ska vi klara...på nåt sätt". Oavsett hur omänsligt och alldeles för jävligt det måste vara att förlora sin pappa, så bara bestämde de sig - vi ska klara det här! Och vi ska göra det tillsammans! Och ta hand om mamma. Se till att hon oxå tar sig igenom detta. Överlever!

Älskade killar! ♥

 

För, så känns det för mig. Om det inte vore för mina/våra fantastiska killar, hade jag min själ ALDRIG tagit mig igenom denna skiten!

 

Boyzen - jag älskar er! ♥

 

Och, från någonstans, vet jag att er pappa är så otroligt stolt över er! ♥

Att han finns med er. Oss. Och han är stolt. Över. Att. Ni. Vi. Fortsätter. Kämpa.

 

Jag är så stolt över er! ♥

Och det är pappa oxå! ♥

 

Jag är helt enkelt stolt över oss!

Som lyckats hålla livet flytande trots all förödelse. Som lyckats hålla hoppet om framtiden levande. Som lyckas hitta någon form av punkt att sätta ner foten på, på den mark som gungar...så in i helvete!

 

Ett steg i taget...

En dag i sänder...

 

Jag älskar er killar! ♥

 

Och Mannen - jag älskar dig nu och för alltid! ♥

Och jag saknar dig något så fruktansvärt! ♥

 

...gör jag som så många andra...

...kollar på Danny Saucedo och "Snygg-Erik" Melodifestivalens andra deltävling.

 

Och hade Mannen varit här hos mig fortfarande, hade vi suttit där och hejat tillsammans, eftersom vi gillade detta evenemang lika mycket.

 

Vi hade till och med bestämt att, eftersom finalen i år ska hållas i Malmö Arena, 20 minuters resväg med tåg från där vi bor...och att detta tillfälle kanske ges once in a lifetime, skulle vi boka biljetter och faktiskt gå och se den stora finalen LIVE...

 

Nu blev det inte så. Och jag har tappat intresset för att se den live oxå.

Men på TV följer jag den. Och ikväll hejar jag. Ensam. Även om jag vet att Mannen är med mig. På nåt sätt. ♥

 

Jag gillar verkligen Joacim Cans och Hammerfall.

Få se hur det går för honom och hans "Annelie"...

 

Ha en fin kväll!

Japp, Znogge och jag hade ju som bekant en liten mini-blogg träff igår. Och som vanligt, hade vi väldans trevligt.

 

Massor av bubbel och babbel, där det mesta avhandlades, såväl skoj som allvar. Och en härlig samvaro tillsammans med goda bloggvännen, en massa god mat och dryck! Härligt! :)

 

Vill ni se och höra?

Äh, det får ni göra oavsett om ni vill eller inte...

 

Törstiga Hungriga som vi var, inledde vi med lite After Work på Harrys. Lite smått och plock från buffén; kryddiga champinjoner, marinerade räkor, couscous-moja, ost och annat smått och gott.

Bild på det?

Näpp, det finns inte!

För än så länge hade vi fullständigt glömt bort att vi är bloggare och att vi därmed har vissa "förpliktelser"...

 

Nåväl.

 

Sedan fortsatte vi vår vandring till en liten, men naggande god restaurang som heter Perssons Kök & Bar.

Den kan tyckas vara lite oansenlig på utsidan...

 

Igår kväll, efter kvällsmaten, hände något synnerligen märkligt!

 

Boyzen och jag hade käkat, vi hade plockat undan efter kvällsmaten och jag hade avklarat två av tre, för kvällen, tänkta samtal.

 

Jag lägger på luren efter det andra och börjar bläddra i telefonen efter det tredje numret som jag ska slå.

"Aha, tänker jag, där är det"...

Jag knappar in siffrorna till personens mobiltelefon från min hemelefon och inväntar svar...

 

Just som personen i andra änden svarar i sin mobil, börjar det ringa i MIN mobil, från "någons" hemnummer...?!

Och det märkligaste av allt - det är samma person som jag ringer till, som i samma sekund ringer till min mobil från SIN hemtelefon!

 

Jag blev helt perplex och det hela var nästan lite kusligt.

Jag menar, hur stor är sannolikheten...?!

Helt un-be-fuking-lievable! :)

 

Vem jag ringde till och vem som ringde till mig...?

 

Znogge!

 

För ikväll ska hon och jag ut på en liten dejt.

Vi ska ut och göra La Stada lite osäker.

Eller nja, vi ska ut och käka en god bit mat, säkert dricka vars ett glas vin och snacka en jädrans massa "tjejsnack"! :)

 

Trevlig fredag tillönskas er alla!

...blev firat med nya träningsskor, träningsbyxor och en slant inför kommande resa.

 

Dagen inleddes med scones-frukost och till kvällsmat var mammas-goda-hemgjorda-smörgåstårta beställd.

Klart att den myndige fick sin favoritsmörgåstårta...

 

...för att i år fyller min äldsta son 25 år (han blir alltså lika gammal ung som jag är).

Nästa son i skaran fyller 23 i år.

Näst yngsta fyller 21 år i år.

 

Båda dessa sistnämnda är ju i alla fall yngre än jag...

 

Den allra, allra yngste sonen i denna skara "Boyz" är17...eh...18 år.

Alltså 7 år yngre än äldsta storebroren (och sin morsa).

 

Och när fyller han det då?!

Den allra, allra yngste sonen i skaran underbara "Boyz"...?!

 

JO!

 

IDAG!

 

Igår kväll, när han gick hemifrån för att bege sig till flickvännen, sa han till sin morsa (mig alltså...hihi) att:

"Nästa gång vi ses är jag 18 år"!

 

Ja, min själ, tänkte jag. Du har så rätt unge!
Nästa gång vi ses, är du vuxen...myndig!

18 år!

 

Hur gick detta till...?!

*kliar mig förbryllat i huvet*

 

Nåväl...

 

Är det en vanlig dag?!

Nej, det är ingen vanlig dag!

För det är LUDWIGS födelsedag!

Hurra, hurra, HURRRAAA!

 

Grattis, älskade och underbare unge! ♥

 

Jag måste faktiskt, än en gång, belysa vikten av orden i denna underbara dikt...

 

♥

 

Dagen i dag är en märklig dag.
Den är Din.
Gårdagen föll ur Dina händer,
den kan inte få mer innehåll
än Du redan har givit den.
Morgondagen vet Du ingenting om.
Men dagen idag, den har Du.
Använd Dig av den.
Idag kan Du glädja någon.
Idag kan Du hjälpa en annan.
Kanske Dig själv.
Dagen idag är en märklig dag.
Den är Din.

 

♥

 

För, dagen idag innebar att jag kunde hjälpa mig själv.

I och för sig, delvis, med läkarens hjälp.

Men det hjälpte. Mig. Oss.

Till del...

 

Jag vill oxå tillägna dikten en alldeles särskild person i mitt liv.

Min syster.

Som har haft det otroligt tufft.

Som HAR det otroligt tufft.

 

Som sannerligen vet att gårdagen föll ur hennes händer...

Men, som har visat att det går att komma igen.

 

Jag är så glad att du "kommit igen"!

Att du lever, trots att det torde vara omöjligt.

♥

 

Och det ska jag/vi oxå göra.

Trots att det ganska ofta känns som en omöjlighet...

 

Min kära syster har visat mig att, precis när man står på randen av vad man som människa klarar av, GÅR det att resa sig, komma igen...börja leva igen.

 

Att livet kan fortsätta.

Trots att man mist.

Trots att livet svikit.

Trots att hoppet har varit ute...

 

Ge livet en ny chans...

 

...liksom min syster har gjort.

Igen. Och igen.

 

Och beundrar dig!

 

...kommer att bli en jobbig dag.

Men ack så nödvändig...

 

Möte med läkare som ansvarade för Mannens vård under de tre ödesdigra dagarna i augusi, som förändrade mitt och Boyzens liv för all framtid, står i agendan.

 

VARFÖR-frågan kommer för alltid att lägga ett dunkel över livet.
 Detta eftersom ingen kan svara på den.

 

Men genom att samtala med ansvariga läkare om vad som hände, ges chansen att ställa och få svar på många av mina/våra frågor, gå igenom journaler...osv, osv...kanske vi kan förstå och acceptera (?!?!?!) det som blev Mannens och vårt öde...?!

 

Jag måste få ställa alla mina frågor. Igen. Och kanske igen och igen.

För att, i alla fall, få några svar...

 

För. Jag, Förstår. Inte. Hur. I. Helvete. Det. Kunde. Gå. Så. Åt. Helvete. Fel. Som. Det. Gick!

 

Efter mötet åker jag hem till äldsta sonen och hans flickvän.

Om vädret tillåter ska vi ta en promenad till brofästet. Strosa. Umgås. Bara vara.

 

Det blir en bra avslutning på en, tror jag, jobbig dag...

En dag i juli då regnet stod som spön i backen, lekte Mannen med sin kamera.

Han lyckades då fånga den här bilden...

 

 

...är alltid viktigt, men denna vecka känns det som om det är extra viktigt faktiskt.

Mycket är inbokat. Både roliga och mindre roliga saker.

 

Idag är det nåt som är varken eller. Det är inte roligt och inte mindre roligt, utan bara så nödvändigt.

Jag ska till min kurator.

Det är dags att ventilera.

Lufta mina tankar och känslor.

Som ju, är många.

 

Mycket har hänt den senaste tiden.

En stor sak är att jag börjat arbetsträna.

Och, som jag sagt tidigare, det går bättre än jag nånsin vågat hoppas på.

Men samtidigt...det känns som om jag gör det utan hjärta och utan själ.

Jag bara "gör". Jag bara "är".

Jag orkar liksom inte riktigt bry mig.

Och hela situationen känns overklig.

 

Jag är inte jag. Och det känns jobbigt.

 

Och jag ser ingen riktigt mening med nånting.

 

Det är många och tunga tankar som fladdrar förbi i mina "turbotankar".

Min tankevärld är som en film med många tillbakablickar.

Livet känns som en skräckfilm som aldrig tar slut.

 

Ja, jag tror att jag behöver ventilera.

Mina tankar.

Hos kuratorn.

 

En dag i taget.

"Idag" har jag...

 

Jag läser en av mina favoritdikter...och reflekterar...

 

♥

 

Dagen i dag är en märklig dag.
Den är Din.
Gårdagen föll ur Dina händer,
den kan inte få mer innehåll
än Du redan har givit den.
Morgondagen vet Du ingenting om.
Men dagen idag, den har Du.
Använd Dig av den.
Idag kan Du glädja någon.
Idag kan Du hjälpa en annan.
Kanske Dig själv.
Dagen idag är en märklig dag.
Den är Din.

 

♥

 

...blev det varken hjortfilé, duchessepotatis, rödvinssås eller jordärtskockschips...nä, det blev inte ens en liten morötta...till middag i Casa del Afrodite.

 

Det blev tacos!

 

Japp en del av er gissade rätt - att jag och Moí skulle hem till Diana på en god bit mat med härligt umgänge.

 

Och först ut med det rätta svaret blev - Ama!

Grattis till vinsten, Ama!

Och här kommer Moís cyberapplåd...:)

 

Idag ska jag iväg på lite skojsigheter.

 

Jag börjar med att stiga på ett sånt här...

 

...det var då som "det begav sig"...det var då som vi hittade varandra,,,

Och kom att bli ett par i nästan 32 år...

 

Den här har vi dansat "tryckare" till många, många gånger, Mannen...♥

 

 

"Jag vet att jag vill kämpa, jag vet att jag kan, så länge vi har varann..."

 

Ok.

 

Jag tror att jag vill kämpa, jag tror att jag kan...även om vi inte har varann...

 

♥ ♥ ♥

 

"För mig är du det vackraste som finns, för mig finns inget annat.

Det finns saker som alltid fortsätter växa (när allting tar slut) när allt annat har stannat..."

♥ ♥ ♥

 

Jag försöker Mannen, jag försöker...♥

Två veckors arbetsprövning är nu över och två veckors arbetsträning tar vid.

Jo, där är en liten, liten skillnad, men den är hårfin.

10 timmar i veckan gäller dock även fortsättningsvis.

 

Nästa vecka vill jag knappt tänka på för då är det en massa andra saker inpressade oxå i almanackan; kuratorsbesök, läkarbesök och så ett möte med överläkaren på IVA. Han med högsta ansvaret i vården av Mannen...♥ Tungt men alldeles, alldeles nödvändigt. Vissa frågetecken kommer förmodligen aldrig att rätas ut, men kanske några. Hoppas jag...

 

Att arbetsträna är jobbigt. Det tar ALL energi. Som överhuvudtaget finns. Jo, för det finns tydligen lite lite energi, trots att det inte känns så. Men den tar snabbt slut. Mycket snabbt. Ibland räcker det att någon säger något. Ibland räcker det med ett möte i en dörr eller i en korridor. Vips - så blir jag helt utsugen på det lilla lilla som finns...

En jobbig känsla.

Matthetskänsla.

 

Jag blir oxå alldeles omtumlad. Av alla känslor som rör sig i mitt inre.

Mötet med kollegor, mötet med deltagare, ja, helt enkelt mötet med människor, mötet med omvärlden, är omtumlande.

Men det är en positiv omtumling.

Det går bättre än jag överhuvudtaget vågade hoppas på.

Och det känns ju bra.

 

Ett steg i taget...

Sakta, men säkert...