I kväll...
...är jag, nästa äldsta sonen och hans flickvän från NordIrland, hembjudna till din mamma.
De andra Boyzen är naturligtvis oxå ditbjudna, men se, de hade lite annat inplanerat på sina agendor...
Yngsta sonen ska ut och bowla med flickvännen och hennes familj och sen väntade ett restaurangbesök.
Näst yngsta sonen ska idag åka upp till en vän utanför Skövde och stanna där i några dagar.
Äldsta sonen och hans flickvän ska "bara vara". De hehöver ta hand om varandra lite extra efter den senaste veckans händelser. Och så kanske de skulle fira E:s födelsedag (som är i morron), om de fick lust...
Tänker på er F & E! ♥
B & B ville gärna passa på att bjuda hem oss nu när L är på besök igen från NordIrland. B vill ju så gärna visa L hur ett annat svenskt hem kan se ut. Förutom vårt då. Och så vill hon ju så gärna träffa oss allihop.
Men, som sagt, det blev lättare sagt än gjort att få ihop skocken under en och samma dag.
Alltså åker jag, V och L dit och inmundigar din mammas fantastiska Coca Cola-stek.
Ska bli gött. Sätta sig till dukat bord. Slippa tänka själv. Bara njuta. Bara va'. Bli ompysslad.
Det är bara så jobbigt att komma dit. Vara där. Utan dig.
Dels på grund av det faktum att du är så saknad men dels av den anledningen att när du låg på sjukhuset, tillbringade jag ju en del tid där. Väntade. Åt. Sov en stund. Fick jobbiga samtal från läkare. USCH...
Så, att komma dit innebär så mycket jobbiga minnen.
Samtidigt känner jag verkligen att du är med mig. Med oss. När jag och vi är där.
Det gör jag faktiskt ofta. Överallt. Känner att du är närvarande. På nåt sätt...♥
Åh, jag älskar dig, Mannen! ♥
Och jag saknar dig något fasansfullt...!
...
...
...
Nu ska jag bara klä på mig, sen kommer jag och hälsar på dig.
Idag ska du äntligen få en alldeles egen lykta. På din plats. Som ska brinna, om inte alltid så i alla fall ofta. Så ofta som möjligt. För dig. Älskling! ♥
♥♥♥
Ikväll...
...tänker jag försöka stoppa undan alla dystra tankar och försöka sätta tankeverksamheten på paus en stund.
Min goa syster tyckte nämligen att jag behövde komma ut och lufta mig och mina tankar lite och få lite miljöombyte.
Och det kan faktiskt tänkas att hon har en poäng. Hon har kanske till och med rätt.
Således tänker vi gynna byhålans lokala biograf och gå och titta på premiären av Persbrandt...eh, jag menar Hypnotisören.
Update:
Någon längre recension blir det inte tal om, men jag kan säga att jag tycker att filmen är klart sevärd.
Den hade kanske kunnat kortas ner lite dock. Ibland kändes den lite långsam.
Persbrandt och Olin gör strålande skådespelarinsatser (som vanligt), men övriga aktörer...njae, sådär faktiskt.
Filmen får tre och en halv till fyra i betyg, på en femgradig skala.
Syrran och jag har haft en mysig kväll. Och jag lyckades faktiskt pausa tankeverksamheten för en stund. Det var riktigt skönt. Besöket avslutades med en kopp kaffe här hemma och lite hederligt syrr-surr.
Nu känner jag mig dock slut som artist och ska försöka komma till ro...
Over and out!
♥♥♥
Ibland kommer jag inte in
Som jag skrev för ett par dagar sedan, känns det ganska ofta som om jag inte kommer in. In till de riktiga känslorna.
Jag känner mig avtrubbad. Borta.
Saker och ting sker mekaniskt. Utan tankar. Utan medvetande.
Jag vill inte påstå att jag gör saker utan känsla, men saker sker utan medvetande. Utan att jag kan tänka. Under avtrubbning.
Jag är så lost, men jag kan ändå få saker att ske. Men jag gör det utan att tänka och utan att känna.
Bara för att saker och ting måste göras. Praktiska saker. Världsliga ting.
Hela tiden är det med min älskling för ögonen.
"Jag ska göra detta för Nilles skull. Han skulle bli glad. Han skulle bli stolt. Han hade uppskattat detta".
Jag vill att han ska vara stolt. Alltid.
Men mitt medvetande är inte med mig hela tiden. Mina känslor är inriktade på praktiska och världsliga ting. Sånt som bör göras, sånt som måste göras.
Ganska ofta känns det som om "det här" inte är på riktigt. Det KAN ju inte vara på riktigt, eller hur...?!
Han kommer ju hem. Nångång. Eller hur?
Han har varit borta länge. Och jag gör saker och ting under tiden. Men han kommer att se och upptäcka det jag gjort när han kommer hem...
Hela tiden, vartenda steg och vartenda andetag, tänker jag på min älskling. Men det MÅSTE ju vara helt omöjligt att jag aldrig ska får se honom igen. Att jag aldrig ska få berätta om saker för honom igen. Att han aldrig ska få se sina barn igen. Att de aldrig får se honom. Att jag aldrig ska få röra honom igen. Att han aldrig ska röra mig.
Det är ju bara så fel!
Det känns ju bara så omöjligt!
Det är bara så overkligt!
Och då kan jag bara inte komma in. In till de riktiga känslorna. In till mitt medvetande.
Jag är så avtrubbad.
Så verklighetsfrånrövad.
Så verklighetsfrånkopplad.
Så jävla lost.
I morse vaknade jag. Till ett fullt medvetande. Eller mer medvetande. Tror jag. Jag insåg sanningen tror jag. Jag kände att det är på riktigt. Detta är min verklighet. Vår verklighet. Utan älskling. Utan pappa. Nu. Idag. För alltid.
Och jag vill inte ha den! Verkligheten.
JAG VILL INTE!
Tårarna rinner, saknaden är påtaglig och äcklig. Och fast att mina tårar rinner finns den där. Den där HJÄRTSMÄRTAN.
Den som oftast kommer utan tårar och när allt bara känns overkligt.
Idag finns den med sådan kraft och samtidigt med tårarna och under en period av medvetande. Jag är i känslorna. Jag är i mitt medvetande. Jag känner mig inte avtrubbad utan fullt medveten. Medveten om den äckliga verklighet som är min och Boyzens.
Och jag vill inte ha den!
Tomheten.
Saknaden.
Sorgen.
Jag hatar den. Den äckliga verkligheten.
Den fyller mig till bredden med känslor. Just nu. Känslor som jag inte vill ha.
Just nu vet jag inte om det är bäst att vara avtrubbad eller medveten.
Medvetenheten gör i alla fall så mycket ondare än avtrubbningen. Tror jag. Kanske.
Åh, ALLT gör så ont! Så JÄVLA ont!
Under min "medvetandefas", då när jag vaknade i morse, funderade jag även på att hur ska jag nånsin räcka till?
Hur ska jag räcka till för mig själv?
Hur ska jag räcka till för Boyzen?
Hur ska jag räcka till för övriga familjen?
Och hur i hela friden ska jag räcka till för de som är utanför familjesfären?
Mina/våra vänner?
Och så tänkte jag på mina elever. Mina fina elever. Som jag tycker så mycket om. Som tycker så mycket om mig. Hur ska jag nånsin räcka till för alla dem? Hur ska jag nånsin kunna utöva mitt yrke? Inträda i lärarrollen? Vara tillgänglig för dem. Lära dem något. Vara sådär närvarande som jag en gång var. Fanns för dem. Ville så mycket för dem. För att allt skulle bli så bra som möjligt för dem.
Hur ska jag hitta tillbaka till det?
Alla dessa tankar utspelade sig och for runt i mitt huvud under en timmes tid i morse.
En timme av medvetande. En timme utan avtrubbning. En timme i känslorna. På riktigt. Så fruktansvärt jobbigt. Så fruktansvärt påfrestande. Så fruktansvärt sorgligt.
Det gör så ont.
Så JÄVLA ont!
Jag älskar och saknar dig. Så mycket, Nille! ♥
I will love you - Baby - ALWAYS! ♥
Älskade vänner!
Jag fick den här från en blogg- och Facebook-vän.
Som ett litet brev och en liten hälsning från min älskling...♥
*tårar rinner*
Bara sååå underbar! ♥
Tack M! ♥
Önskar att jag kunde få träffa dig och ge dig en stor och varm KRAM! ♥
Ja, vad skulle man göra utan sina vänner?
De in real life...
Men oxå de jag fått inom bloggvärlden.
Och de i Facebookvärlden.
Tack för att ni finns allihop! ♥
Sorgens olika ansikten
Det finns så många olika uttryck......för sorg. Har jag förstått. Har jag lärt mig. Fått erfara.
Ofta rinner tårarna i strida strömmar.
Ofta känner jag panik och ångest.
Konstant känner jag en så stor saknad att den nästan är övermäktig.
Ledsamheten, Vanmakten, overkligheten, ogreppbarheten, förtvivlan...ja, jag kan hålla på i evighet för att försöka sätta ord på den.
S O R G E N.
De olika uttrycken som den ter sig på är i stort lika hemska och olidliga.
Men det finns en som jag tycker är den allra, allra värsta...
Den, när jag "inte känner något".
När jag "bara känner mig avtrubbad". Borta.
När jag bara känner tomhet.
När jag inte kan få fatt i mina känslor. Kommer liksom inte riktigt in. Till vad? Till mitt känsloliv?
Då, när jag verkligen inte kan sätta ord på sorgen. Och när den inte uttrycker sig "konkret", eller hur jag ska säga...
Då, kan den ofta komma, den där övermäktiga, avgrundsdjupa, fruktansvärda och riktigt äckliga sorgen.
Den som känns allra mest.
Det är då, precis då, som jag känner att nu, NU går det sönder.
NU GÅR DET SÖNDER!
MITT HJÄRTA!
Det känns som om det ska gå i sönder. EXPLODERA!
Av sorgen, av saknaden, av smärtan...och av en sån stor, stor KÄRLEK!
Och det gör bara så, bara så...så, så ONT!
Så JÄVLA ONT!
Idag lagade jag...
...scrumbled eggs med bacon till brunch åt...os...åt mig.
Jag gillar det.
Du gillade det oxå. Massor.
Idag åt jag det med andakt. Men det var inte särskilt gott. Faktiskt. Det smakade minnen...
Söndagen den 5 augusti lagade jag detta som brunch åt dig och åt mig. Oss.
Jag dukade på däcket. I solen.
Du åt ansträngt och under tystnad. Ville inte ha ölen som jag dukat fram. Sköt ifrån dig tallriken. Du tackade, ursäktade dig och gick ifrån bordet. Gick in och la dig på sängen. Igen. Du mådde verkligen inte bra.
HUR dåligt du mådde förstod inte jag. :(
Jag skojade med dig under kvällen och sa att "De där bacilluskerna får du hålla för dig själv. Jag har inte tid att vara sjuk nu. Jag börjar jui jobba i morron. Du är ju i alla fall ledig en vecka till..."
Önskar nu att jag hade knipit käft!
Du hade feber. Hög feber. Du hade ont i kroppen. I varenda led.
Du hade fått en influensa, så enkelt var det. Trodde vi. Och det var inget konstigt alls. Bara jävligt tråkigt.
Jag började jobba på måndagen. Vi hade planerat att på onsdagen eller fredagen skulle du möta upp mig i Malmö för att vi äntligen skulle gå och äta lunch på ett av mina favvisställen på Möllan.
Inget fancy place alls, men de har bara sååå god mat.
Stället heter Nouruz, vilket på persiska betyder ungefär "nyår"...
Det blev inget besök på Nouruz. Och inte heller kommer vi att fira nyår. Inser jag smärtsamt nu...
Åh, fy fan!
Vad allt är orättvist.
Vad det är olidligt!
Som jag saknar dig, Mannen! ♥
Vad fan är ett "dödsbo"?!
På alla brev som nu dimper ner i lådan och som är adresserade till min älskling, har man nu alltså lagt till ordet "dödsbo".
Så osmakligt!
Så onödigt!
Jag vet väl att han är borta. Det är alldeles tydligt och klart.
Och alldeles för uppenbart!
Vilket ordval.
"Dödsbo".
Är det vad vårt hem är nu?
Ett dödsbo?!
Förra fredagen damp det ner ett särskilt brev.
Det var inte adresserat till "dödsbo:t", utan till mig.
Brevet var ett resultat av all den pappersexercis jag tvingats hantera sen den dagen min älskling lämnade mig.
Brevet talade om att pengar skulle utfalla i försäkringar, pension och annat.
Och jag blev bara så arg.
Så förtvivlad.
Så ledsen.
Fylld av vanmakt.
Fylld av sorg.
Och saknad.
Jag vill inte ha några pengar!
JAG VILL HA MIN MAN TILLBAKA!
Kan jag få det?!
Snälla?!
"Vad tycker du är roligt att göra"?
Jag går för tillfället och talar med en kurator.
En underbar kvinna.
Det är så skönt att få tala med någon utomstående. Oxå.
Och det är så skönt att få gråta där. Med henne. Oxå.
Och få säga alla konstiga saker jag tänker och känner, högt.
Få säga de hemska orden.
Uttrycka saknaden.
Tomheten.
Vanmakten.
Förtvivlan.
Och hon sitter där och är bara så underbar.
Lyssnar. Tar in. Nickar. Talar lugnt. Försiktigt. Förstående. Empatisk.
Delar av vårt samtal i förrgår:
Vad tycker du är roligt, Carina? Och då tänker jag på vad du tyckte var roligt. Innan.
Ja...vara med Mannen...bara vara, umgås, lyssna på musik, titta på film, blogga...jag vet inte...
Tycker du inte om att vara ute? Promenarar du?
Nja, ibland. Men jag gillar trädgården. Påta i den.
Jag tror att du behöver vara ute lite mer kanske. Ta in ljuset. Få frisk luft.
Vad gör du på dagarna nu?
Jag vet inte...jag sitter nog mest. Och tänker. Jag vet faktiskt inte vad jag gör. Och jag vet inte HUR jag får dagarna att gå...Och nätterna...
Jag umgås såklart med pojkarna...Talar i telefon...Fikar med mamma och pappa och med min syster ibland...Jag vet inte...
Kan du sova?
Nja...inte mycket...Ibland...
Äter du?
Nja...sådär. Vi äter alltid middag tillsammans på kvällen...pojkarna och jag...jag äter lite...
Det är bra. Och du behöver ha rutiner. Försök skapa rutiner kring ditt sovande och ditt ätande. Och försök att vara ute så mycket du kan. När du orkar...
Ungefär så...
Fast inte sådär "rakt på" såklart.
Och med många pauser. Och annat "mellansnack".
Och med mycket gråt. Emellanåt.
I förrgår natt sov jag 1½ timme, max. Jag kunde helt enkelt inte. Jag bara funderade och funderade. Var förtvivlad. Och kände mig så sorgsen och...ensam. Övergiven.
I går natt sov jag faktiskt 5 timmar i sträck och sen lite snuttar mellan sex och åtta. Jag var såklart alldeles utmattad efter föregående natt.
Igår kände jag mig mycket mer utvilad när jag vaknade. Av förklarliga skäl.
Jag tänkte på kuratorns ord och jag bestämde mig för att idag försöka ta in ljuset utifrån. Göra något som jag tyckte var roligt. Innan.
Så...igår var jag ute i trädgården hela förmiddagen. Jag påtade. Jag lukade, Jag planterade. Fixade & donade. Jag pausade ibland. Och satt och tänkte. Men sedan tog jag fatt i verktygen igen...
Jag kände mig lite "vanlig" igår, mitt i all skit. Kopplade bort verkligheten. En stund emellanåt.
Ett litet steg i sänder...
Och i natt har jag knappt sovit. En. Blund. Alls.
Ångest...!
Ett litet steg i taget...
♥
Wish you were here...
Lyssnar...varje ord...saknar...hjärtat går sönder...älskar...för alltid...♥
♥
♥
"A Battlefield of love and fear..."
"Every second's like a minute,
Every minute's like a day...
When you're far away..."
"And I wish you were here..."
"A Battlefield of love and fear..."
♥
Någonstans...
...där ute, i periferin, finns det som fortfarande är världen.
Det som kallas livet.
Just nu känns det som om jag inte riktigt är i det. Livet.
Det händer saker. Människor gör saker. Världen snurrar på. Livet rullar på.
Trots att du inte är här.
Men jag kan inte riktigt vara i det. Livet.
Jag varken kan eller vill.
Jag vill "bara vara"...
Jag känner mig utanför mig själv. Utanför världen. Utanför livet. I periferin.
JAG kanske befinner mig nånstans där, i periferin...?
Med dig...?
Dagar rullar på. Visst.
Jag vet dock inte riktigt hur det går till. Vad som händer. HUR det kan hända. HUR en dag OCH en natt kan gå.
En minut, en timme, en halv dag, en hel dag...en HEL natt...! Rullar på.
5½ vecka...!
Och jag vet inte vad som händer.
Jag förstår faktiskt inte vad som händer!
Jag förstår fortfarande inte det som hänt...
I periferin...där är jag nog ett tag till.
Med dig. ♥
One Million memories, minds and emotions
Låttexter, musik, TV-program, reklam, miljöer, ord, rum, affärer, smaker...DOFTER och en massa, massa fler saker är väldigt jobbiga nu.
Alla påverkar på något sätt mina sinnen.
Och lockar fram en massa minnen.
Härliga minnen, men smärtsamma. Oxå.
Minnen är underbara, visst, men de känslor som de lockar fram kan just nu vara avgrundsdjupa.
Dofter är något av det värsta.
Jag som älskar dofter!
Och EN doft är väldigt speciell. God. Smärtsam. Underbar.
För alltid.
Du hade denna, min älskling. ♥
Och jag älskade den!
Älskar dig!
Du doftade sååå gott!
Din doft.
Du. ♥
In this world you tried
Not leaving me alone behind.
There's no other way.
I prayed to the gods let him stay.
The memories ease the pain inside,
Now I know why.
All of my memories keep you near.
In silent moments imagine you here.
All of my memories keep you near.
Your silent whispers, silent tears.
Made me promise I'd try
To find my way back in this life.
I hope there is a way
To give me a sign you're ok.
Reminds me again it's worth it all
So I can go on.
All of my memories keep you near.
In silent moments imagine you here.
All of my memories keep you near.
Your silent whispers, silent tears.
Together in all these memories
I see your smile.
All the memories I hold dear.
Darling, you know I will love you
Until the end of time.
All of my memories keep you near.
In silent moments imagine you here.
All of my memories keep you near.
Your silent whispers, silent tears.
All of my memories...
Not leaving me alone behind.
There's no other way.
I prayed to the gods let him stay.
The memories ease the pain inside,
Now I know why.
All of my memories keep you near.
In silent moments imagine you here.
All of my memories keep you near.
Your silent whispers, silent tears.
Made me promise I'd try
To find my way back in this life.
I hope there is a way
To give me a sign you're ok.
Reminds me again it's worth it all
So I can go on.
All of my memories keep you near.
In silent moments imagine you here.
All of my memories keep you near.
Your silent whispers, silent tears.
Together in all these memories
I see your smile.
All the memories I hold dear.
Darling, you know I will love you
Until the end of time.
All of my memories keep you near.
In silent moments imagine you here.
All of my memories keep you near.
Your silent whispers, silent tears.
All of my memories...
Speechless
Ja, så kallade du denna bild.
Du tog den när vi var på vår cykelutflykt i Ystad den 26 juli, ganska precis två veckor innan du blev tvungen att lämna mig och boyzen. ♥
Och vet du?
Nu är det jag som inte vet vad jag ska säga.
Jag är fullständigt mållös.
I dubbel bemärkelse...
Jag saknar ord.
För att beskriva det tomrum som nu finns i mitt hjärta.
Det tomrum som du lämnat kvar.
Och som inget/ingen kan fylla.
Vad har jag för mål och drömmar nu?
Vem ÄR jag nu?
Utan dig.
Älskar och saknar dig så, Nille! ♥
Stay the path
Det senaste året och framförallt den senaste tiden, har både du och jag utvidgat vårt bildintresse. Vi har fotat så mycket. DU har fotat så mycket. Du var så stolt över dina kameror. Och dina bilder. Det ska du vara! ♥ Du älskade att fota. Även jag. Vi gjorde detta tillsammans. Kommer du ihåg "vitsippe-racet" i våras?! ♥ Vi var rörande överens om att vi aldrig skulle få några fritidsproblem då vi blev pensionärer till exempel. Det enda vi skulle behöva var varsin ordentlig kamera. Vi skulle fota. Massor av bilder. I naturen. På omgivningar och miljöer. Du skulle fortsätta att fota mig. Du gillade det. Mycket. Vad ska jag göra med alla de tusen bilder på mig...?! Och varför kunde jag inte få fota dig lite mer? Nu har jag ju knappt några bilder på dig! Men de jag/vi, trots allt, har är så...ÅH! ♥ Vi skulle fota våra kommande barnbarn. Nu blir det bara jag. Och det gör så jävla ont. Känns så sorgligt. Så smärtsamt. Ensamt. Mannen! ♥
Du hade börjat använda dig av Instagram. Och du producerade fantastiska bilder. En del av dem finns i din bildmapp på Facebook. Du har namngett alla bilder som du sparat i mappen. Med väldigt underfundiga namn. Som ger möjlighet till eftertänksamhet. En av bilderna är den här...
...och du har kallat den "Stay the Path".
Men jag vete faen hur jag ska kunna hålla siktet rakt. Hålla mig på vägen. Hålla kursen. Stanna på banan. Vilken väg/kurs/bana?!
Hur jag ska kunna fokusera?
Ser du hur suddigt det är i kanterna, Nille?!
Det är så jag känner. Suddighet. Oklarhet. Vägen/kursen/banan är grumlad.
Kommer det att klarna till slut, tror du...vet du?
Är det dig jag ser där, långt, långt fram på stigen, förresten...? ♥
Visar du mig vägen på vägen? Hur jag ska gå? Var jag ska sätta nästa fotsteg?
Kommer jag att kunna sätta ner ens en fot? Så småningom?
Jag undrar, för jag vet faktiskt inte riktigt nu...Allt är så dunkelt, så suddigt och så...diffust? Overkligt!
"Stay the Path"
Ja, Mannen, jag lovar!
Jag ska försöka.
För din skull.
För Boyzens skull.
För min och vår skull.
Jag lovar att jag ska försöka i alla fall. ♥
Shine your light
The cry of the city like a siren's song
Wailing over the rooftops the whole night long
Saw a shooting star like a diamond in the sky
Must be someone's soul passing by
These are the streets
Where we used to run where your Papa's from
These are the days
Where you become what you become
These are the streets
Where the story's told
The truth unfolds
Darkness settles in
Shine your light down on me
Lift me up so i can see
Shine your light when you're gone
Give me the strength
To carry on, carry on
Don't wanna be a hero
Just an everyday man
Trying to do the job the very best he can
But now it's like living on borrowed time
Out on the rim, over the line
Always tempting fate like a game of chance
Never wanna stick around to the very last dance
Sometimes i stumble and take a hard fall
Loose(?) hold your grip off the wall
Shine your light down on me
Lift me up so i can see
Shine your light when you're gone
Give me the strength to carry on
Carry on
I thought i saw him walking by the side of the road
Maybe trying to find his way home
He's here but not here
He's gone but not gone
Just hope he knows if I get lost
Shine your light down on me
Lift me up so i can see
Shine your light when you're gone
Give me the strength to carry on
To carry on
Wailing over the rooftops the whole night long
Saw a shooting star like a diamond in the sky
Must be someone's soul passing by
These are the streets
Where we used to run where your Papa's from
These are the days
Where you become what you become
These are the streets
Where the story's told
The truth unfolds
Darkness settles in
Shine your light down on me
Lift me up so i can see
Shine your light when you're gone
Give me the strength
To carry on, carry on
Don't wanna be a hero
Just an everyday man
Trying to do the job the very best he can
But now it's like living on borrowed time
Out on the rim, over the line
Always tempting fate like a game of chance
Never wanna stick around to the very last dance
Sometimes i stumble and take a hard fall
Loose(?) hold your grip off the wall
Shine your light down on me
Lift me up so i can see
Shine your light when you're gone
Give me the strength to carry on
Carry on
I thought i saw him walking by the side of the road
Maybe trying to find his way home
He's here but not here
He's gone but not gone
Just hope he knows if I get lost
Shine your light down on me
Lift me up so i can see
Shine your light when you're gone
Give me the strength to carry on
To carry on
Detta var Ludwigs självklara val av låt som skulle spelas på din begravning.
En underbar låt.
Med en text som vet precis vad den talar om.
Meningsfull.
Så full av innebörd.
Så full av saknad och kärlek.
Från hans hjärta till ditt.
Från allas våra fem hjärtan till ditt. ♥
Älskar dig, Mannen!
And miss you like hell!
♥
"He's here but not here
He's gone but not gone
Just hope he knows if I get lost
Shine your light down on me
Lift me up so i can see
Shine your light when you're gone
Give me the strength to carry on
To carry on"
He's gone but not gone
Just hope he knows if I get lost
Shine your light down on me
Lift me up so i can see
Shine your light when you're gone
Give me the strength to carry on
To carry on"
♥
Here without you...
"I'm here without you baby
But you're still on my lonely mind.
I think about you baby and I dream about you all the time.
I'm here without you baby
But you're still with me in my dreams
And tonight, it's only you and me."
But you're still on my lonely mind.
I think about you baby and I dream about you all the time.
I'm here without you baby
But you're still with me in my dreams
And tonight, it's only you and me."
Älskar och saknar dig så...♥
Idag...
...har jag tvättat, handlat, varit hos dig ♥, pratat i telefon, grillat och umgåtts med våra söner.
Ikväll ska vi, sönerna och jag, kolla på film tillsammans.
Vad, är inte riktigt bestämt.
Det ska bli mysigt att umgås tillsammans, absolut.
Jag bara önskar att du var här.
Med oss.
Tillsammans.
Ditt tomrum är så uppenbart.
Så tydligt.
Så smärtsamt.
Så jävla onödigt!
Frågan är bara - varför?!
Varför?
Varför skulle det bli såhär...?!
Jag fattar inte...
Och det gör antagligen inte du heller.
♥
"These wounds won't seem to heal
This pain is just too real
There's just too much that time cannot erase
This pain is just too real
There's just too much that time cannot erase
I've tried so hard to tell myself that you're gone
But though you're still with me
I've been alone all along
But though you're still with me
I've been alone all along
And I held your hand through all of these years
But you still have
All of me"
But you still have
All of me"
♥
Jag förstår att du skulle vilja vara med oss istället för "där du är"...
Och på nåt sätt vet jag att du ändå finns här. Nånstans. På nåt sätt.
Jag känner ju det.
Älskar och saknar dig så! ♥
Direkt från ♥:at - från en son till en älskad och saknad pappa:
Ludwigs ord och inlägg på FB till sin pappa igår:
Den tionde augusti 2012 klockan 16:44 så slog ditt hjärta sitt sista slag.
I resten av mitt liv kommer jag minnas dagen innan du dog då jag, Simon, Victor, Filip och Mamma gick in i rummet där du låg i en säng och hölls i liv av maskiner.
I resten av mitt liv kommer jag minnas dagen innan du dog då jag, Simon, Victor, Filip och Mamma gick in i rummet där du låg i en säng och hölls i liv av maskiner.
Alla fem föll ner på golvet skrikandes och gråtandes. Det var det värsta ögonblicket i hela mitt liv.
Vad jag än gör så tänker jag på dig.
Nu när jag började skolan efter sommarlovet så väntade jag på att du skulle ringa mig, så som du alltid gjorde när jag hade börjat skolan igen.
Varje gång jag går ut genom Amandas ytterdörr så tänker jag tillbaka till den dagen då jag varit lite för onykter, ringt dig mitt i natten och du kom och hämtade mig. Du stod ståtligt och kollade så jag inte behövde hjälp till bilen.
Jag åker fortfarande hem från Amanda på lördagsmorgnarna och hoppas på att du ska sitta vid din dator och fråga vad vi gjorde på fredagen.
Jag tänker på dig vad jag än gör och jag saknar dig så fruktansvärt mycket.
Du var en helt underbar människa och världens bästa pappa. Jag minns ditt härliga skratt, elefantljudet du gjorde när du snöt dig, dina snarkningar som jag hörde hela vägen upp till ovanvåningen, att du inte kunde göra scouthälsningen och dina nysningar som följdes av ett ”Dra åt helvete!”.
Önskar bara att jag kunde få berätta för dig hur mycket jag älskar dig för det gör jag verkligen även om jag aldrig sagt det till dig.
Du var min hjälte och jag vill inte leva utan dig… Jag vet inte hur jag ska kunna klara mig utan dig…
I resten av mitt liv ska jag kämpa för att bli åtminstone hälften av den man du var.
Niclas Robertsson.
1965 – 2012
Hoppas vi ses snart igen. ♥
Vad jag än gör så tänker jag på dig.
Nu när jag började skolan efter sommarlovet så väntade jag på att du skulle ringa mig, så som du alltid gjorde när jag hade börjat skolan igen.
Varje gång jag går ut genom Amandas ytterdörr så tänker jag tillbaka till den dagen då jag varit lite för onykter, ringt dig mitt i natten och du kom och hämtade mig. Du stod ståtligt och kollade så jag inte behövde hjälp till bilen.
Jag åker fortfarande hem från Amanda på lördagsmorgnarna och hoppas på att du ska sitta vid din dator och fråga vad vi gjorde på fredagen.
Jag tänker på dig vad jag än gör och jag saknar dig så fruktansvärt mycket.
Du var en helt underbar människa och världens bästa pappa. Jag minns ditt härliga skratt, elefantljudet du gjorde när du snöt dig, dina snarkningar som jag hörde hela vägen upp till ovanvåningen, att du inte kunde göra scouthälsningen och dina nysningar som följdes av ett ”Dra åt helvete!”.
Önskar bara att jag kunde få berätta för dig hur mycket jag älskar dig för det gör jag verkligen även om jag aldrig sagt det till dig.
Du var min hjälte och jag vill inte leva utan dig… Jag vet inte hur jag ska kunna klara mig utan dig…
I resten av mitt liv ska jag kämpa för att bli åtminstone hälften av den man du var.
Niclas Robertsson.
1965 – 2012
Hoppas vi ses snart igen. ♥
_________________________
Älskade unge! ♥♥♥
Så fint skrivet, så fina ord, så fina minnen, så mycket sorg och så mycket smärta!
Och så mycket KÄRLEK! ♥
Älskar dig och dina storebröder! ♥
__________________________
Insikten om att jag och sönerna måste fortsätta livet utan min älskling och deras pappa, ja, den kommer och går och ibland tror jag inte att det är sant. Det KAN ju inte vara sant, right...!?
Sanningen gör ju så förbannat ont!
I nästa stund tror jag att han ska ringa, sms:a eller faktiskt komma in genom dörren. Men nej. Det gör han inte. Jag inser det. Ibland. Fy farao vad det gör ont! Då. Nu. Alltid.
Men emellanåt, när jag har stunder då jag är någorlunda "klar i knoppen", försöker jag inse att nä, det är ingen dröm. Ingen jävla mardröm som snart tar slut och som jag kommer att vakna upp ifrån. Nä, det är den osminkade sanningen. Hård och brutal. Orättvis. Omänsklig. Ogreppbar...
Var rädda om varandra!
Nille - jag älskar dig! ♥
My Immortal/Evanescence
Ja, jag är verkligen trött på att vara här utan dig. Och jag är så ledsen att du var tvungen att lämna oss. Men din närvaro känns verkligen. Fortfarande. Det är jag glad för. Du finns med oss. På nåt sätt. Jag vet det. Och känner det.
Såren läker aldrig. Nej. Smärtan är oändlig. Det finns så mycket känslor. Så mycket smärta. Men jag har oxå så mycket minnen. Det är jag glad för. Tiden kan aldrig radera dem.
Jag höll dina händer i alla år. Du höll mina. Du var min trygghet. Min älskling. Mitt allt. Vi fanns för varandra. Alltid. ♥
Du har nu och för alltid min kärlek och mitt hjärta. ♥
Du fängslade mig verkligen. Med din kärlek. Med din närvaro. Med din trygghet.
Nu är jag ensam kvar i livet som du lämnade.
Jag ser ditt ansikte. Jag kan höra din röst.
Du som kunde få mitt förstånd att försvinna. Av kärleken till dig.
Jag höll dina händer i alla år. Du höll mina. Du var min trygghet. Min älskling. Mitt allt. Vi fanns för varandra. Alltid. ♥
Du har nu och för alltid min kärlek och mitt hjärta. ♥
Jag försöker förstå att du är borta. För alltid. Men du är fortfarande med mig. På nåt sätt. Trots att jag är ensam.
Jag höll dina händer i alla år. Du höll mina. Du var min trygghet. Min älskling. Mitt allt. Vi fanns för varandra. Alltid. ♥
Du har nu och för alltid min kärlek och mitt hjärta. ♥
Ännu en underbar låt.
Som du och jag lyssnat på ett otal gånger.
Njutit.
Fått gåshud.
Gråtit...
Nu gråter jag igen.
Ensam nu.
Smärta.
Saknad.
Kärlek. ♥
Älskar dig så!
Och saknar dig så att hjärtat mitt går sönder...
Vi spelade den för dig och för oss på din begravning.
Det gjorde så ont men det var samtidigt så vackert.
Så naket.
Så mycket känslor.
Boyzen! ♥
Du och jag.
Vi.
♥
______________
En månad sen idag, den 10 september...♥
Lika ofattbart.
Lika smärtsamt.
Lika orättvist.
Lika meningslöst.
Fattar det inte!
Vill inte förstå!
Önskar så att du vore här!
Känner mig så vilsen.
Älskar dig! ♥
________________
Ludwigs ord till sin pappa idag...Älskade unge! ♥
Så fint skrivet! Fina ord, fina minnen, otrolig smärta och saknad...kärlek! ♥
Så fint skrivet! Fina ord, fina minnen, otrolig smärta och saknad...kärlek! ♥
Fy fan, vad denna verklighet gör ont, Boyzen! ♥
Älskar er! ♥
Den 18 juli...
...sa du plötsligt att "Nu ska jag gå på 70-årskalas!"
Jag tittade först förvånat och undrande på dig. Sen förstod jag.
Du skulle besöka din pappa. På hans grav.
Denna dag, den 18 juli, skulle han ha fyllt 70 år, om han hade levt.
Du köpte blommor och gjord så fint.
Du fotade och visade bilderna för mig. Och så skickade du dem till din mamma.
Du var så nöjd och stolt.
Vem kunde ana, att bara knappt 4 veckor senare skulle även du vara borta?!
För alltid.
Att jag nu, 8 veckor senare, går till samma grav...?!
För nu finns DU där. Oxå.
Tillsammans med din pappa. Igen.
Ni två.
Du, för alltid i mitt hjärta. ♥
Jag har oxå gjort fint. Till er.
Till dig.
Så fint jag kan. För tillfället.
Vad annat kan jag göra...?! ♥
Idag är det exakt en månad sedan du blev akut sjuk...
Åh, vad jag saknar dig, älskling! ♥
Urnsättningsdag
I Din Himmel / Sonja Aldén
Ett steg i sänder och en tro
att detta liv får ha en bro
en bro över tid och över rum
där år och dagar ryms i en sekund
Där i din himmel bortom sekel av skimmer
Längre än ögat når, än jag förstår
väntar du på mig
Och när tiden är inne, när livet blir till ett minne
Hittar jag vägen fram till evighetens land och till dig
Av alla tecken man kan få
Från nån vars klocka slutat slå
Lyser det starkaste just nu
För lugnet som jag fått hade du
Där i din himmel bortom sekel av skimmer
Längre än ögat når, än jag förstår
väntar du på mig
Och när tiden är inne, när livet blir till ett minne
Hittar jag vägen fram till evighetens land och till dig
När tiden är inne, när livet blir till ett minne
Hittar jag vägen fram till evighetens land och till dig
Låten sjöngs, bland andra, på din begravning.
Jag tycker den är så fin. Texten är underbar.
Det tyckte även du.
Vi lyssnade mycket på den.
Men inte kunde varken du eller jag ana att dessa textrader skulle få en så särskild innebörd för oss en tid efter...♥
En innebörd som jag helst hade varit utan.
Och få fortsatt livet tillsammans med dig.
Så var ju vår plan...
Idag är det urnsättningsdag. Så fullständigt ofattbart. Så definitivt på nåt sätt. Och samtidigt oundvikligt. När nu livet skulle ta en så oväntad vändning och när nu saker gick som det gick och när vi nu tvingades skiljas åt alldeles för tidigt - ja, då är ju denna sista vila oundviklig...
Men du, Mannen...När tiden är inne, lovar jag att hitta vägen fram till dig. Jag vet att du finns där och att du väntar på mig. Det kommer att dröja ett tag förstås, men du vet vad vi sa - "Vi ses sen"! ♥
Jag älskar dig! ♥
Mannen - en hängiven Afrodite-läsare
Jag hade en riktigt, riktigt hängiven läsare.
Mannen
I
Mitt
Liv
Det gick nästan att ta på luften mellan oss, då han satt på nedanvåningen vid sin dator och jag satt på ovanvåningen vid min.
Han väntade.
Väntade på att hans Afrodite skulle bli klar med dagens inlägg.
Jag tror att det var en av dagens höjdpunkter för honom, då jag äntligen publicerade mitt inlägg.
"Jag är klar"! Så ropade jag från ovanvåningen.
Och genast kunde jag höra hans knappande på sin dator.
In på sina "favoriter" skulle han.
Trycka på "Afrodite's".
Och så läste han hänfört och under tystnad.
Oftast följde en kommentar.
"Mmmm, det var bra".
Eller så hörde jag bara hans mysiga skratt...
Han tyckte om att läsa det jag skrev.
Även då han var hemma.
När han var iväg på jobbet från måndag till fredag, var det ett sätt för honom att hålla sig uppdaterad i vad som hände hemmavid, då han själv inte var där.
Just nu skriver jag mest för mig själv.
Vill få ner mina tankar.
Men...kanske läser han dem fortfarande...♥
Väntar lika hängivet och förväntansfullt...♥
Från "någon annanstans"...♥
Ni läser ju förstås oxå.
Det är jag glad för.
Tack till er alla för meddelanden, alla kramar och alla fina omtankar!
Hur beskriver...
...man en sorg som denna...?
Svaret är enkelt - Det går inte!
Förlusten är obeskrivlig!
Känslan av ledsamhet, känslan av sorg, känslan av saknad, känslan av att vara halv...känslan av att ha förlorat en del av sin identitet...
Det går inte!
Jag vill inte ens försöka.
För det går inte!
Jag vill bara ha dig tillbaka!
En timme, en minut, en sekund...allt är bättre än det här!
Samtidigt inser jag smärtsamt att detta är konstant.
Oh, vad den vetskapen och den insikten gör ont!
Konstantheten!
Beständigheten. Oföränderligheten.
Det går inte att förändra.
Hur gärna jag än vill.
Fy faen, vad det gör ont!
Jag älskar dig, Mannen! ♥
And I always will...
27 år
Den 24 mars 1981 blev vi ett par på riktigt, jag och Mannen, 13 och 15 år gamla.
Den 1 september 1985 flyttade vi tillsammans till Göteborg i vårt första, av tre, gemensamma boenden.
Samma dag passade vi på att förlova oss.
Idag skulle vi alltså ha firat 27 år som förlovade! ♥
Ödet ville annorlunda.
Nu är jag ensam kvar.
Kvar med alla minnena från våra år tillsammans.
Kvar med våra 4 gemensamma barn.
Mannen - jag älskar dig!
Och jag saknar dig oändligt...!
Men vet du...?
Vi ses sen! ♥
