...och så in i helvetes ledig!

 

Behöver jag säga mer?

 

Inledningsvis blev jobbveckan aningens motig, sen tog den sig och avslutades med ett synnerligen gott samarbete mellan mig och två av mina underbara kollegor! 

 

Tack P och A! ♥

 

Motig på grund av lite "gnabb" med en elev.

Som inte "fick" skriva prov.

För sin taskiga lärare...

GAH!

*suck*

 

 Hur som helst, nu ÄR den till ända och nu är det återhämtning som gäller i dagarna två.

PUH!

 

Vad som händer?

 

Inte mycket.

Så lite som möjligt faktiskt.

Och det passar mig alldeles utmärkt.

 

En promenix eller två.

Lite träning på det.

Laga lite god mat.

Förbereda lite inför nästa helg kanske.

 

Vad jag ska nästa helg?

 

Åka till Norrland! ♥

 

Ha en trevlig helg, hörrni!

Idag är det tisdag, vilket innebär att jag har jobbat kväll.

Och nä, det är inget som jag uppskattar nåt sådär in i helsickes mycket.

Nä, det är "rakt" så att det ogillas ganska friskt av kvinnan vid tangentbordet.

 

För, kvällarna, de vill jag ju gärna tillbringa lite hur jag vill.

Och mitt i veckan innebär då detta halvt på rygg i soffan, iförd jamis och eventuellt morronrocken om jag är extra frusen.

Ja, det kan till och med tänkas att en filt gör mig sällskap där, i soffan.

Så nä, nån kvällsarbetare uppskattar jag faktiskt inte att vara.

 

Nåväl.

 

Hela dagen har jag haft känslan av att jag har glömt nånting.

Och jo du!

Inte bara en sak, utan två!

 

Jag hade nämligen lovat yngsta sonen att ringa och väcka honom i förmiddags.

Detta kom jag på klockan 20:45 när min rumpa hade landat i ett säte i tysta kupén för vidare transport mot sydligare breddgrader.

 

Och som om detta inte vore nog...

...kom jag även på nästa sak som jag hade glömt.

 

Jag hade nämligen lovat näst äldsta sonen att bistå honom med en påfyllnad av ett tågkort.

Men nädå, det hade jag inte heller kommit ihåg.

Inte förrän på tåget klockan 20:45.

 

Jodåsåattehhh...

 

Nåväl.

 

Vi kan ju ta och spola tillbaka bandet två veckor.

Bara för att skojsa till det lite.

Och berätta vad "hen" då hittade på för nåt kuligt...

 

Då hade "hen", som inte HELLER uppskattar kvällstjänstgöring, jobbat denna kväll i veckan som "hen" nu tyvärr är ålagd att göra.

 

"Hen" äntrar Triangelstationen cirkus två minuter efter senaste avgång (20:41) och blir jävligt irriterad över behöva sitta en HEL halvtimme för att invänta nästa avgång.

 

Vederbörande sätter sig på en bänk, tar upp mobilen och kollar Fejjan, spelar WF och Ruzzle och såna där grejer.

 

"Hen" kollar upp på tavlan och konstaterar att ett Öresundståg är i ankommande.

Och så fortsätter "hen" spela, kolla på Fejjan och...ja, ni fattar.

 

Plötsligt kollar "hen" upp.

Ett tåg rullar just förbi.

Ett väldigt vackert tåg.

(Jooo, men det är ju LILA!)

(Denna "hen" har tydligen samma smak som JAG!)

 

Och kollar på tågets avisering om ankomstort..."Simrishamn"...?!?!?!

Jahaaa, där gick just det tåg som "hen" skulle varit med på.

Och nu rullade det iväg.

Utan "hen".

För att "hen" hade varit så jävla upptagen med annat.

 

(Ingen nämnd och ingen glömd. Bara så jädrans glad att inte JAG är sådär förvirrad!)

 

Men va...?!?!

 

Nu fick "hen" vänta i YTTERLIGARE en halvtimme.

På NÄSTA avgång.

Mot sydligare breddgrader.

Och skulle inte vara hemma förrän närmare halv elva.

 

*suck*

 

Jag kan meddela att "hen" är så fruktansvärt trött på sig själv.

 

Förresten!

 

Jag gillar inte alls benämningen "hen".

Men det är en helt annan diskussion.

 

För övrigt ogillar jag även starkt "hens" ovannämnda bravader.

Men det är OXÅ en annan diskussion.

(Tackar min lyckliga stjärna för att inte JAG är sådär...förvirrad eller disträ.)

 

Näää, jooo...JAG, jag mår bara fint!

Jodåsattehhh. :)

 

Tur att det inte är jag som snart glömmer mig själv nånstans!

För det verkar ju himskans jobbigt.

Att va sådär förvirrad.

 

Nä, JAG har bara rosa norrlandsfluff i skallen.

Och det trivs jag med.

♥

 

Efter att endast vara inne på tredje arbetsveckan efter juluppehållet, känner jag (redan) att jag är redo för semester!

Jag är helt slut!

Det blir en lååång vårtermin, hörrni!

 

Sen är jag även inne i nåt annat.

Som jag tydligen bearbetar nattetid.

Vilket gör att jag har väldigt svårt att få ro.

Om jag alls får ro...

Så det är kanske inte så konstigt att jag känner mig lite...sådär...

 

Mardrömmarna avlöser varandra nattetid, jag somnar, vaknar, somnar och vaknar.

Alldeles kallsvettig.

Och när det väl är dags att stiga upp för att gå till jobbet är jag alldeles gråtfärdig.

 

Nåväl.

Det ordnar väl upp sig. 

 

För övrigt då?

 

JO!

Jag längtar tills den 5 februari!

Då åker jag nämligen till Norrland!

Då får jag äntligen TRÄFFA "Norrland" igen! :)

Och så ska jag fira yngste sonens födelsedag på lördagen. <3

Förhoppningsvis tillsammans med de tre andra familjerna däruppe. 

 

Låt dessa två veckor gå snabbt som fasen så att jag kan få komma iväg!

Japp, jag firar in detta nya år - 2015 - med att tillkännage att så faktiskt är fallet.

 

Jag är tokkär i en norrlänning! ♥

 

Som jag har firat in det nya året med eftersom han faktiskt var nere i Skåne och hälsade på mig just då det nya året var ett faktum. :D

 

Hihi!

 

Vi har känt varandra ett tag.

Talat i telefon ett oräkneligt antal gånger (10 samtal om dan typ sedan i maj...matematik någon?!?!).

 

Vi träffades under festliga omständigheter i Norrland och tycke uppstod direkt skulle jag vilja påstå.

Sen har vi pratat, pratat och pratat.

Vi har träffats ibland.

Detta var faktiskt andra gången som han var och hälsade på mig.

Och i Norrland har vi träffats när jag varit uppe för att träffa tjejerna.

 

Men...

Vi har strulat lite oxå.

 

Jo, för att när denna skånskan började inse att det kändes allvarligt, då blev hon rädd.

Och var tvungen att "strula till det lite".

 

Göra slut.

 

Och såhär efteråt tror jag att det var för att testa mig själv.

 

Och så handlade det om den där rädslan.

 

Den är inte nådig.

Rädslan.

 

Jag känner mig ju så jävla sviken av livet.

Sså in i helvetet.

 

I och med att jag förlorade mannen som jag älskade, Boyzens pappa och den man som jag tillbringat större delen av mitt liv tillsammans med...då är det inte lätt att släppa in nån igen.

 

Faktum är ju att man inte VILL släppa in nån.

Det finns liksom ingen annan som har i det där utrymmet att göra.

 

Sen träffade jag en man.

Blev kär.

Trodde jag.

Men efteråt har jag insett att jag inte var kär. På riktigt. I honom.

(Även om jag tyckte jävligt mycket om honom!)

 

Men jag tror däremot att han var en viktig del av min process.

Han "behövdes" för att jag skulle våga börja släppa in någon i mitt hjärta igen.

Och jag ångrar inte våra månader tillsammans.

Alls.

Det skulle faktiskt kunna bli nåt riktigt bra.

 

Men inte som detta!

Med min norrlänning.

Detta är ju för fan KÄRLEK!

 

God fortsättning till er som fortfarande läser min ganska stillastående blogg!