Att "göra advent"

Jag vet inte, men är det bara jag som aldrig hört det där uttrycket att man "gör advent"?

Jag har aldrig hört det tidigare men har stött på det runt omkring i de norrländska skogarna bloggarna.

 

Ok, det var en parentes.

 

Det jag egentligen ville säga är att i torsdags, när jag hade bestämt mig för att adventspynta - vad hände då? 

Ingen lust, ingen vilja, inget intresse...Ingen inspiration. Alls!

Nä, tänkte jag, jag skiter i det då.

 

Men se, killarna och jag har bestämt att mitt i vår fullständigt onormala situation, behöver vi nog känna något som är lite normalt i alla fall. Och att sätta fram adventsstakar när det är advent och julpynt när det är jul, ja, normalare än så blir det ju inte.

 

Men jag hade alltså ingen lust.

Det var som om någon höll i mig och sa "gå inte ner i källaren och börja rota med det där".

Det kändes så tungt att ta tag i det!

 

Det fick bli en runda på bygden i stället.

Och så en tur ner till mamma och pappa, där även syster-yster befann sig.

Mysfika och småprat.

Mamma hade adventsstakarna stående på golvet, redo att inta fönsterna...

 

När jag kom hem visste jag inte riktigt vad jag kände, men plötsligt befann jag mig i källaren och lika plötsligt fanns näst äldsta sonen vid min sida. Tillsammans fick vi till slut fram och upp alla adventsstakar och stjärnor ur sins vrår i källaren.

Och snabbt gick det!

 

Tack för hjälpen V! ♥

Och tack även till yngsta sonen, som hjälpte mig med slingan på ovanvåningen! ♥

 

Och sen for jag runt i fönsterna och satte fram dem, tände dem...

Värmde på lite glögg...

Och lyckades faktiskt få fram en liten, liten känsla av mys.

 

(Ok, inte den bästa bilden, jag veeet!)

 

Så mycket tomtar blir det inte i år. Bara favoriterna. Kanske. Och inte så mycket annat pynt heller. Några lyktor, och en massa, massa ljus...men det har jag ju alltid i och för sig.

Och så till Lucia - då kommer julgranen in.

För julgran ska vi ha!

 

Nu ska vi till syrran på kalas.

Tonåringskalas.

 

Ha en trevlig fredag alla!

   Jag köpte mig en bröllopspresent

Japp, för det tror jag att Mannen hade velat att jag skulle göra. ♥

 

Ni som känner mig, vet ju att jag fullkomligt ÄLSKAR väldoft och parfymer.

Därför har jag nu kompletterat, den redan digra ansamlingen av diverse väldofter, med ännu en.

En som jag inte provat tidigare.

Och som jag har fått tips om av en kär "gammal" bloggis.

(WOW! Andra länken på två dagar. Undrar hur bloggisen ska toppa detta...?!)

 

Valentiono's "Valentina"

 

 

Enastående vacker på utsidan och med ett förträffligt innehåll!

   Gott och blandat

Killarna och jag firade Mannens och min silverbröllopsdag med...

 

 

...helstekt oxfilé, potatisgratäng, blandad och smörstekt svamp och så konjakssås till detta.

Mums, så gott!

 

Önskar bara att du hade varit med, Mannen! Att vi hade firat vår bröllopsdag tillsammans. Så som det var tänkt...♥

 

(Nya läsare som undrar vad som hänt, kan exempelvis läsa här, här eller här. Eller egentligen, mer eller mindre, alla inlägg från den 10 augusti 2012 och framåt...)

 

Igår fick jag oxå något väldigt fint med posten.

Ett brev.

Från en PRINSESSA!

JAG fick brev från en prinsessa!

Kan ni tänka er...!? :)

 

I brevet fanns ett fint och sött ängla-scrapkort...

 

 

 

...med ett synnerligen talande (och viktigt) meddelande...

 

 

...och så...

 

 

...50 spänn!

 

Japp, en deal är ju i och för sig alltid en deal, kära prinsessan.

Även om du verkligen inte hade behövt...

Men det blev jävligt roligt.

Jag skrattade gott kan jag säga. :)

 

Och ni andra fattar ingenting, det förstår jag.

Det KAN ha nånting med den superlilla men supertrevliga träffen som jag hade med en annan bloggis i fredags.

 

Och det KAN tillika tänkas att den här bilden hade "ett finger med i spelet"...

 

 

Moahahaha! :D

 

Tack för ett gott skratt, kära prinsessa!

Och för ett fint kort.

Och, naturligtvis och ikke att förglömma - tack för de 50 riksdalerna!

   25 år - Silverbröllopsdag!

28 november 2011

Och såhär löd Mannens statusuppdatering på FB:

 

"Året är 1987 och klockan närmar sig 13.58 lördagen den 28/11.

 

Två förväntansfulla ynglingar tittar in genom en dörr för att se folks reaktioner.

 

Folket verkar vara upptagna med en massa annat och uppfattar inte att det är "The final countdown" med Europe som spelas i rummet.

 

Kl 14.00 öppnas dörrarna och bröllopsmarschen spelas när Carina och jag går ner för altargången för att gifta oss i Skivarps kyrka. :) "

 

♥

 

Och idag Mannen, idag skulle vi firat vår 25-åriga bröllopsdag!

Idag skulle vi fira vår silver-bröllopsdag! ♥

 

Jag vet att du hade planer för den.

Och det hade jag med.

 

"Detta" ingick definitivt inte, varken i din eller min plan...!

 

♥

 

 

28 november nittonhundraåttiosju - det var då jag blev din fru...

...och jag älskade dig lika mycket då som nu! ♥

 

Till dig, min älskling, på bröllopsdagen! ♥

 

 

En liten symbolisk bukett till mig att ha hemma, med samma blommor som dina...

 

 

Saknaden är obeskrivlig...

...och istället för en lyckans och glädjens dag, blir dagen idag så oändligt ensam och sorglig...utan dig. ♥

   Recept - färgglad pastapytt

Jag nästan lovade ju...och jag brukar försöka hålla va jag lovar...

 

Så här kommer det...receptet på min färgglada pastapytt! :)

 

Receptet rekommenderas varmt.

Det är väl använt, vilket kanske syns på bilderna.

Rätten är enkel att tillaga och det är välsmakande!

 

Det blå krysset betyder att det är supergott och med fördel kan lagas igen.

Det har jag gjort. Mååånga gånger!

 

Bon appétit!

     

 

Den sista fräsningen, punkt 5, kan med fördel göras i stor en wok-panna.

Sen kan man ju servera direkt ur den, om man vill.

Och så kan man ju lägga upp den såhär fint på en tallrik...

 

   Blandade känslor

Älskade Mannen!

Titta!

 

 

Din/vår/min bil gick igenom besiktningen!

Och det prickfritt! :)

 

Jag är så glad och det vet jag att även du är! ♥

Känslan av att nästan få en för tidig julklapp...

 

Efter besiktningen åkte jag in och handlade.

I eftermiddag kommer sväris och jag tänkte bjuda henne på en bit mat - färgglad pastapytt.

(Recept kan komma senare...)

 

På affärens parkering träffade jag en tjej som jag gick i parallellklass med på högstadiet och hon stannade och pratade en stund. Frågade hur det var och så...

 

Vi hade ett väldigt fint och tänkvärt samtal.

Hon berättade att när hennes mamma dog, för fyra år sedan, kunde människor i hennes omgivning säga till henne att de tyckte att hennes pappa tog sorgen efter sin fru så bra.

Och hon kom ihåg hur ont det gjorde att höra de orden. Hur ledsen hon blev...

 

"Vad fan betydde det?!" utbrast hon.

 

"Vad visste de människorna om min pappas sorg och hur han hade det...hur han kände?!" fortsatte hon.

 

Hon, som står sin pappa nära, visste ju hur nedbruten han var.

 

"De såg ju inte vad jag såg hemma, bakom stängda dörrar..." fortsatte hon.

 

Hon fick tårar i ögonen. Vi fortsatte prata en stund. Det var skönt.

Jag förstod så väl vad hon menade...

Jag led med henne och hennes pappa.

 

Vad fan betyder det att ta sogen efter en död livskamrat "på rätt sätt"?!

Och hur fan gör man det?!

(Inget svar önskas!)

 

Tänk att det finns såna märkliga människor...tanklösa och som uttrycker sig så klumpigt.

Som inte förstår sig på känslor, kan jag tycka...

 

Tänkvärt:

 

 

Männsikan klarar mer än vad hon tror...för att hon MÅSTE...♥

När jag åter satte mig i bilen för att köra hem, spelades den här låten på radion...

 

 

...och jag kan säga att tårarna fullständigt flödade...♥

   Tomheten, minnena och smärtan

Att komma ner i Malmös Citytunnel en fredagskväll, alldeles ensam är kanske aldrig bra, av en massa olika anledningar...ensam kvinna...rånrisk...osv...

 

För egen del handlade det, i fredags efter träffen med en kär bloggvän, om helt andra saker och jag kan säga att det inte var så bra.

 

Inte bra alls...

 

Nä, då kom alla känslorna på en och samma gång!

 

Ensamheten.

Halvheten.

 

Tomheten, att inte ha min älskling vid min sida...så uppenbar...

 

Minnena, hur vi brukade står där tillsammans och invänta tåget efter en trevlig kväll i Malmös vimmel...så fruktansvärt smärtsamt...

 

Smärtan, i insikten att detta är forever...det är inget dåligt skämt, ingen mardröm som inte tar slut...nej, detta är reel life...forever...!

 

Insikten gör så ont, så ont...

 

I tysta kupén kunde jag tyst släppa ut alla känslorna.

Tårarna rann, rann och rann...

Försökte snörvla så tyst jag kunde...

 

 

Fy fan, vad ont det där gjorde!

 

Och fy fan vad jag SAKNAR dig Mannen! ♥

 

 

Älskar och SAKNAR dig så att hjärtat mitt håller på att gå sönder!

 

   Award!

 

 

Jag har fått en award av fina Åse. Med motiveringen - "för hon berör mig".

Åse är en härlig tjej från samma vackra Skåneland som jag.

Faktiskt har vi växt upp i samma lilla by i södra Skåne, men vi har aldrig "känt" varann på riktigt.

En annan gemensam nämnare är att våra mammor har jobbat tillsammans för typ 10-15 år sedan.

Ganska kul faktiskt. Världen är bra liten.

 

Jag är så glad att jag stött på dig i bloggvärlden, Åse, för du skriver fantastiskt och delar med dig av din vardag i såväl bild som text, på ett sätt som gör mig så varm!

Du berör mig med!

 

Jag gillar dig och din blogg helt enkelt!

 

Tack för awarden! ♥

 

Jag har faktiskt även fått samma award av goa Maria. Med motiveringen att hon följer min blogg i min "fight för att få vardagen att funka" efter min och pojkarnas ofattbara tragedi.

 

Jag "känner" inte Maria lika väl som jag "känner" Åse, men även du, Maria, verkar vara en go' och härlig tjej med en fin blogg! :)

 

Tack, fina Maria! Och tack för att du (och andra) "orkar med mig" i fighten! ♥

 

_________________________

 

Nu finns det ju, som alltid, en del förpliktelser i accepterandet av en award...

Och det är här som det blir lite svårt. Faktiskt.

 

Jag ska svara på 11 frågor...

Frågorna är intressanta och bra...men mina svar blir inte så intressanta hur jag än försöker.

Bara deprimerande. Just nu.

 

Och så ska jag skicka vidare till 11 andra bloggare. Som har mindre än 200 följare...Vem har det? Ikke den blekaste aning.

Jag ska välja att lyfta fram någon som har nåt extra och som jag vill ge extra uppmärksamhet...Svårt!

 

Det finns så många bloggar och bloggare där ute i cyberrymden!

Var och en, fantastisk. På sitt vis. Annars skulle jag inte följa dem...

 

Men jag skulle, som Åse, vilja hitta några nya att lyfta fram.

Och faktiskt är det ju hela syftet med awarden som ju heter "Liebster award - discover new blogs".

 

Och då kan jag ju inte länka till redan kända norrländskor, Skånes egna prinsessa, jämlika brassestolsälskare, lyxhemmafruar i fjärran land...osv. Ni fattar, va'?

För de känner ni ju alleredan till allihop...

Nä, jag vill lyfta fram några andra. Nya. Och jag vet inte vilka. Än.

 

(Hoppas att det är ok att jag återkommer i frågan, Åse...och Maria?)

 

Detta sammantaget, gör att jag spar den här awardens förpliktelser ett tag.

Kanske kan svaren på frågorna bli lite mer intressanta om en tid framöver.

Kanske har jag hittat NYA intressanta bloggar som jag vill länka till.

 

Än en gång - Tack Åse och Maria! ♥

   Fragmentariska minnen...

   En skadeskjuten kråka...

   24 mars 1981-2012

Förra året, på vår årsdag den 24 mars, löd Mannens uppdatering på FB såhär:

 

"November 1980:

Ser en "varelse" komma gående i trappan från 2:a våningen på Mackleanskolan och tänker: "Henne vill jag ha".

 

December 1980:

Julavslutning - Första dansen till Kool and the Gangs "Celebration".

 

24 Mars 1981:

Vi blir tillsammans - Klackarna i taket!

 

Mars 2011:

30 år tillsammans - "Kan det vara möjligt"? :-)

 

♥

 

Ja, Mannen det ÄR möjligt!

Det VAR möjligt!

 

Vi skulle varit tillsammans i 30 år till!

Om bara ödet velat annorlunda...!

 

Vi var tillsammans i 31 år och 4½ månad. Ungefär. Och ändå alldeles för kort tid...

Och snart skulle vi firat vår 25:e bröllopsdag...

 

Saknar dig oändligt och älskar dig för alltid, Mannen!

 

♥

 

 

30 år sedan...ganska exakt.

 

Parken-82 - tätt omslingrade, nyförälskade, förhållandet ca 7 månder gammalt...

På scenen - Snowstorm

Vid kameran - en fotograf från lokaltidningen

 

Du & jag = Vi ♥

   Igår hände nåt märkligt!

Vet ni vad?

Igår ringde 80- eller om det möjligtvis var 90-talet hem till mig!

Och vet ni vad "det" ville?!

Jo, "det" ville ha sina gardiner tillbaka! :D

 

I vårt "data-rum" har samma gardiner hängt ända sedan killarna hade rum där på 90-talet.

(Obs! De ÄR tvättade några gånger genom åren!)

 

Grå längder vid sidan och så en mönstrad kappa på mitten, upphängd som en solfjäder.

Kommer ni ihåg stuket?

 

Och nä, inga före-bilder finns...

 

För när jag väl bestämde mig för "idag ska det ske", blev jag så exalterad att gardinerna åkte ner i ett huj och kramades ihop till en boll, färdig för soptunnan.

Och det skulle aldrig, aldrig komma på frågan att jag satte upp dem igen. Inte ens för bloggens skull...

 

Ni som varit här hemma, kanske kommer ihåg/la märke till de gräsliga, men en gång snygga, gardinerna...?!

 

Anyway.

På Netto och för endast 69 riksdaler inhandlade jag för längesedan en sk hissgardin.

Inte jättesnygg och inte jätteful.

Funktionell.

Och väldigt mycket snyggare och modernare än avskrädet som "prydde" fönstret tidigare.

 

Voíla!

 

 

Ingen supersnygg upphängning heller, inser jag nu.

Lite snett...

Och ingen superbild alls.

 

Men gardinerna from hell är i alla fall utbytta!

 

Japp, 90-talet ringde och ville ha tillbaka sina gardiner.

Och det fick "det"! :)

   Nu tror jag bestämt...

...att det är dags att grabba fatt i en vinflaska, hoppa på järnhästen och bege sig till systra mi.

 

Jag bara kände att "Nä, jag vill inte sitta här hemma och tråka"!

 

Hoppas att systra mi tycker att det är ett lika bra påhitt som jag...:)

 

Bilder, helt randomly, från vår kvällsmat i Skövde i måndags...innan vi åter styrde kosan mot Skåneland...

 

Jag...

 

 

...som tänker - "Äh, vad fan, skit i bilden, låt mig bara få hugga in på...

 

...min pizza"!

 

 

Ludwig tänker förmodligen detsamma...

 

 

...av blicken att döma i alla fall.

 

Syrran...

 

...ser jävligt spänd ut och jag vet inte om dat handlar om att hon är väldigt hungrig och bara vill få hugga in på sin pizza oxå, eller om det kan ha med det faktum att göra, att hon VET att hon KOMMER att hamna i min blogg. Så småningom. :)

Hur som helst - ha en fortsatt fin lördagskväll alla! ♥

   Znogge och jag...

...hade en riktigt, riktigt trevlig kväll tillsammans, där massor av ämnen, såväl smått som stort, avhandlades.

 

Tack för en trevlig kväll, Znogge! ♥

Detta gör vi om, tycker jag!

 

Vi träffades någonstans i Stora Stadens vimmel och gick sedan vidare till restaurang Mando.

Här blev det god mat och riktigt, riktigt fint vin.

Eller ja, det skulle man ju kunna tro, med tanke på priset i alla fall - 269 spänn! För husets El Coto som på "Gröna apoteket - Lyktan" kostar 75 kronor!

 

 

Jaja, det är smällar man får ta och det var fullt drickbart, även om vi båda konstaterade att vi druckit godare.

Hur som helst...

Vad skulle vi då äta?

 

 

Fläskfilé för Afrodites och oxfilé för Znogges del.

Gott var det!

 

Dessert då?

Nja, det skulle vi nog inte orka, men väl lite riktigt gott och riktigt STARKT, irländskt kaffe!

 

 

Många ämnen hann avhandlas under denna trevliga lilla måltid och snart blev det dags att vingla vimla vidare.

Vi var överens om att det var lite tidigt att dra hem redan.

 

Vi vinglade vimlade därför vidare till puben Bishop Arms.

 

 

"Ska vi ha mer irländskt kaffe, det var ju ganska gott. Och så har de ju goda sorter av den där lilla hemliga ingrediensen..."

 

 

Nej, det blev lite vin till...och lite till...

 

 

Och mera prat. Och mera mys.

Så trevligt!

 

Slutligen blev det dags att bryta upp. Var och en hem till sitt.
Znogge skulle ta bussen och jag tåget.

Som jag för övrigt missade, men det är en HELT annan historia!

 

Jag läste inne på en annan blogg i morse, ett av skribenten egenmyntat "dagens kloka" och det gör sig väldigt bra för att beskriva gårdagkvällen. Jag lånar därför det...

 

"Lite trevligheter då och då, gör vardagen mindre grå"

(författare okänd Carina)

 

Än en gång - Tack Znogge för att du gjorde min vardag lite mindre grå igår tillsammans med mig! ♥

 

Förresten!

Nu höll jag ju på att glömma...

Detta är lite internt och egentligen bara ämnat för en väldigt ökänd välkänd Prinsessa.

 

 

Med ♥-lig hälsning från Znogge!

 

(You owe me 50 spänn, Princess!) :D

 

Ha en fin lördag!

 

Kramar

från

   Dagen idag

Indisk dikt

(författare okänd)

Dagen i dag är en märklig dag.
Den är Din.
Gårdagen föll ur Dina händer,
den kan inte få mer innehåll
än Du redan har givit den.
Morgondagen vet Du ingenting om.
Men dagen idag, den har Du.
Använd Dig av den.
Idag kan Du glädja någon.
Idag kan Du hjälpa en annan.
Kanske Dig själv.
Dagen idag är en märklig dag.
Den är Din.

 

Japp, dagen idag är en lite märklig dag.

På ett positivt vis.

Eller märklig och märklig - rolig.

En rolig dag dag ska det bli.

Lite ovanliga aktiviteter blir det.

Sånt som jag inte gör varje dag.

Jag känner mig glad för vad jag ska hitta på med idag.

 

 Låter det kryptiskt?

Det är faktiskt meningen! :)

För mer tänker jag inte avslöja.

Inte idag i alla fall...

(även om jag vet att "någon" redan avslöjat lite...) ;)

 

 

Vad har du för planer för dagen idag?

 

Jag hoppas att du får en fin fredag i alla fall!

 

Update för alla nyfikna (eller för er som inte redan listat ut det):

 

Jag ska nu åka till Stora Staden och träffa en kär "gammal" bloggvän - goa, fina Znogge!

Ska bli sååå trevligt! :)

 

Kramar

från

   Vemod och dikter

Idag hade jag besök av vår fina, fina präst.

Den unga fina mänskan som höll i älsklings begravning.

 

Ända sedan denna dag, har jag tänkt att jag skulle vilja ha utskriften på det vackra "griftetal" som hon höll till Niclas minne.

Men det kändes dumt på nåt sätt att fråga om det...

Men i förra veckan ringde jag.

Och hon tyckte inte alls att det var dumt, utan bara fint.

Jag undrade även om hon skulle kunna ta reda på vad en av sångerna, som kören sjöng på Allhelgonamässan, heter.

Och visst kunde hon det.

 

Den heter "Evighet" och finns tydligen på en CD som heter "I stillhetens rymd".

En CD som snart är i min ägo.

 

Texten i "Evighet" lyder:

 

"Vid livets början och livets gräns

hud mot hud i ömsinthet

I erfarenhet av tröst och värme

når oss en glimt av evighet

 

Den svåraste uppgiften livet ger

prövningen i avskedet

Tillitens helande kraft skall bära

kärlekens namn i evighet

 

När dagen går mot kväll

och natten träder in

möter du min verklighet

Som vetekornets liv

ska växa ur sin död

blir min gräns en möjlighet

 

När ångest och rädsla är allt vi vet

själens kamp i ensamhet

Han som känner när sparven faller

bjuder oss hopp om evighet".

 

Rakt in i ♥ på mig!

 

Idag klockan ett kom hon.

Vi fikade och satt och småpratade.

Hon är så fin och go'.

Vi hade ett härligt samtal om livet i allmänhet och om sorgen i synnerhet...

 

Tårar och smärta...men ändå så fint.

Minnen.

♥

 

 

Just nu känner jag bara mig så sorgsen och vemodet har lagt sig som en mantel över mina axlar.

Jag läser lite dikter för att trösta mig...

 

 

Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag

och något alldeles oväntat sker

 

Världen förändrar sig varje dag

men ibland blir den aldrig densamma mer

 

 

Du är inte här

men jag kysser din kind

En kyss som jag sänder

med smekande vind

 

Öppna ett fönster

ställdet på glänt

Den vind som du känner

är kyssen jag sänt.

 

 

Så stilla det blir

När man lyssnar på träden

När fåglarna tystnar i solnedgång

 

Så stilla det blir

När man lyssnar till sitt hjärta

Och gläds åt allt det som var en gång

 

 

När dina steg har tystnat

finns ändå ekot kvar

 

När dina ögon slocknat

vi alla minnen har

 

Vi spar dem i vårt hjärta

tar fram dem då och då

 

Så kommer du alltid

att vara här ändå

 

 

Vi binder en krans

av minnen

de vackraste och

finaste vi har

Vi vet att de aldrig vissnar

Hos oss är Du alltid kvar.

I minnet Du lever

Du finns alltid kvar.

I minnet vi ser Dig

precis som du var.

Någonstans inom oss är vi

alltid tillsammans,

någonstans inom oss kan

vår kärlek aldrig fly.

 

Jag älskar dig! ♥

 

 

   Lyckligt ovetande...

   Älskar - saknar ♥

   Saknar!

   Mannen...

...hade alltid ett par ganska stora I-landsproblem. 

 

1. VAR var alla hans kalsonger?!

 

2. Han hade ALDRIG någon roll-on och hans schampo och duschcreme var alltid slut!

 

När jag var i Skövde och rensade bland hans grejer, ja, då löste jag faktiskt hans två största I-landsproblem.

Jag HITTADE nämligen alla hans försvunna kallingar, hans försvunna roll-on gånger flera och ALLA hans schampo- och duschcremesflaskor.

De låg i hans garderober i "lägenheten". :)

I olika påsar.

 

De många olika påsarna (som för övrigt är ett personlighetsdrag, att samla på saker i påsar...det gjorde han även hemma) är resultatet av alla hans olika arbetsplatser och alla hans olika resor i jobbet.

 

Istället för att packa med sig sin nescessär (som han tyckte tog för stor plats), packade han i små påsar.

Påsar från Systemet, påsar från Willys, påsar från Coop...

 

Och med tanke på HUR många ställen han kunde vara på under ett år, blev det många påsar.

Och så la han dem i garderoben.

Tänkte nog att "jag packar upp det vid ett senare tillfälle"...

Som aldrig blev. Nä, de låg kvar.

Och så köpte han nytt...

 

I lägenheten igår pratade jag med honom, ja, jag till och med skällde lite på honom och så skrattade vi. Jag skrattade och eftersom jag kunde känna hans närvaro under hela tiden i lägenheten, kände jag att han skrattade med. ♥

 

Plötsligt frågade min syster mig - "Vad sa du"?

 

Och jag svarade - "Äh, jag pratade med Nille"!

 

- "Jag har hittat dem! Ja, jag har hittat alla dina kallingar, Mannen"! ♥

 

Älskade Mannen...jag har hittat dem!

Alla dina kallingar!

Alla dina påsar!

 

Jag älskar dig! ♥

 

   Ibland blir det bara för mycket

Som till exempel då jag går inne på Coop en fredagseftermiddag.

Och ser par diskutera vad de ska göra för helginköp.

 

Vilken sås ska vi ha till köttet?

Vilken sorts potatis?

Vilka grönsaker ska vi ha? Svamp? Paprika?

Vad ska vi ha för extra gott till frukost i morron?

 

Såna vardagliga, underbara små "problem" och frågor som en inköpsrunda inför helgen kan innefatta.

Såna härliga frågor.

Viktiga.

För den gemensamma samvaron. Trivseln. Kärleken.

 

Kramp i hjärtat mitt!

Explosionen är nära!

 

Är det nu det ska gå sönder? Hjärtat...?!

 

Eller som i fredags, när jag var på systemet och skulle köpa lite glögg.

Där gick paren, så som jag och Mannen gjorde för bara ett kort tag sen, och planerade för vilket vin de skulle ha till kvällens middag.

 

ÅH!

 

Då blir det bara för mycket.

Tårarna väller fram.

Mitt i kön.

Mitt framför alla.

Och jag kan inget göra.

Jag är helt hjälplös.

 

Jag står där naken med hela min sorg och mitt blödande hjärta.

 

Jag är glad för deras skull och mina tankar är alltid - Var rädda om varandra!

 

Men det gör samtidigt ont.

Det gör så jävla ont!

 

 

älskar - saknar - älskar - saknar - älskar - saknar

 

♥

 

Kärlek och lycka...

 

 

 

Jag älskar dig! ♥

   Potpurri av känslor

Gårdagen gick bra.

Eller vad ska jag säga...

Så bra som den kunde gå, efter omständigheterna...

Omständigheter som jag/vi ju inte kan förändra. Hur gärna vi än vill...

Faktum kvarstår liksom, hur jag/vi än vänder och vrider oss.

En viktig person saknas.

Och det är så påtagligt.

Hela tiden.

Alltid. ♥

 

Att gårdagen "gick så bra" som den gick, tror jag handlade om flera saker...

 

Jag hade gett mig tid att förbereda mig inför denna oundvikliga "uppgift" - att tömma min älskade mans lägenhet i Skövde. Jag gjorde inte det så länge jag kände att jag absolut inte kunde göra det. Jag gjorde det när jag kände att jag var så redo som jag nånsin kom att bli.

 

Redo blir jag aldrig, trots att jag nu alltså gjort det...

 

Jag hade även lagt ner massor av tid på den psykiska förberedelsen.

Jag hade, i minsta detalj, försökt föreställa mig känslan.

Jag hade försökt föreställa mig "händelseförloppet".

 

Ja, jag var helt enkelt så förberedd som jag kunde bli.

 

Och det gick, efter omständigheterna, alltså "bra".

Jag kan eller vill inte gå närmare in på det.

Nä, det blir för personligt...

 

Hemkomsten blev det jobbigaste av allt!

När vi gled in i den lilla hålan...

Känslan var att "Jag har aldrig nånsin blivit så glad över att komma hem"!

 

Men känslan var oxå en helt annan...

 

"Jag har aldrig nånsin känt mig så ENSAM när jag kommit hem"!

 

Tårarna bara rann, rann och rann...

Mitt hjärta höll på att explodera av sorg!

 

HJÄRTSMÄRTAN! ♥

 

Sen satt vi och pratade en stund, Boyzen och jag...även detta för personligt...

 

Summa summarium:

JAG ÄR SÅ JÄVLA STOLT ÖVER ATT JAG LYCKADES GENOMFÖRA DAGEN!

Jag klarade det!

Och med den värdighet som älskade Mannen min hade önskat.

HAN ÄR STOLT ÖVER OSS!

 

Tack älskade Ludwig och älskade syster för att ni var med idag!

Tack som fan för ett gott samarbete!

 

Älskar er, alla mina/våra fina fyra Boyz!

Jag är stolt över er!

Pappa är stolt över er!

♥

 

 

På något sätt ska vi klara detta...

För vår skull. Och för pappas skull.

 

Ett steg i taget, Boyz...

 

♥

 

Försöker hitta tillbaka till livet...

 

 

Men det går långsamt.

Sååå långsamt.

 

Ett steg i taget.

En dag i taget.

 

Ett steg fram, två steg bak.

Två steg fram, tre steg bak.

 

Ett steg fram...

 

Skövde...

 

Sakta.

 

 

Älskar - saknar

♥

 

   Skövde

   Mina föräldrar...

...har i år fyllt 65 respektive 70 år.

(Själv är jag ju bara 25...*host,host*)

I present fick de en inbjudan till ett restaurangbesök.

De beställde och käkade och vi tre syskon betalade.

Ja, och så följde vi ju med såklart. :)

 

I går kväll var det dags.

Vi bestämde att faktiskt gynna en av de lokala ställena.

Restaurang Zara på orten.

 

Kvällen till ära, var den här lilla godsaken på...

 

 

En kofta/jacka/"kavaj" som jag hittade hängande på Gina Tricot i onsdags, då fina sis och jag var på premiärbesök på Emporia.

Och tänk, den bara hängde där och skrek - "Afrodiiite! Jag vill följa med dig hem!"

Och barmhärtig och omtänksam som jag är, fick den ju naturligtvis det. Hehe.

Och till det fashionabla priset av endast 149 riksdaler.

 

Nåväl, tillbaka till gårdagskvällens begivenheter.

 

Det blev en underbar kväll!

God mat och gott vin!

Härlig samvaro.

Och en fin miljö.

 

Jag låter bilderna tala...

 

 

 

 

 

 

Tack för en underbar kväll, familjen! ♥

 

 Senast jag var på Zara's var jag där med underbaringarna från norr.

I somras. Juli 2012.

Lunch och den sista måltiden innan avfärd mot norrare breddgrader...

 

 

Där och då, upptäckte tjejerna den något annorlunda spegeln inne på damernas och den måste ju naturligtvis förevigas...

 

 

Nöjd och glad efter en god kväll tillsammans med nära och kära och efter ett hopp i fotoarkivet, hoppar jag nu i säng.

 

Kram och godnatt!

Äh, lika bra att även säga godmorgon!

   Takida säger allt...

   Everything by Lifehouse

   Dagen idag

En av mina favvisdikter.

Och det var sannerligen längesen jag publicerade den.

Men ok, den står ju i min header dagligen...:D

 

 

Indisk dikt
(författare okänd)

Dagen i dag är en märklig dag.
Den är Din.
Gårdagen föll ur Dina händer,
den kan inte få mer innehåll
än Du redan har givit den.
Morgondagen vet Du ingenting om.
Men dagen idag, den har Du.
Använd Dig av den.
Idag kan Du glädja någon.
Idag kan Du hjälpa en annan.
Kanske Dig själv.
Dagen idag är en märklig dag.
Den är Din.

 

 

Jag kände att det faktiskt var dags för denna dikt idag.

Den har verkligen betytt något för mig under dagen.

 

Jag tror att jag fick lite hjälp på traven att faktiskt hjälpa mig själv.

Och det känns bara så härligt!

 

Är det lite glädje jag känner inom mig?

 

I alla fall är det en stor portion stolthet.

Jag känner mig stolt över mig själv och det gör mig glad. Så är det.

 

Varför denna känsla då?

 

Jo, jag träffade ju mina två underbara kollegor idag.

Vi träffades på neutral mark och skulle gå och inta en brunch på samma mysiga ställe som förra gången.

 

Och där stod de!

Och väntade på mig!

Jag blev varm.

Kramar om.

 

Plötsligt, då vi just påbörjat vår promenad mot fiket, utbrister den ena av tjejerna:

"Vi kanske ska gå in om på jobbet och säga hej. Där är inga deltagare idag, bara kollegor".

 

Afrodite känner paniken inom sig. Svimfärdig. Hjärtat bultar.

Och hör sig själv, om än först lite tveksamt, svara: "Ja, det kanske vi ska..."!

 

Sagt och gjort...vi spatserar dit och jag får träffa ytterligare några kollegor.

 

Hjärtat bultar. Benen viker sig. Jag får sätta mig. Tårarna rinner.

 

Men jag känner mig så glad. Så varm. Så välkommen. Så omkramad.

 

Och så lättad. Efteråt.

 

Vi småpratade en stund och sedan gick vi tre iväg tillsammans, precis som planerat. Och intog vår brunch.

 

Vi hade en mysig stund.

Pratade.

Ok, vi skvallrade lite oxå...:)

 

Igen kände jag den där känslan av att detta är en del av verkligheten.

Den verklighet som faktiskt finns.

Trots sorg och smärta.

Och det var faktiskt skönt att få ta del av denna verklighet. En stund.

 

Jag är inte redo än.

Men snart.

Kanske. Tror jag.

 

Men jag har i alla fall en riktigt go' känsla i hjärtat nu, såhär efteråt.

 

Stolt. Glad. Stolt. Glad. Stolt. Glad.

Jag ville bara smaka på orden lite...:)

 

Fina, fina ni!

Tack för idag, mina kära M & P!

 

♥

   Idag är det fredag...

...och jag ska ut och käka brunch med två underbaringar från jobbet.

Ska bli mysigt att träffa dem.

Få höra lite om verkligheten.

Den verkligheten som jag egentligen är en del av, men som nu ter sig fullständigt overklig och obegriplig.

Ohanterbar.

Omöjlig.

Men det känns skönt att få höra att den fortfarande finns.

 

Och jag ska snart försöka bli en del av den igen.

Inte nu. Men snart.

 

Förresten!

 

Jag har ju glömt att berätta om min systerdag.

Syrran och jag var och gjorde Emporia i onsdags.

Detta gigantiska byggnadsverk...

 

 

 

 

Syster-yster-mys-mums-fika...

 

 

Hej sis! :)

 

 

Hej trött-Afrodite...

 

 

Tack för en härlig dag, fina syrran! ♥

 

Nu - mot duschen!

 

Dags att göra sig redo för att träffa en bit av verkligheten!

Vi ses snart, tjejer!

 

Ha en fin fredag alla!

 

Kramar

från

   Insomnia och drömmar

För några måndagar sedan vaknade jag klockan 4.30 och kunde inte somna om.

Detta är inget ovanligt. Inget ovanligt alls.

Antingen kan jag inte sova på kvällen/natten eller så vaknar jag mitt i natten/tidigt på morronen och kan inte somna om...

 

Denna måndag gjorde jag kaffe direkt då jag insåg att det skulle bli en lång dag.

Jag bänkade mig framför TV:n, där jag följde uppdateringarna kring stormen Sandy, som härjade i USA denna dag.

Jag placerade min lappis i knät och surfade runt lite här och lite där.

Ja, jag satte mig riktig mysigt tillrätta där, i soffan.

 

Vid åtta, efter 3,5 timmars vakenhet, kände jag mig åter trött.

Kanske, kanske skulle jag kunna somna en liten, liten stund...?

Frusen, kall och trött, satt jag mig i ordning i soffan med en massa kuddar och filtar.

För, fy vad jag frös!

 

Och så somnade jag...

Och drömde...

 

I första drömmen var Mannen och jag på något möbelvaruhus som vi aldrig hade varit på tidigare.

Och vi där för att byta/köpa ny parasoll. Vår stora superparasoll hade gått sönder.

 

Min älskling pratade med biträdet och förklarade vad som var fel och hon gick för att höra sig för om de möjligtvis hade en likadan parasoll hemma.

 

Under tiden pratade Mannen och jag. Och skojade. Och skrattade.

Och det kändes så verkligt!

 

Jag kunde känna doften av honom.

 

Jag kunde känna kyssen som han gav mig...

ÅH!

 

Och så vaknade jag!

 

Omtumlad och ledsen, somnade jag sedan om...

 

I nästa dröm var jag tillbaka i augusti månad.

Den bedrövliga månaden som förändrade mitt och Boyzens liv för alltid...

 

Månaden då min älskling och killarnas pappa lämnade oss för alltid...♥

 

I drömmen var du sjuk, min älskling, precis som du blev i den förbannade verkligheten.

Men det fanns en skillnad.

I drömmen låg du inte på ett operationsbord utan mig/oss när du somnade in.

Nej, du låg i min famn.

Precis så som det skulle ha varit...

 

Men det fanns ännu en skillnad.

I drömmen var du vaken in i det sista.

I verkligheten var du nersövd dina sista tre dygn, utan att nånsin vakna upp...

 

I min dröm pratade vi.

Vi skrattade.

Vi skojade.

Vi skrattade.

Vi grät.

Tillsammans.

 

Vi var tillsammans! ♥

 

Vi grät i varandras armar över hur orättvist livet kan vara.

Vi var fullt medvetna om vad som skulle ske.

Vi visste till och med att det var sista dagen.

 

Så fruktansvärt sorgligt!

 

Sjukhuset i drömmen hade en gigantisk korg-gunga som hängde i taket.

I den halvlåg vi tillsammans.

 

Gång på gång strök du bort mina tårar.

Och kysste mig.

Jag kramade dig hårt, hårt, hårt.

Du kramade tillbaka.

Vi ville inte släppa varandra.

Kunde inte släppa varandra!

 

Det var så verkligt och det var så mysigt.

Och bara så för jävligt...!

Så jävla sorgligt! ♥

 

Drömmen var så sprängfylld av intryck, känslor, dofter och ljud.

Kändes så verklig...

 

Plötsligt stannade gungan...

...och din sista kyss liksom frös fast på mina läppar.

 

 

ÅH!

 

Och så vaknade jag!

 

Nu var jag helt chockad.

Så verkligt allt hade känts!

Som om du varit här!

 

Sen var jag bara så ledsen...

 

Fan vad livet suger just nu!

 

Älskar och saknar dig oändligt, Mannen! ♥

 

   Del 3

Om att ta in det obegripliga...

 

Jag vet inte om jag nånsin kommer att kunna ta in det.

Förstå det.

Acceptera det.

Acceptera faktum.

Acceptera konstantheten.

Att det inte kommer att förändras.

 

HAN KOMMER INTE TILLBAKA!!!

 

ALDRIG!

 

Barnen får aldrig träffa sin pappa mer.

Berätta om sina erfarenheter, sina framtidsplaner och sina liv.

Deras pappa får aldrig veta.

Jo, visst, han finns med oss. På nåt sätt.

Men inte på riktigt...

 

Jag får aldrig berätta om min vardag, kan aldrig ringa och ventilera jobb och vänner.

Jag får aldrig mer krama honom.

Höra hur han mår.

Inga fler äventyr tillsammans.

Inga utflykter.

Inga resor.

Inga gemensamma erfarenheter.

Inget vi!

 

INGET VI ! PÅ RIKTIGT!

INTE TILLSAMMANS! PÅ RIKTIGT!

 

Jag får heller aldrig veta vad han tänkte onsdagen den 8 augusti.

 

Och det gör så jävla ont!

 

Vad tänkte han?

Vad kände han?

Hur mycket förstod han?

Var han rädd?

Orolig?

 

Usch, DEN ovetskapen är fruktansvärd!

 

Jag älskar dig för alltid Mannen och saknar dig oändligt! ♥

 

 

Någonstans i Bulgarien...

 

Du och jag = VI

♥

   Del 2

De första veckorna var otroligt praktiska mitt i all bedrövelse, förtvivlan och sorg.

För att jag var tvungen.

Mycket skulle ordnas.

Saker skulle bestämmas.

Diskuteras.

 

Pappersexecisen var horribel!

Så mycket att plöja igenom.

Så mycket att ta in.

Bredvid sorgen.

Saker som jag egentligen ville ge (ursäkta) BLANKA FAN I !

Just där och då.

 

LÅT MIG SÖRJA I FRED!
LÅT MIG FÖRSÖKA FÖRSTÅ DET OBEGRIPLIGA!

 

Hur förstår man något fullständigt obegripligt...?!

 

Kan "alla måsten" inte bara vänta?!

 

Nej.

 

Mycket skulle ordnas.

Det var bara så.

 

Efter de första veckorna (tidsbegreppen är väldigt grumliga och minnet sviker), var jag så fokuserad på alla MÅSTEN, att när just den biten (pappersexcersis, begravning...osv) var ordnad, ja, då var det som om jag bara fortsatte...

 

Jag försökte ha koll på allt.

 

Ekonomi.

Städning.

Tvätt.

Inköp.

Mat.

 

Visst, jag erbjöds hjälp. Jag FICK hjälp. Jag var TVUNGEN att ta hjälp.

Men ändå.

Mycket skulle jag, i min värld, "klara själv".

Jag vet inte varför.

 

CHOCK!

 

Jag var/är i sån otrolig chock!

Efter min mans död.

Sitationen är ofattbar.

Obegriplig.

Sanslös.

Fullständigt galen.

 

JAG tror att jag blir galen!

 

Jag tyckte ofta de första veckorna att jag "inte kom in i mina känslor".

Jag var i chock.

Jag kunde inte ta in det inträffade.

 

Jag var otröstligt ledsen, men det var som om min hjärna inte förstod varför jag grät.

Jag kunde ju inte förstå eller ta in att min älskling var borta.

 

FÖR ALLTID!

 

Vem fan kan ta in nåt så makabert?!

Den ena dagen är han frisk, nästa har han influensasymtom och hög feber, nästa likadant och den tredje dagen var han tvungen att uppsöka läkare.

Få akutvård.

Intensivvård.

Respirator.

 

TVÅ DAGAR SENARE ÄR HAN DÖD!!!

 

VARFÖR?!

 

Jag försöker förstå det.

VARFÖR?!

Jag fattar inte.

Jag kan och vill inte fatta det!

 

 

En av livets outgrundliga vägar...?

 

Bilden har du tagit en dag i februari 2012.

Du kallade bilden "Stay the path".

 

"Its not supposed to go like that.
Its not intended to end that way.
Life is a journey
Constantly turning down an unknown path.
But its not supposed to go like that."

 

♥

   Onsdagen den 14 november (Del 1)

Jag har så mycket att skriva av mig, att jag idag nog kommer att bombardera bloggen med inlägg.

Det här är alltså del 1.

 

______________________________________

 

Dagen igår började väldigt lågt och den blev bara lägre och lägre.

 

Samtalade med min fina kurator.

Som säger att det jag känner är helt normalt och fullständigt naturligt. I en situation som denna.

 

I MIN och VÅR sorg.

 

Det är ok. Jag håller inte på att bli tokig.

Ilska och frustration ÄR en del av sorgen, det VET jag ju, men ibland måste jag bara få höra det av henne.

Bli OK:ad på nåt sätt.

 

Olika saker gjorde sedan att min sinnesstämning bara sjönk och sjönk.

Saker som jag inte vill gå in på här och nu.

Mer än att det har med min sorg efter älskling att göra...♥

 

 

Jag känner mig så trött.

Så matt.

Både i kropp och själ.

 

OCH JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ ATT VARA TRÖTT PÅ ALLT!

 

Missförstå mig rätt (för jag har minst 4 saker att vara tackam för och som jag verkligen lever för nu och i fortsättningen), men jag är så TRÖTT PÅ LIVET.

 

Så som livet blev. Så som livet är. Så som livet alltid kommer att vara...

 

Den där konstantheten...

Jag vill inte ha det!

Inte så.

(Men jag lovar att försöka vara rädd om det...)

 

Det var inte så det var tänkt!

Vi hade planer!

Vi ville så mycket!

 

OCH VI HADE INGEN ANING OM ATT VÅR TID VAR SÅ BEGRÄNSAD...

 

Ja, jag VET!

Det BLIR bättre!

Många människor har upplevt samma som jag. Och klarat det.

Jag kommer oxå att klara det. Förmodligen.

 

Men HÄR OCH NU!

 

MIN SORG!

VÅR SORG!

SMÄRTAN!

SAKNADEN!
KÄRLEKEN!

 

Det kvittar om miljoner människor genomgått/genomgår/kommer att gå igenom samma som jag just nu, för detta är MITT här och nu.

(Jag är uppriktig ledsen för alla andras skull, som varit/är/kommer att vara i detta helvete! Fy fan för det!)

 

Mitt i livet.

Mitt liv.

Vårt liv.

 

DET är jag trött på.

DET gör mig matt.

DET gör mig ledsen.

DET gör mig frustrerad.

 

Jag vill inte ha det.

Inte så.

 

 

Louvren - en dag i maj 2012.

Den 10 maj.

Exakt 3 månader innnan...

 

Du var där.

Inte jag.

Vi hann inte dit tillsammans...♥

   Alldeles tomt...

...är det i skallen idag.

Eller ja, tomt och tomt.

Men det är rörigt.

Så många blandade känslor.

Saknaden.

Smärtan.

Kärleken.

 

Sorgen.

 

Blandat med så mycket ilska. Frustration?

Som inte går att sätta ord på.

För tillfället känns det som om jag blir arg på precis allt.

 

Framförallt livet.

Livet i stort.

 

Men det kan oxå vara något som nån i min närhet säger. Eller inte säger...

 

Det kan oxå vara något som jag läser. Och som jag egentligen kan skita fullständigt i.

 

Det kan vara något som jag hör berättas. Något som inte rör mig, men som kan göra mig så förbannat irriterad.

 

Ja, jag kan faktiskt bli förbannad på det mesta just nu.

Och det känns som om mycket energi går åt till att vara just arg. Eller frustrerad...

Inget konstigt säkert. En del av sorgen, visst. Men en jobbig känsla. Oxå.

 

Äh, jag vet inte.

Jag kan liksom inte riktigt sätta ord på det.

Jag känner mig bara...arg. Förbannad. Frustrerad.

 

Och så inutahelvetes sorgsen. Ledsen.

 

Tur att jag ska till kuratorn idag.

Behöver nog få ventilera mina känslor.

Få hjälp att sortera mina tankar.

 

   Den 26 juli 2012

Min älskade makes uppdatering på Facebook löd då såhär:

 

"I går kväll blev det inte bara däckhäng efter grillemiddan utan även ett ”slottsparkshäng”.
Frugan packade picknickkorgen och vips var vi på väg mot Svaneholms Slott.

I slottsparken...

 

 

Allt medan solen sakta gick ner bakom slottssiluetten intogs sedan en trevlig liten dessert bestående av ostar, kex, vin och vindruvor.

När osten var uppäten och vinet urdrucket, styrde vi åter kosan mot hemmet.

Där avslutades kvällen med ett sedvanligt däckhäng.

Tack Frugan för ett trevligt initiativ och en underbar kväll! ♥
Let’s do it again, sometime! :-) "

 

 

Åh, yes Mannen! Anytime hade jag gjort det. Igen och igen! Många gånger! Tillsammans med dig! Alltid! ♥

 

____________________________________________

 

 

Den 25 juli var vi alltså på picknick i Sveneholms Slottspark.

Vi cyklade dit och vi stannade flera gånger på vägen.

För att fota. Vårt stora, nyfunna och gemensamma intresse.

Allt ifrån Nilsholgersson-statyn vid kanten av E65:an till de fantastiska vyerna över de Skånska sädesfälten skulle förevigas.

Fnissade massor där vi ömsom stod och ömsom halvlåg i dikeskanten bredvid våra slarvigt parkerade cyklar.

 

Framme i parken intog vi picknick innehållande ostar och vin.

Såg solen gå ner.

Fotade massor.

Pratade och fnissade.

Njöt av tillvaron.

Tillsammans. ♥

Förundrade över hur bra man kan ha det en helt vanlig sommarkväll i juli...

 

Exakt två veckor senare är verkligheten en helt annan.

Och det blir heller inga fler picknickar i Svaneholm.

 

Men du ska veta att jag gärna skulle vilja, Mannen!

 

I would do it sometime again! Anytime with you!

 

Älskade Mannen! Som jag saknar dig! ♥

 

 

Bilden har du tagit Mannen. Någon gång i slutet av juli.

Och den är alldeles, alldeles underbar!

Liksom du! ♥

   ♥ ♥ ♥

Gåsamiddag med hela basset.

 

 

Alla utom du...♥

 

 

"Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig detsamma mer"
(Alf Henriksson)

 

 

 

Och idag är det fars dag...

Och det gör bara så ont!

 

Idag tar vi det bara lugnt, Boyzen och jag.

Bara är. 

 

En dag för saknad, eftertanke, minnen och kärlek. ♥

 

   Det är mycket nu...

...och det är nästan FÖR mycket faktiskt.

Tur att jag kan trycka på paus-knappen emellanåt och bara vara...

 

Förra helgen systerbesök på fredagen och så 65-årskalas på lördagen.

Denna helg mamma-pappa-besök med syster igår och så gåsamiddag hos sväris idag.

 

Nästa helg...äh, det tar vi då.

För...ni kommer väl ihåg...

 

 

Gåsamiddag i kväll alltså.

Med hela din sida av släkten, Mannen.

Din mamma, hennes sambo, hans döttrar med familjer, din bror med familj och så jag och våra killar samt en flickvän.

Alla våra fyra fina Boyz. ♥

 

Jag vet att det kommer att bli en fin kväll.

Med en massa god mat och vin.

Jag vet oxå att vi alla kommer att vara smärtsamt medvetna om att en person saknas nåt förskräckligt - DU! ♥

 

Även om jag kommer att ha massor med goa fina människor omkring mig, vet jag att jag kommer att känna mig så ensam. Så halv. Så utan dig.

 

Jag vet att Boyzen kommer att vara smärtsamt påminda om sin avsaknad av dig. Ni satt alltid och pratade mycket under dessa tillställningar. Tog liksom igen lite förlorad tid...

 

Ja, det blir tufft Mannen. Allt som komma skall i nära framtid, alla helger, alla sammankomster...ÅH! ♥

 

Jag vet att det blir bättre i framtiden, det säger alla...och det är ju skönt att höra...även om det är svårt att ta in just nu...

...och det hjälper liksom inte riktigt heller nu. Nu när såret är öppet och det blöder fullständigt ohämmat...

 

SÅRET I HJÄRTAT ÄR SÅ STORT OCH DET GÖR SÅ FÖRBANNAT ONT ATT JAG IBLAND TROR ATT DET SKA EXPLODERA!

 

FAN!

Ilskan är en del av sorgen, det vet jag. Och just nu är jag så förbannat arg.

På livet.

 

♥saknar älskar saknar älskar saknar älskar♥

 

Jag saknar dig så fruktansvärt, Mannen!

Och jag älskar dig oändligt och för alltid!

 

Vi gör det alla...

 

 

♥♥♥

   Fredag

Fredagar har alltid varit lite speciella här hemma.

Som för nästan alla andra.

Fredags-mys, som så många andra.

 

Sedan jag började jobba som lärare, och då Mannen var borta måndag-fredag, kom fredagen att betyda ännu mer.

Ibland stämde vi träff i Malmö.

Gick ut och åt.

Tog en drink.

Min favvispub O'learys fick sig alltid ett besök.

Och Mannen gillade det.

Gillade när jag trivdes. Då trivdes han.

När vi var tillsammans, oavsett var vi var...

 

Antingen inledde vi där eller avslutade där. Ibland både och.

Satt och pratade om veckan.

Kollade på folk.

Skrattade.

Pratade.

Mös.

Bara var.

Underbart!

♥

 

Ibland blev det bara en lugn och skön hemmakväll.

Med god mat. Gott att dricka.

Prata, kolla på TV.

Somna tidigt.

 

Det var sällan vi träffade nära och kära eller vänner just på fredagen.

Då var det liksom bara vi och Boyzen.

De Boyz som för tillfället var hemma.

 

Nu är fredagarna annorlunda.

Som alla andra dagar.

Visst, det är fortfarande dagen som avslutar veckan.

Någon form av punkt sätts.

Helgen ska påbörjas.

Men ändå...så samma.

 

Boyzen och jag kan lika gärna ha lite tisdagsmys som fredagsmys.

Fredagen är inte längre så särskiljd från de andra dagarna.

Det finns inte längre något som så tydligt ramar in att det är fredag, eftersom Mannen inte längre kommer hem.

Alla dagar är liksom mer samma...

 

Men idag är det fredag.

Och vi är hembjudna till mamma och pappa på en bit mat.

 

Ha en go' fredag alla!

Ta hand om varandra!

 

 

Kramar

från

   Utredning

Bara ett par veckor efter att min älskling tvingades lämna detta liv, blev jag uppringd utav en av hans behandlande läkare från Intensivvårdsavdelningen på Malmö Allmänna Sjukhus.

Han berättade att de ville starta en intern-utredning för att granska den sjukvård som Mannen fick under sin vistelse på sjukhuset. 

 

Han berättade att min mans sjukdomstillstånd var så ovanligt och så sällsynt, att man ville forska kring om det fanns något ytterligare som de skulle kunna ha gjort.

Och om några fel begåtts i vården utav Mannen.

 

???

 

Hur reagerar "man" på sånt?

Hur reagerade jag?

 

Jag meddelade att jag sannerligen inte hoppades att några fel begåtts, men att de naturligtvis fick mitt tillstånd att granska "Mannens fall".

I syfte att eventuellt kunna hjälpa någon annan i en liknande situation.

Eftersom det är så sällsynt.

Eftersom så få läkare varit med om detta sjukdomstillstånd tidigare.

 

Ingenting kan nånsin ge mig min man tillbaka. Jag fattar det.

Men med utredningen kanske många av mina egna frågetecken kan redas ut.

Frågetecken som uppenbarligen även läkarna har.

Jag kanske kan få en förklaring till hur det kunde gå som det gick.

Och hur det kunde gå så fort.

 

Jag blir uppringd av denna läkare med jämna mellanrum.

I syfte att uppdatera mig om läget.

Hur långt de kommit.

Vid senaste samtalet meddelade han att utredningen långt ifrån var klar, men att de hittills inte hittat "något anmärkningsvärt".

Mer än att min man dog. Och att det gick jävligt snabbt. Och hans tillstånd var kritiskt redan från början.

Han berättade att de hittills inte hade hittat några fel som hade begåtts i vården av min sjuka man.

 

PUH!

 

Om ett par veckor ringer han igen.

Och jag håller andan varje gång.

Och ställer en massa frågor.

Han svarar tålmodigt.

Går in i journalerna och kollar uppgifter.

Rätar ut en del frågetecken som jag har.

Det finns många frågetecken.

Många kommer han aldrig att kunna räta ut.

 

De förstår inte heller riktigt hur det kunde gå som det gick.

Med en ung och frisk man som plötsligt blev akut sjuk och som inte redde ut situationen, trots att han just var "ung och frisk".

 

Det är detta som är det allra svåraste.

Att förstå hur en ung och frisk människa plötsligt kan bli så akut sjuk att han avlider inom loppet av tre dagar.

 

Kvar står jag, vi, familjen, alla som älskade honom och undrar...

 

...VARFÖR...?!

 

♥

 

Idag är det dags att träffa läkarteamet.

Utredningen är inte klar, men de vill nu få ta del av mina yttranden kring vården av min älskling.

Hur jag upplevde omhändertagandet och vården utav honom...

 

 

Jag ska även få ta emot N:s dagbok.

Intensivvårdsavdelningen upprättar alltid en dagbok för patienter som förväntas stanna på avdelningen länge.

I syfte att patienten ska kunna få ta del av sin sjukdomsperiod sen. Sen...när han/hon är frisk.

 

Man upprättade en sådan till N.

De förväntade sig att han skulle bli en långvarig patient.

 

Nu blev det inte så.

Tre dagar...

Och han blev ju inte frisk...

 

Nu får jag och Boyzen ta emot dagboken...♥

 

VARFÖR?!

Varför i helvete blev det så här?!

HUR kunde det gå såhär?!

 

   By your side ♥

   My all ♥

   Mixed emotions

Jag är så jävla ledsen.

Jag har så jävla ont.

I hjärtat.

Jag har en sån jävla stor saknad.

 

 

SORG!

 

FAN!

 

Jag är oxå så jävla förbannad.

På livet.

 

Jag är så jävla trött.

 

Jag är så jävla matt.

 

Jag är så jävla...ja, jag är helt enkelt inte mig själv.

Jag är så jävla HALV.

 

Så inutahelvetes HALV!

 

Nej, jag är inte ensam om denna situation.

Massor med människor har mist någon de älskar.

Men detta är MIN sorg.

Och jag tycker inte heller synd om mig själv.

Jag är bara så jävla ledsen!

Och det gör bara så jävla ont.

Och detta ÄR bara så jävla sorgligt.

 

Våra Boyz! ♥

Som naturligtvis oxå bär på dessa känslor.

 

SORG!

 

Känner sig halva.

Är ledsna.

Har ont i hjärtat.

SAKNAR!

ÄLSKAR!

 

Som alla andra barn som mist en förälder.

 

Och så kommer det.

Som ett jävla slag i ansiktet.

Som ett hån.

 

FARS JÄVLA DAG!

 

Annonser och reklam som piskar hänsynslöst i ansiktet. För dem som inte har...

Utan eftertanke.

Enligt den normativa familjebilden.

 

Det handlar inte om att jag missunnar dem som har sin pappa kvar, naturligtvis inte.

(Ta hand om honom! Var rädd om honom!)

Men det gör ju så ont, så ont, så ont att bli påmind om detta överallt. Konstant. För de andra...

 

Jag vill poängtera att detta är reflektioner som jag haft redan innan vi var med om det fruktansvärda att mista min älskling och barnens pappa, men naturligtvis aktualiseras detta mer än nånsin just nu.

 

För alla som mist.

Vem de än mist.

 

 

♥♥♥

   Minnesgudstjänst...

...i kyrkan söndagen den 4 november 2012.

 

Ett ljus för varje person (120) som lämnat nära och kära under 2012...♥

 

 

Stämningsfullt.

Vackert.

 

Ett av ljusen är ditt...♥

 

Sedan besök i kvällningen på din och din pappas plats.

 

 

Tro, hopp och kärlek.

Dessa tre. Och störst av dem är KÄRLEKEN! ♥

 

 

 

Jag älskar dig! ♥

 

 

Tänk på att...

 

   SORG, SAKNAD, KÄRLEK

"Alla helgons dag" betyder för många en stor sorg, för det är under den här dagen som man skall tänka tillbaka på sina vänner och släktingar som har gått bort under sista tiden [...] Det är tänkt att det skall vara en dag som fylls av lugn och ro. Man skall helst tillbringa den här dagen med sin närmaste familj och gemensamt med dem eller andra sörja och tänka på dem som har gått bort. Det har blivit väldigt vanligt att man tänder gravljus på sina anhörigas gravar under den här natten och om man går till sin kyrka som ligger i närheten eller till vilken som helst så kan man se att kyrkogården ofta är helt upplyst av alla ljus."

 

Snart ska jag besöka dig på din (och din pappas) grav...♥

 

 

 

Älskling! ♥

 

Och kvällen tillbringar jag och Boyzen med nära och kära...

 

Vi kommer alla att sakna dig otroligt mycket!

 

Mannen, jag tänker på dig varje dag. Jag saknar dig oändligt. Och jag älskar dig för alltid. ♥

 

TRO, HOPP OCH KÄRLEK!

Dessa tre...och störst av dem är kärleken! ♥

 

 

   En underbar kväll med sis...

...blev det naturligtvis.

Mysigt, god mat och dryck och mycket syster-yster-snack.

En del tårar blev det oxå faktiskt, eftersom vi talade mycket om Mannen och den ödesdigra och bedrövliga månaden augusti...♥

 

Men...nu ska ni få veta menyn för gårdagskvällen...

 

Förrätten hade min syster lagat och det blev bröd på salladsbädd med en "mojja" med kycklingfile, majonnäs, creme fraiche, curry...och en massa annat gott. Denna anrättning toppades med knaperstekt bacon.

MUMS, vad gott det var!

Bild?

Nej, vid intaget av förrätten var jag så hungrig och anrättningen var så fantastiskt god att den slank ner innan jag vare sig hann blinka eller fota. Sorry! :)

 

Varmrätten då?

 

Fläkfilé med en sås av mascarpone, mango chutney, grädde, creme fraiche, purjolök, röd paprika...och en del annat gott. Ris serverades till denna anrättning och så en fräsch sallad till det.

Gott! Men jag tror faktiskt att såsen hade passat ännu bättre till kycklingfilé om jag ska vara helt ärlig.

 

Bild på det?

Japp!

 

 

Vill ni ha receptet?

Ok då!

 

Fläskfilé/Kycklingfilé med mango chutney och mascarpone

Ingredienser:

2 fläskfiléer à ca 600 g eller motsvarande mängd kycklingfiléer
Salt
Peppar
1 brk mascarponeost 250 g
2 grönsaksbuljongtärningar
2 dl crème fraiche
3 dl grädde
1 tsk sambal oelek
1 dl mango chutney
1 stor röd paprika

1 purjolök

 

Skär filén färst på längden, dela sedan längderna på 3-4 bitar vardera. Salta och peppra dem och stek dem till fin färg. Lägg dem sedan i en ugnsform.
Vispa ihop mascarpone, grädde, crème fraiche, sambal, mango chutney och buljongtärningar och koka ihop.

Skär paprikan i mindre bitar och strimla purjolöken. Fräs paprika och purjolök tillsammans och tillsätt sedan fräset i såsen. Låt koka ett tag och slå det sedan över köttet.

Sätt in i 200 grader varm ugn i 45 minuter.

Klart att njuta av!

 

 

Dessert då? Vad blev det månne?

Eller dessert och dessert. Vi intog den till kaffet.

 

Cheesecake med passionsfrukt á la "Halv åtta hos mig"...

 

 

Gott, men med tanke på mina STORA förväntningar, blev den ändå en liten, liten besvikelse. "Mojjan" smakade rätt och slätt som en citronfromage och det är jag inte så förtjust i faktiskt.

Nåväl, nu har jag testat det receptet i alla fall...

 

Morbergsvinet då? Hur var det nu då?

 

 

Jo, det var bara sååå gott! Rekommenderas varmt!

Snygg flaska oxå! ;)

 

Vad händer idag då?

Jo, idag är det dags för ännu en trerättsmeny faktiskt.

Fast, inte här hemma.

Nej, för idag är det ingen vanlig dag förstår ni.

Idag är det nämligen min mammas födelsedag.

65 år!

 

GRATTIS kära moder!

 

Mer om kvällen ikväll i morron!

(Eh...hängde ni med där? Knappt så att jag själv gjorde det faktiskt...)

 

Ha en underbar lördagskväll, hörrni!

Och kom ihåg att...

 

 

♥♥♥

 

Kramar

från

   Myskväll vid halv sju hos mig...

I kväll ska jag och syrran samla ihop delar av våra små familjer, träffas hemma i casa del Afrodite och äta en god middag tillsammans.

Ska bli mysigt! ♥

 

Förrätt:

Vet ej, syrran fixar.

 

Varmrätt:

Kan jag ju inte berätta.

Ska bli en överraskning för "gästerna". :)

 

Dessert:

Nej, det kan jag inte heller berätta.

Se ovan.

 

Men gott kommer det att bli, det vet jag.

Och mysigt kommer vi att få, det är jag säker på.

 

Vad som kommer att finnas i glasen kan jag däremot avslöja, för det har vi liksom gemensamt bestämt.

Morbergs Cabernet Sauvignon! Äntligen ska jag få prova det!

Skulle haft även Morberg vita till förrätten, men det fanns inte hemma. Det fick man beställa lite i förväg. Attans!

Men det går nog lika bra med selleri...:)

(Eller inte...)

 

Återkommer i morron med resultatet!

Och bilder!

 

Ha en underbar fredag alla fina! ♥

 

Och glöm inte...

 

 

♥♥♥

 

Kramar

från