Jisses, idag är det torsdag!
I morron är det fredag!
Jodå, jag kan veckans dagar...*fniss*
Hur går det till?
Bara två dagar utmärker sig i veckan enligt mig - måndag och fredag.
Och nu är det fredag...igen!
Vilket i och för sig är trevligt.
I morron är en särskilt trevlig fredag faktiskt.
Jag ska nämligen på tjej-träff...och mannen ska på gubb-middag...=)
Visst är det konstigt att man kan se så olika på egentligen samma företeelse.
Vi kvinnor träffas - då är det tjejkväll.
Männen i samma situation - blir genast gubbträff.
Två sidor av samma mynt liksom...och ändå så annorlunda.
*fniss*

Och idag ska det "städas", handlas, fixas och donas.
Undrar när jag ska få ork, tid och lust att ta tag i mitt pluggande igen.
Ingen jävla aning faktiskt.
Det är så oerhört trögt just nu!
Jag tror faktiskt att jag är "skoltrött"!
Kanske inte konstigt efter sex års ihärdigt läsande?!
Till sommaren är jag "färdig" lärare i svenska och historia.
Eller i alla fall nyutexaminerad sådan.
"Färdig" blir man aldrig.
Och då ska jag plötsligt stå på egna ben och "veta och kunna allt"!
Hur f*n ska det gå till?!
Ibland känns det som om jag inte kan någonting.
Jag har glömt allt!
Det fantastiska som jag lärde mig under lärarutbildningens första år är puts väck!
Eller är det det?
Är det som att lära sig cykla, att det sitter i ryggraden?!
Jag hoppas det!
Annars blir jag riktigt rädd!

Att läsa historia som sidoämne är en oerhört spännande (om än ifrågasatt avseende kursupplägg) resa.
Men huvudämnet - svenska - känns ju så ofantligt avlägset.
Och VFT:n (den verksamhetsförlagda tiden), alltså praktiken ute i verkligheten, känns ännu mer avlägsen.
Man får helt enkelt ingen VFT under sitt sidoämne.
Men varför då?!
Det verkar ju helt sjukt!
Det är ju ute i verkligheten som man lär sig på riktigt.
Då man applicerar teorin i praktiken och kunskaperna har en chans att landa, få fäste.
Känns som om jag ifrågasätter allt just nu.
Även mig själv.

Äh, jag lägger ner.
Får ändå inget vettigt sagt.
Puss och hej!
*fnular vidare*