Vaknade mitt i natten, av att näst yngste sonen sträckte fram den trådlösa telefonen och sa att Anna ville tala med mig.
Jag tog telefonen och kunde bara konstatera att ingen var i andra änden.
Jag vaknade (eller rättare sagt, jag trodde att jag vaknade) och fann mig själv försöka formulera meningar, men jag var oförmögen att få fram något ljud.
Samtidigt var sonen som bortblåst.
Insåg att det varit en dröm.
Vände mig om i sängen och låg nu mot dörren till sovrummet.
Belysningen från cykelgången utanför matrumsfönstret lyser in och ger skuggor på matrumsväggen, den som jag ser från min plats i sängen.
Plötsligt försvinner skuggorna och allt blir svart!
En svart gestalt täcker hela öppningen till sovrumsdörren!
DÅ vaknar jag på riktigt!
(uppenbarligen har jag tidigare varit i det där konstiga mellantillståndet, när man tror att man vaknat, men inser sedan att man sovit...ett konstigt tillstånd mellan dröm och verklighet...man vaknar flera gånger, fast inte på riktigt...)
Och jag är rädd!
Börjar fumla efter fjärrkontrollen till tv:n och får igång den.
Med bultande hjärta följer jag ett avsnitt av "Vänner".
Sen somnar jag igen.
Och drömmer vidare...