En arbetsdag är snart till ända och jag har, som vanligt, haft en underbar dag på jobbet!
Och nu, till skillnad från i går kväll, känner jag mig inte så "insane" och är mer vid mina sinnes full bruk i en jämförelse.
Jag har bringat ordning ur kaos.
Men, som det gamla ordspråket säger..."Ordning är bara för idioter - genier behärskar även kaos"...så säger även jag (lite sådär lagom ödmjukt).
Och, som jag sagt många gånger vid det här laget - tisdagar är underbara numera!
Vi har ett så gott samarbete! =)
Tack för det!

Nä, nu är det åter dags att vända näsan mot bordet där de, för rättning, kvarstående nationella proven ligger och flinar förargligt mot mig.

En dikt kanske?
Äh, ni har inget val.

Här kommer Herr Stagnelius intravande med "Vän, i förödelsens stund".

Vän! i förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,

tanken famlar försagd bland skuggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;

när från din nattomtöcknade själ eldvingarna falla,
och du till Intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,

säg, vem räddar dig då? — vem är den vänliga ängel,
som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,

bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
altaret, tändande där flamman med prästerlig hand?

Endast det mäktiga Väsen, som först ur den eviga natten
kysste Serafen till liv, solarna väckte till dans.

Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: »Bliven!» —
och i vars levande kraft världarna röras ännu.

Därföre gläd, o vän! och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.