Så mycket tankar och känslor

Ja, det har sedan den 10 augusti varit ett otroligt kaos i sinne- och känslovärlden. Och det är så fortfarande. För mig. För Boyzen och för övriga nära och kära, på ett eller annat sätt.

 

Livet är turbulent.

Tankar flackar och far.

 

Känsloyttringarna är många och av väldigt olika karaktär.

Och kan skifta inom loppet av en sekund.

 

Känslan av att vara väldigt labil, skör och sårbar är konstant närvarande.

Sorgen ligger som ett tungt moln ovanför och kan när som helst brisera och släppa sin nederbörd ifrån sig. Över kinderna...eller osynligt - i hjärtat.

 

Det är kaos.

Det är fantamig helt jävla otroligt!

 

Och det är faktiskt i det närmaste obeskrivbart.

Jag saknar ord.

Och ändå finns så mycket tankar, känslor, frågor...i ett enda sammelsurium.

 

Jag skriver av mig mycket här i bloggen. Visst.

Jag kan vara ganska personlig. Absolut.

 

Men aldrig privat. Nej, det är en stor skillnad. I att vara personlig och privat. Och balansen är ibland hårfin, men ack så viktig och nödvändig. Tycker jag.

 

Integritet, ni vet...

 

Men ibland önskar jag ändå att jag kunde få ur mig allt. Även det privata. Släppa på integriteten lite...För det finns så mycket. Så mycket som gör så ont. Men nej. Jag kan och vill inte. Nä, det är för privat...

 

Jag pratar med kuratorn om det, en del. Jag pratar med nära och kära om det, en del.

Men det finns ändå SÅ MYCKET som stannar på insidan. MIN insida. I mina sammelsuriumtankar...blandat med förvirrande fakta...

 

Ibland är det tungt att bära.

För att inte säga - jävligt tungt!

 

Och jag börjar komma till stadiet av att känna ett otroligt behov av att skrika. Ett behov som i och för sig kommit och gått de senaste fyra månaderna. Men som nu känns så påtagligt. Så pockande.

 

Att få SKRIKA ut min SORG.

 

Och min FRUSTRATION.

 

I ett fullständigt frustrerat PRIMALSKRIK...!

 

 

Jag vet bara inte var jag ska göra av mig själv när jag gör det...

 

Mannen...jag vet inte vad jag ska göra, vad jag ska säga...vem jag är längre. Vem ÄR jag...?!

 

Jag är så vilsen.

Och jag är så frustrerad.

 

Jag är så ofattbart sorgsen.

 

Jag saknar dig! ♥

Söta lilla du, bara skrik det högsta du kan!
I skogen, badrummet eller precis var du vill.
Det är din sorg gumman. du har rätten att göra vad du vill med den.
Många tankar o kramar till dig<3

Du är den du är men ändå inte! Allt som händer förändrar bitar av oss...

Ibland kan det kännas bättre om man gråter eller skriker. Kanaliserar sina känslor på något vis...

Många kramar!

Bra att du har kuratorn att prata med om det du känner är för privat för bloggen.
Skrik om du behöver. Hemma, i skogen eller var du vill. Kram!

Kör ner till havet och SKRIK allt du kan! Havet kan ta emot det! Gör det!
Kramar, Monica

Det brukar kännas lite bättre om man får vråla av sig lite, man går i bitar annars.
Låt skogen och naturen ta emot dina vrål, det kommer ge sig energi och nytt syre i lungorna
kram monika

Jag har sagt det förut och jag säger det igen.
BOXARKUDDE!!!
Jag tror stenhårt på att man får ur sig en hel del då man slår och sparkar på en sån.
Prova!
Kram!

Skrik kvinna!
Stora kramar till dig! ♥

*kramar om dej jättehårt och jättelänge*
<3

Tack för din kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: