Afrodite ska skriva en uppsats och beger sig till sin gamla partner-skola från lärarutbildningens gamla goda tid.
Hon behöver liksom elever att intervjua.

Väl där ställer sig i princip alla upp och gör vågen för henne (Wow, detta var en helt ny erfarenhet!).
Alla minns henne, såväl elever (Konstigt att de var samma som för flera år sen förresten...) som lärare (Jo, de var oxå samma och där var till och med några nya, som även de visste vem Afrodite var minsann! Har man gjort avtryck så har man, tydligen.).

En av de kvinnliga lärarna säger:
"Jag kommer så väl ihåg dig och jag vet att det är något alldeles speciellt jag minns..."
(Att jag var otroligt duktig...hade räckt för mig att hon hade sagt!)

Själv svarar Afrodite:
"Ja, det måste väl vara min otroliga förmåga att göra bort mig som du minns..."
De fnissar åt detta tillsammans. (Men det verkade inte gå upp något liljeholmens för lärarkollegan, konstigt nog.)

Afrodite ber henne visa de nyare delarna av skolan, som hon ju vet är ombyggd. Till slut kommer de fram till skolans aula, som alltid varit helt fantastisk.

Väl framme i dörren (och utan att titta sig omkring) drar Afrodite plötsligt av en aria (Jisses, helt plötsligt kan Afrodite sjunga! Det var något nytt!), som för att prova akustiken i denna fantastiska och stora sal...
...Som för tillfället är alldeles smockfull...!!!
(Ups! Tooo late!)

Afrodite, arian och tonen uppe på höga C kommer plötsligt av sig. Ja eller, allt skär sig!
Afrodite flyr skamset från aulans ingång, utan att se sig om.
(Men hon kan ju tänka sig elevernas imponerade förvånade ansiktsuttryck...)

Afrodite och lärarkollegan fnissar hysteriskt och lärarkollegan utbrister:
"NU minns jag dig verkligen!"

Hmmm...vad nu DET skulle betyda...!?

(Själv tänkte jag - "Vad var det jag sa", men det sa jag ju inte...)

Uppsatsen och intervjuerna var förresten plötsligt som bortblåsta - POFF!



Afrodite vaknar och har en sjuhelvetes migrän, men det är en helt annan historia...