Del 2

De första veckorna var otroligt praktiska mitt i all bedrövelse, förtvivlan och sorg.

För att jag var tvungen.

Mycket skulle ordnas.

Saker skulle bestämmas.

Diskuteras.

 

Pappersexecisen var horribel!

Så mycket att plöja igenom.

Så mycket att ta in.

Bredvid sorgen.

Saker som jag egentligen ville ge (ursäkta) BLANKA FAN I !

Just där och då.

 

LÅT MIG SÖRJA I FRED!
LÅT MIG FÖRSÖKA FÖRSTÅ DET OBEGRIPLIGA!

 

Hur förstår man något fullständigt obegripligt...?!

 

Kan "alla måsten" inte bara vänta?!

 

Nej.

 

Mycket skulle ordnas.

Det var bara så.

 

Efter de första veckorna (tidsbegreppen är väldigt grumliga och minnet sviker), var jag så fokuserad på alla MÅSTEN, att när just den biten (pappersexcersis, begravning...osv) var ordnad, ja, då var det som om jag bara fortsatte...

 

Jag försökte ha koll på allt.

 

Ekonomi.

Städning.

Tvätt.

Inköp.

Mat.

 

Visst, jag erbjöds hjälp. Jag FICK hjälp. Jag var TVUNGEN att ta hjälp.

Men ändå.

Mycket skulle jag, i min värld, "klara själv".

Jag vet inte varför.

 

CHOCK!

 

Jag var/är i sån otrolig chock!

Efter min mans död.

Sitationen är ofattbar.

Obegriplig.

Sanslös.

Fullständigt galen.

 

JAG tror att jag blir galen!

 

Jag tyckte ofta de första veckorna att jag "inte kom in i mina känslor".

Jag var i chock.

Jag kunde inte ta in det inträffade.

 

Jag var otröstligt ledsen, men det var som om min hjärna inte förstod varför jag grät.

Jag kunde ju inte förstå eller ta in att min älskling var borta.

 

FÖR ALLTID!

 

Vem fan kan ta in nåt så makabert?!

Den ena dagen är han frisk, nästa har han influensasymtom och hög feber, nästa likadant och den tredje dagen var han tvungen att uppsöka läkare.

Få akutvård.

Intensivvård.

Respirator.

 

TVÅ DAGAR SENARE ÄR HAN DÖD!!!

 

VARFÖR?!

 

Jag försöker förstå det.

VARFÖR?!

Jag fattar inte.

Jag kan och vill inte fatta det!

 

 

En av livets outgrundliga vägar...?

 

Bilden har du tagit en dag i februari 2012.

Du kallade bilden "Stay the path".

 

"Its not supposed to go like that.
Its not intended to end that way.
Life is a journey
Constantly turning down an unknown path.
But its not supposed to go like that."

 

♥

Du beskriver det så bra! Så är det.
Det är nog många, som känner igen sig i vad du säger.
Du hjälper både dig själv och andra genom att skriva.
Kram, Monica

Nä, det skulle inte ha slutat så...
Tror att det är bra att du skriver ner (här eller någon annanstans) dina känslor, tankar och funderingar. Det är ett sätt att bearbeta och komma vidare tror jag. Du är bra på att sätta ord på det ofattbara, det är en styrka.
Kram finaste du!

Det är helt och hållet obegripligt.
Kram!

Att skriva tror jag är ett bra sätt att bearbeta allt det ofattbara du går igenom, det som inte ska hända, inte nu. det gör så ont i mitt hjärta när jag läser. Jag skickar dig mina allra varmaste tankar och styrke kramar ❤❤❤

Hamnade här efter att ha läst om en vitlöksskalare...
Sitter förstummad och tårögd och känner vingslagen av din smärta.
Kan inte lämna din blogg utan att lämna ett spår.
Massa kramar till dig!
Melody med matte

Tack för din kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: