Utredning

Bara ett par veckor efter att min älskling tvingades lämna detta liv, blev jag uppringd utav en av hans behandlande läkare från Intensivvårdsavdelningen på Malmö Allmänna Sjukhus.

Han berättade att de ville starta en intern-utredning för att granska den sjukvård som Mannen fick under sin vistelse på sjukhuset. 

 

Han berättade att min mans sjukdomstillstånd var så ovanligt och så sällsynt, att man ville forska kring om det fanns något ytterligare som de skulle kunna ha gjort.

Och om några fel begåtts i vården utav Mannen.

 

???

 

Hur reagerar "man" på sånt?

Hur reagerade jag?

 

Jag meddelade att jag sannerligen inte hoppades att några fel begåtts, men att de naturligtvis fick mitt tillstånd att granska "Mannens fall".

I syfte att eventuellt kunna hjälpa någon annan i en liknande situation.

Eftersom det är så sällsynt.

Eftersom så få läkare varit med om detta sjukdomstillstånd tidigare.

 

Ingenting kan nånsin ge mig min man tillbaka. Jag fattar det.

Men med utredningen kanske många av mina egna frågetecken kan redas ut.

Frågetecken som uppenbarligen även läkarna har.

Jag kanske kan få en förklaring till hur det kunde gå som det gick.

Och hur det kunde gå så fort.

 

Jag blir uppringd av denna läkare med jämna mellanrum.

I syfte att uppdatera mig om läget.

Hur långt de kommit.

Vid senaste samtalet meddelade han att utredningen långt ifrån var klar, men att de hittills inte hittat "något anmärkningsvärt".

Mer än att min man dog. Och att det gick jävligt snabbt. Och hans tillstånd var kritiskt redan från början.

Han berättade att de hittills inte hade hittat några fel som hade begåtts i vården av min sjuka man.

 

PUH!

 

Om ett par veckor ringer han igen.

Och jag håller andan varje gång.

Och ställer en massa frågor.

Han svarar tålmodigt.

Går in i journalerna och kollar uppgifter.

Rätar ut en del frågetecken som jag har.

Det finns många frågetecken.

Många kommer han aldrig att kunna räta ut.

 

De förstår inte heller riktigt hur det kunde gå som det gick.

Med en ung och frisk man som plötsligt blev akut sjuk och som inte redde ut situationen, trots att han just var "ung och frisk".

 

Det är detta som är det allra svåraste.

Att förstå hur en ung och frisk människa plötsligt kan bli så akut sjuk att han avlider inom loppet av tre dagar.

 

Kvar står jag, vi, familjen, alla som älskade honom och undrar...

 

...VARFÖR...?!

 

♥

 

Idag är det dags att träffa läkarteamet.

Utredningen är inte klar, men de vill nu få ta del av mina yttranden kring vården av min älskling.

Hur jag upplevde omhändertagandet och vården utav honom...

 

 

Jag ska även få ta emot N:s dagbok.

Intensivvårdsavdelningen upprättar alltid en dagbok för patienter som förväntas stanna på avdelningen länge.

I syfte att patienten ska kunna få ta del av sin sjukdomsperiod sen. Sen...när han/hon är frisk.

 

Man upprättade en sådan till N.

De förväntade sig att han skulle bli en långvarig patient.

 

Nu blev det inte så.

Tre dagar...

Och han blev ju inte frisk...

 

Nu får jag och Boyzen ta emot dagboken...♥

 

VARFÖR?!

Varför i helvete blev det så här?!

HUR kunde det gå såhär?!

 

Ja varför..om jag ändå kunde svara på det. Om ändå NÅN kunde svara på det.
Men jag hoppas verkligen att du får svar på de flesta frågor som du har. För jag kan tänka mig att dom är mååånga.
Hoppas att det går bra hos läkarteamet idag.
Ring mig om du behöver prata!
Massor av styrkekramar ♥

På ett sätt, vad skönt att du får ha kontakt med läkarna och kunna få ev några svar. För man behöver gå igenom det. Flera gånger. Det gör jag med, än idag (fast längre emellan gångerna), fast det är över 4 år sedan pappa dog. Jag drömmer ibland på nätterna om det o ibland funderar jag på om jag skulle ha handlat annorlunda? Ibland önskar jag det. Men vad hade resultatet blivit då?? Det får jag aldrig veta.
Kram till dig.

Oj och usch vet inte vad jag ska säga om allt det här.
Hoppas att du blir tillfreds med resultatet vännen och kan få lite lugn och ro<3
kramar o massor

Oj och usch vet inte vad jag ska säga om allt det här.
Hoppas att du blir tillfreds med resultatet vännen och kan få lite lugn och ro<3
kramar o massor

Oj. Vet ej hur jag hamnade hit, men nu är jag här. Blev lesande av ditt inlägg en lång stund - hämtade en kopp kaffe och läste en gång till. Vad kan man säga. Du måste just nu gå genom ditt livs värsta mardröm. Något som bara inte skall hända. Jag vet inte om jag skulle klara av det - svårt att tänka faktiskt - det är så orealistisk!

Kanske det är bra att du får bearbeta allt detta med läkarna just nu? Hur jobbigt som helst, men det kanske ändå är bättre att prata om alla frågor man har innom sig än att stänga dem inne? Att bearbeta med sorg tar en lång stund. Vissa sorger blir man aldrig av. Man bär dem tillsammans med alla minnen i sitt hjärta.

Jag vill bara krama dig och säga att jag tänker på dig lite extra ikväl! Livet är orättvis mer än många gånger. Svårt att tänka att allt har en djupare mening. Kämpa på ändå min vän. En dag skiner solen igen. Ditt man lever vidare i ditt hjärta och jag vet att han följer dina steg här på jorden, där han är nu. Vill dig så väll och önskar dig styrka att gå vidare.

Nina

Ja, varför? Vissa frågor får man aldrig några svar på. Tyvärr. Även om det inte ger dig din älskade man tillbaka så tycker jag att det är bra att det görs en utredning.Hoppas det blir ett bra möte hos teamet i dag.

Kramar

Vännen, de allra varmaste styrke kramar till dig idag ! Jag hoppas att du får svar på dina frågor och jag hoppas att det är ett bra läkarteam som har tid att lyssna och har empati ! Kram fina du <3

Ja, varför, det är så ofattbart! Kan tänka mig att det känns bra att de vill försöka utreda hur det kunde gå som det gick, även om det inte ger dig din man tillbaka. Kram

Usch! Även om det måste vara fruktansvärt jobbigt så måste det också kännas givande. Att få veta allt! Kram på dig, var stark idag!

Ja, hur kunde det ske? Starkt av dig att orka ta dig igenom alla dessa samtal för att förhoppningsvis kunna hjälpa andra.
Kram!

Åh...jag blir så berörd av det du skriver !!
Man fattar inte !!
Jag förstår om du undrar hela tiden = //
Tänker på dig.
Kram Helene.

ja varför i all världen kunde det gå så där, bra ändå att det görs en utredning så att de kanske i framtiden kan hjälpa andra med samma sjukdomsbild
<3 <3 <3
kramar

Det är jättebra, att läkarteamet går igenom vad som hände! Du behöver ju gå igenom det många gånger för att åtminstone förstå litet vad som hände.
Dagboken - jag minns att en väninna till en av döttrarna - när hon låg på Orup - hade hon en dagbok, där även besökare kunde skriva, så att hon, eller efterlevande, skulle få veta, vad som hände den tiden.
Lycka till med läkarteamet idag!
Stor kram, Monica

Bra är det ju om att kunna få evutuella svar på det.Ordet varför har jag ställt många gånger! kram

Sv: det är tråkigt att vara helt normal med... ;)

vad bra att de gör en utredning från vården men det måste vara så fruktansvärt jobbigt att varje gång du pratar med läkarna så river de upp allt igen usch vad jobbigt, du skriver så bra och du är enorm tapper som orkar det, massor av kramar till dej min fina bloggvän, tänker på dej så ofta ska du veta och jag önskar jag kunde göra nåt för dej, kramar

Kära älskade vän...
Jag återkommer när jag har något vettigt att säga...
Jag tror och hoppas att du förstår...
Kram

Förstår att detta är jobbigt & ändå kan det ju kännas bra att man granskar detta eftersom mannen dog & ingen kan förstå hur det kan bli på detta sätt... Men jobbigt för dig... Kan ju kännas bra när de är klara att få veta att mannen fick bästa tänkbara vård, inga fel har begåtts... Det får inte dig att få tillbaka honom.. men du får visshet i att alla gjort allt som man kan begära....
*stor kram*

Det är bra att det undersöks, att de går till botten med det där och förhoppningsvis så kunde inget annat ha gjorts för att ändra utgången på det kritiska läget.

Ingenting får din man tillbaks men det är alltid skönt att kunna bidra med att fler inte dör av samma akuta fall.
Kram, kram, kram.

Tack för din kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: