Någonstans...
När man har mist någon så är det på något konstigt vis ofattbart att livet kan pågå där ute som om inget har hänt. Själv är man i kaos... Men kanske är det på något vis en trygghet och tur att den där vardagen fortsätter även om du inte är del i den än.
Kramar
Jag förstår att du kommer att vara kvar där ett tag till. Men du vet att Nille vill att du ska ha roligt och att han älskar då du har det bra.
Så när du kommer tillbaka från periferin...ha kul. Lev livet som Nille vill att du ska göra. För han är med även där....i våra hjärtan,i våra hjärnor,i vinden, i Norrland...överallt!
Kram älskade vän!
låt det ta tid.
En dag glider du in i livet igen och kan le.
Hej kära du ♥
Nu har jag läst ikapp lite hos dig och gråtit mig igenom dina inlägg. Livet är så orättvist ibland. Ludwigs ord till sin pappa gick rakt in i mitt hjärta ♥
Jag önskar allt gott till dig och dina grabbar.
Kram
<3 du ska bara vara där i perifirin så länge du behöver, det tar sin tid, det gör det <3
bamsekramar <3
Förstår att du känner det som livet rullar på men att du står still & inte kan deltaga... Du har hamnat i chock.. Det är ju inte konstigt.. det som hände var ju inget som någon hade kunnat förutspå....
Det tar tid & det får det lov att göra innan du känner att du orkar & vill vara med igen... men den dagen kommer att komma... jag lovar det :-)
TA HAND OM DIG!!!
Kram
Tack för kramen på min blogg !!
Fast jag inte känner dig så får jag en klump i magen när jag går in här hos dig.
Jag blir så lessen, livet är så skört !!
Man påminns om att man ska vara glad varje dag...
Tänker på dig.
Kram HELENE.
Hej Gumz,
Ta ett steg i taget. Skynda inte på och gå i din egna takt. Endast du kan bestämma vad som är bäst för dig. Kanske du inte känner något idag, kanske kan du inte bestämma något idag, men det kommer en dag när du är "mogen" att kliva ut i världen igen. Så gå långsamt, skynda långsamt, framförallt låt dig känna alla känslor som kommer. För de kommer, ilskan, rädslan, övergivenheten, glädjen, minnena, känslan att du kommer aldrig klara det här. Men du gör det, för Nille är med dig i vad du än gör, i vad du än känner. För så är kärleken även om en är på jorden och en är i himlen.
Stor pöss i pannan!
En dag hittar du tillbaka. Men du behöver denna perioden med, att försöka greppa och hantera ditt trauma. Sen ska du se, då kommer du kunna skratta från hjärtat igen.
Kram ♥
5½ vecka...det är så ofattbart och så oändligt sorgligt...
Kram, kram, kram!!
Det är alldeles normalt att du känner så.
Och så kommer det att kännas hela första året, om än avtagande. Sen, när allting upprepas igen, helger, födelsedagar etc, så blir det litet lättare, jag lovar.
Du är så stark!
Kram, Monica
Det är märkligt att när man drabbas av något så ofattbart som du gjort så går ju livet vidare ändå på något konstigt sätt... om än annorlunda.
"Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag
och något alldeles oväntat sker
Världen förändrar sig varje dag
men ibland blir den aldrig detsamma mer"
Kram fina du!
Det är en fruktansvärd fas du går igenom nu, de värsta man kan råka ut för. Att förlora den man älskar och sedan försöka ta in, försöka förstå, försöka leva - de tar tid, mycke tid, lång tid.
Känner med dig, önskar jag kunde göra något, önskar jag kunde trolla, kunde göra underverk - Kramiz
Vilken oerhörd smärta!
Vilken bedövande sorg!
Helt obegripligt grå vill jag kunna förstå...men förstår verkligen inte alls.
DU är där och måste sakta sakta få läka och hitta en nygammal plats i ditt universum.
Hoppas du så småningom kan hitta en tillvaro, ett lugn där sorgen får siiin plats och lite glädje kan bygga bo och gro i ett minnenas centrum.
Du är en så genomfin tjej. Det hörs.Det syns.
Vila mycket! Vilokraaaaaam Susan
usch det är verkligen ofattbart det som hänt och jag hoppas du har någon att prata med och du inte är själv i din sorg,styrkekramar till dej,,,
Syster sa det så bra så jag tänker inte överrösta henne...denna gång. Annars är jag nog den som vill ha det sista ordet (mellan hon och jag!)
♥ Kram älskade vän!♥
Det måste vara obeskrivligt jobbigt att gå igenom något sådant. Massa kramar!
Det kan vara jättesvårt att förstå hur livet bara rullar på som vanligt för alla andra när du mår så himla dåligt...Sorgen kommer aldrig att försvinna men den blir lättare att bära. När och hur kan ingen ge dig svaret på min vän<3 Kämpa på vännen,
våga be om hjälp när du inte orkar stå upp mer.
Det är ok att gråta, skrika och bröla när man har så ont i själ och hjärta som du har nu<3
Jag tänker mycket på dig<3
Låt det ta den tid det tar..sänder lite styrkekramar från norr
monika
Sv: <3 självklart <3 helt självklart vill jag ju försöka göra det jag kan <3
styrke- styrkekramar