Japp, idag har jag varit stark. Näst intill oslagbar.
Nädå, jag är fortfarande otroligt ödmjuk till min läggning.
Och väldigt självkritisk!
Oerhört! Faktiskt.
Men dagen idag på jobbet, har nog varit den bästa på länge faktiskt.
Och jag vet inte riktigt vad jag ska "ta på".
För, ingenting har egentligen varit mer annorlunda än andra dagar, men det har KÄNTS bättre.
Jag har varit med i matchen. Känt mig på banan. Igen.
Vilket, naturligtvis, känns otroligt underbart!
På min promenad från Möllan till Citytunnelns "triangelstation" stötte jag, som vanligt, på "Amnesty-pratare" och precis som alla andra gånger jag stött på dessa, tänkte jag att:
"Hur smarta är ni, egentligen...?!"
Som står vid en tågstation. Där alla människor som passerar är ganska stressade, på ett eller annat sätt.
Antingen är de, som jag, på väg till ett tåg som är på väg att lämna avgångsstationen, eller så är de på väg hem till sitt lugna liv efter en stressig arbetsdag.
Vem ger sig tid att lyssna på Amnestys arbete då...?!
Inte jag. Inte idag heller.
Men idag pratade jag faktiskt ett par ord med de båda som "stoppade" mig på min vandringsbana...
Som sagt, idag är jag stark, näst intill oslagbar...
Nåväl.
Inne i tågets tysta kupé sjönk jag som vanligt ner i första, bästa och lediga säte.
Och så satte jag igång en runda Candy Crush.
Så avkopplande!
Efter en dag då varenda geniknöl har gnuggats och då alla celler arbetat (ok, de två som finns då...), är det ju så himla skönt att koppla bort hjärnan ett tag. Och avnjuta en omgång cyberspel.
I tysta kupén ja.
Där en "kostymnisse" plötsligt verkade ha förträngt i vilken kupé han befann sig och högljutt lät alla höra hans (ointressanta) samtal.
Och inte en männsika sa något! Ingen protesterade!
Inte en kotte talade om för den kostymprydde, lite äldre herrn, att "Det här är faktiskt en TYST KUPÉ!"
Och det var det som störde mig allra, allra mest!
För, om det hade varit en ung kille eller tjej, hade vem som helst sett sin chans att tala om att hans/hennes "uppförande" minsann inte var önskvärt i en tyst kupé.
Det har jag upplevt ett otal gånger.
Men nu var det en "kostymnisse".
Och ingen sa något.
Och det provocerade mig. Lite. Eller rätt mycket.
Det fick mig att tänka på alla fördomar som finns.
Jag tänkte på två av våra Boyz. De två långhåriga.
Och alla fördomsfulla människor som de stött på genom sitt unga liv.
Det skulle varit en av dem som hade suttit i tågets tysta kupé och fört ett högljutt samtal!
(Vilket de aldrig skulle ha gjort. Nä, för de har fått en annan fostran...och lärt sig att respektera samhällets koder. Ja, förutom just "hårkoder" och klädkoder då...men det gör dem ju inte missanpassade, right?!)
Hemska tanke!
Övriga tågresenärer hade ju stått i kö för att få tillfälle till att platta till dem!
Usch!
Hur som helst...
Inte ens han, "kostymnissen" eller hans omdömeslösa uppförande kunde rubba mina cirklar denna dag.
Nä, jag bara reste mig upp från mitt säte, gav honom en av de skarpaste blickar jag kunde uppbringa för stunden och så - vips - slank han ur tågets tysta kupé och avlsutade uppenbarligen sitt samtal på ett lämpligare ställe.
Yes!
Sedan spelade jag lugnt vidare på mitt Candy Crush.
Fortsatte njuta...
Kvällsmat.
Boyz-talk.
Oj, vad jag svamlar!
Sorry!
Nu blir det soffhäng!