"Mitt positiva liv"...
...är en boktitel på en bok, skriven av Andreas Lundstedt.
En kille som är HIV-positiv.
Om jag "twistar" hela tanken med hans titel, tänker jag att "jag är inte positiv".
Alls.
Inte i hans bemärkelse.
Och inte alls.
Egentligen.
Eller jag försöker att vara det.
Faktiskt.
Positiv, mitt i all negativitet.
Jag försöker verkligen att ta tillvara på tillfällena.
I alla fall.
De som ges.
Carpe Momentum!
Njuta medan jag kan.
Fånga ögonblick.
Idag när jag kom hem från jobbet, efter en helt fantastisk dag där, faktiskt, kände jag att det var fantamig dags att fånga lite jävla ögonblick!!!
Killarna var inte hemma när jag kom hem.
Nä, de var på den årliga kräftskivan hos sin farmor.
En tillställning som har funnits åtminstone de senaste femton åren.
Tomt var det allstå hemmavid.
Lite ensamt.
Faktiskt.
Och då...
Jag kom alltså hem.
Efter en bra dag på jobbet.
Satte mig på däcket och njöt av lite kvällssol.
Käkade lite rester av gårdagens kvällsmat.
Insåg att jag skulle känna mig fruktansvärt rastlös där.
ENSAM!
På däcket.
Ganska snart.
NU!
Kände då att jag ville cykla!
(Jag älskar att cykla!)
(Utan nån jävla "keeper" som talar om hur långt (eller kort) jag cyklat! Utan bara för att jag GILLAR att cykla!)
Och jag ville cykla bara dit näsan pekade.
Kanske stanna till en stund.
Sätta mig ner på den medhavda filten.
En stund.
Andas.
Djupa andetag.
Vara.
I.
Nuet.
Och det gjorde jag.
Jag cyklade.
Jag var.
Jag fotade.
Jag andades.
Jag var.
Jag Carpe-fucking-momentum!
Cogito Ergo Sum!
Återkommer!
(Med bilder!)
Kommentarer
Postat av: ♥ Carina ♥
Du kämpar på bra gumman!
Styrkekramar till dig!
Postat av: Susanne P
Du gjorde helt rätt!
Man ska göra det ögonblicket bjuder in till.
Kram <3
Postat av: Monica
Carpe Momentum; det skulle vi nog behöva lite till mans...
Bra gjort!
Kram, Monica
Postat av: moi
Kram
Trackback
