Pendling

Pendling kan ju syfta på det faktum som ju ÄR mitt faktum - att jag faktiskt pendlar till och från jobbet.

Inför varje arbetspass inväntar jag lämpligt pågatåg, kliver på och placerar mig i pågatågets tysta kupé.

Pendlar.

Och gillar.

Ja, i detta fall gillar jag att pendla.

 

Där sitter jag sedan och njuter och fnular.

Njuter av att befinna mig i en situation som jag faktiskt inte kan påverka. Alls.

Så skönt det kan vara!

Att faktiskt slippa känslan av att MÅSTA kunna påverka.

Och så fnular jag en hel massa medan jag sitter där i min egen lilla värld...

 

Just för tillfället fnular jag väldans på livet.

I allmänhet.

Och på ur livet blev.

I synnerhet.

Så som det inte skulle. Bli.

Så som det inte fick bli.

Så som jag aldrig skulle kunna drömma om att det skulle bli.

 

Att jag skulle förlora min man...♥

 

Jag mår jävligt dåligt.

Bättre ibland förvisso.

Men oxå sämre ibland.

 

Känslolivet pendlar. Kan jag väl säga.

Och den pendlingen är inte alls så angenäm som den pendling som jag tidigare beskrivit...

 

Känslan av att inte kunna hantera livet är uppenbar.

Känslan av att inte kunna påverka.

För här skulle jag önska att jag kunde påverka. Lite mer...

Att inte förmå hantera nuet.

Känslan är...vad ska jag säga...äcklig.

 

Att kastas mellan förtvivlan, tillförsikt och hopp...det är...påfrestande.

För kroppen. För hjärnan.

Att inte heller veta från dag till dag.

Vilken state of mind sinnet befinner sig i.

Idag.

Nästa dag.

Om några dagar...?

Är oxå jobbigt.

 

Att kastas mellan dessa olika "tillstånd"...hit och dit.

I en aldrig sinande ström...

Det är faen inte lätt alltså.

 

Jag försöker hitta mig själv.

Hitta tillbaka till livet.

Hitta mening.

Känna att det finns nån mening. Alls.

(Förutom våra fyra fina killar alltså. ♥)

Men det är faen inte lätt.

Finns det...?

 

Pendling kan alltså åsyfta något helt annat än den fysiska pendling som det innebär att ta kroppen från punkt A till B.

 

Pendling i detta fall syftar främst på den form av pendling som känslolivet kan ta.

 

Som en berg- och dalbana genom livet.

Ja, så känns det faktiskt.

 

Och det går jävligt fort.

Och där är många backar.

Och det svänger kraftigt.

 

Jag brukar annars gilla berg- och dalbanor.

Men om denna tycker jag INTE!

 

♥

 

 

♥

Det förstår jag att denna pendling inte uppskattas. Själv tycker jag det suger med den vanliga pendlingen... Man skulle kanske flytta in på jobb? :)

God morgon!

Älskar också att totalt slappna av när jag pendlar. Att bara ta vara på den stilla tiden man faktiskt har tillgodo.

Det är litet skrämmande, att inte kunna styra över sina känslor, att inte veta hur man ska känna det när man vaknar...
Kramar, Monica

Du beskriver det här med pendling så bra tycker jag (som fortsätter att följa din blogg :) I går hade jag en sådan där dyster och sorgsen dag utan mening. I dag känner jag tillförsikt och lite förväntan. Hur det blir i morgon har jag ingen aning om. Det bästa med framtiden är att den kommer en dag i sänder läste jag på en annan kvinnas blogg. Jag gillade det. Förhoppningsvis blir det bättre. Kram

Just pendling till och från kan vara ett bra tillfälle att tänka på allt och inget. Bara låta sig transporteras... Men de andra svängningarna är av en annan kaliber...

Kram♥

Du kanske ska försöka hitta känslan du har när du tågpendlar när det gäller själva livet?
Bara en tanke som slog mig och inte som jag vill vara en "besserwisser".
Om du försöker släppa kontrollen, släpper försöken att påverka. "Accepterar",inte nödvändigtvis uppskattar, berg-och dalbanan. Tillåter dig att virvla i en storm där du inte kan göra så mycket åt det som händer?
Förstår du mitt "flum".
I vilket fall - kram kram

Jag förstår att du inte mår bra av den pendlingen som livet ger dig....

*styrkekram* ♥

Tack för din kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: