...var en bra dag.
Ett härligt gäng i gruppen på förmiddagen som verkligen utmanade mig. Och mitt tålamod.
Kanske lite i överkant egentligen, men efter lite reflektion efteråt, känner jag att det blev bra.
Vi är bra tillsammans, deltagarna och jag.
Eftermiddagen då?
Den inleddes med catching up av saker som blivit bortglömda.
Ordningen är nu återställd.
Men nu har jag lite...oro.
Hoppas att de som jag anmält till NP verkligen kommer att klara det.
Det ÄR ju vad jag tror, annars hade de ju inte blivit anmälda.
Men blir det rätt för alla 13, 14...?
Det återstår att se.
Plötsligt var klockan 13 och det var dags för teammöte.
Punkt efter punkt avverkades.
Givande och intressant.
Sen hände nåt.
Vi har en tradition på jobbet, att någon av oss varje fredag tar med sig fika till eftermiddagskaffet.
Och för varje vecka blir det större och större och mer och mer.
Det bakas på morrontimmarna.
Grädde, glass och/eller vaniljsås serveras till de olika bakverken.
Och allteftersom godsakerna slinker ner, stiger stämningen i personalrummet.
Vad är det I kakorna som serveras undrar man ju.
Skit samma, det funkar ju! :)
Idag var inget undantag.
Mycket skratt och fniss, mycket snack och babbel.
Härlig stämning!
I början, när jag fortfarande bara arbetstränade och senare jobbade 50%, kände jag mig ofta helt off.
Jag kunde liksom inte känna något.
Jag lyssnade kanske men kunde inte ta in.
Jag var där kroppsligt, men inte mentalt.
Det mina arbetskamrater sa gällde inte mig.
Jag kunde inte bry mig mindre.
Hemskt. Men så var det. Ärligt.
Efterhand börjar jag hitta mig själv och min roll i det nya arbetslaget och på nya arbetsplatsen.
Och jag börjar "bry mig".
Känna.
Leva.
Faktiskt.
Idag är nog faktiskt det första beviset för att så är fallet.
Jag skrattade hjärtligt.
Jag pratade hjärtligt.
Jag kanske pratade för mycket.
Men what the heck...
Jag bjuder på det!
Japp, idag var en bra dag.
Tjäran börjar bli mindre trögflytande.
Skingras lite.
Inte så tjock.
Inte så svart.
Tack underbara nära och kära, vänner och kollegor för att ni finns! ♥
Det känns som om något håller på att hända.
Nåt slags genombrott.
En mindre påtaglig äckelkänsla.
Lite...jag vet inte...
Jag behöver vara i känslan.
Reflektera.
Med me, myselt and I.
Och Nille. ♥
Jag vet inte.
Å andra sidan...
I arbetsrummet lite senare, frågade en av de nyare och goa kollegorna vad som hände med min man.
Och jag berättade, berättade och berättade.
Det kändes skönt.
Och skrämmande.
Konstigt.
För, liksom tidigare, pratade jag om "faktan"...vad som hände...som om det hände någon annan. Inte Nille. Inte mig. Inte oss.
Det var så läskigt.
Konstigt.
Äckligt.
Men ändå bra.
På nåt sätt.
Jag är förvirrad.
Känslomässigt skadad.
Kaos.
ÅHHHHH!
Jag måste bara få vara.
Därför tar jag ledigt från bloggen i helgen.
Kanske även andra medier, vi får se.
Jag behöver "gå under jorden" en stund i alla fall.
Ha en fin helg!