Låg

Japp, jag är lite låg.

Jag hinner liksom inte riktigt med. Allt.

Och jag känner inte riktigt för att hinna med. Allt. Heller.

Jag känner inte för nåt. Egentligen.

 

Visst, det har hänt en massa roligt den senaste tiden och det har varit helt underbart.

Men sen, efter det underbara, är det precis som om jag faller ner i ett svart hål.

Och så är jag där ett tag.

För att sedan så sakteliga kravla mig upp igen.

Fast jag har inte börjat kravla riktigt än. Denna gången.

Men hålet börjar ljusna. Tror jag.

 

Ja, jag vet...jag är lite kryptisk.

 

Det händer snart roliga (och tråkiga) saker i framtiden oxå.

 

Närmast ska yngsta sonen på studentbal. Vilket ju är fantastiskt. Roligt. Och helt jävla underbart.

 

Nästa grej på tur är att jag ska sluta på mitt nuvarande arbete, vilket ju bara är så tråkigt. Sorgligt.

 

Men visst, jag har fått ett nytt jobb. Och inför det känner jag nån sorts skräckblandad förtjusning...

 

Den 13 juni händer det som rör mig allra mest känslomässigt.

Yngsta sonen tar studenten.

Underbart!

Fantastiskt!

Jag är så jävla stolt över grabben! ♥

 

 

Mitt i allt detta, känner jag mig så jädra ledsen. Så ensam.

Saknaden är enorm. Påtaglig.

Just nu känns det som om jag är tillbaka på, kanske inte ruta ett, men kanske på ruta fem. Av tio.

 

Jag vill ju dela allt detta med Nille!

Jag vill prata med honom om allt!

Gråta. Skratta. Planera. Uppleva...♥

 

Japp, jag tror att allt detta sammantaget kan spela en mycket stor roll i hur min sinnesstämning är för närvarande.

 

♥

 

 

Kikar in här ibland...
Det du beskriver berör mig som med står mitt i livet, jag har inte varit i närheten av din sorg och förlust men du skriver på ett sätt som gör att jag stannar till och ser mig omkring och känner tacksamhet för det jag har trots att jag med saknar pusselbitar i mitt liv.
Tack! Kramar om...

Den allra största styrkekramen till dig frän mig <3

Skickar många kramar jag med.

Grattis till nya jobbet. Det hade jag missat helt! Kommer du att stanna i staden eller byter du ort?

Det var verkligen en viss känsla när yngsta barnet tog studenten. Plötsligt alla så vuxna och en ny fas i ens liv. Glädje men vemod också...

Kram

Ruta fem är bättre än ruta ett! Fortsätt att plocka rutor...

Stora KRAMAR till dig!

Du vet väl om att du kan ringa NÄR du vill! <3
Tänk så vackert det kommer att bli på balen. Och studenten.
Klart att vi ska vara stolta över våra vackra och duktiga barn.
Barn?
Dom har ju för fan gått och blivit vuxna :0
Kram älskade vän!

Tack för din kommentar:

Namn:
Kom ihåg mig?
E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: